Herr talman! Jag har nu hört liknelser. Man har
kallat varandra olika saker, t.ex. för biskop. När jag
satt här och lyssnade tyckte jag att föregående
talare också lät religiös, som en väckelsepredikant
i ett tält.
När jag sedan tänkte efter tyckte jag egentligen att
de båda föregående talarna lät som helt vanliga
politiker. Det var en mycket traditionell
socialdemokrat och en mycket traditionell
högerman, med den skillnaden att han är litet
roligare än högerpolitikerna brukar var. Politiken
är dock inte rolig. Den är allt annat än skojig.
Själv är jag en vanlig vänsterpolitiker. Jag skall vara
litet trist i början; jag skall inleda med en
sammanfattning av vad Vänstern står för just nu. Vi
har ett mycket enkelt och rakt budskap: Behåll de
viktiga jobben! Skär inte ned på vård, skola och
omsorg!
Detta är en uppmaning som jag riktar till
riksdagens ledamöter i kammaren och i rummen
framför TV-apparaterna. Kanske riktar jag
uppmaningen allra främst till Sveriges
kommunpolitiker. De flesta av de
kommunpolitiker som styr i Sverige är borgerliga.
Det är riktigt att behålla de viktiga jobben i vården,
skolan och omsorgen. Det är en uppfattning som
jag tror att jag delar med det svenska folket. Det
finns säkert flera politiker i flera partier i denna
kammare som har samma uppfattning som jag har.
Men när det gäller konkreta förslag är
Vänsterpartiet mer ensamt. Vi behöver bli fler som
säger det självklara, dvs. att det är dags att slå vakt
om de viktiga jobben i skolan, vården och
omsorgen. Detta är ett viktigt och trist budskap för
vissa, men det är ett oerhört glädjerikt budskap för
dem som behöver denna omsorg och omtanke,
detta stöd och de jobb vi då kan bevara.
Herr talman! I förra veckan avlöste
opinionsundersökningarna varandra. Höstens val
skulle bli en rysare, enligt instituten. Det är i värsta
fall lika spännande som OS-finalen i ishockey. Det
är en spänning som gäller guldmedaljen,
finansministerposten, och vilka som skall spela i
politikens A-grupp.
Vi utgår från att vi kommer att spela i A-gruppen i
den här kammaren på ett konstruktivt sätt. Vi gör
det inte genom att vara bäst i den gren som vi kan
kalla läktarkritik utan genom att vi har förslag som
ger Sverige möjlighet att bygga välfärd.
Herr talman! Vi politiker behöver inte frossa i
beskrivningar av arbetslöshet och
budgetunderskott. Väljarna känner till de
problemen. Jag behöver inte recensera regeringens
politik. Den talar för sig själv. I lagsporterna sägs
det att man skall se målet och inte målvakten. Det
var den inställningen som gav guldmedaljen i
Lillehammer. Det är den inställningen som är
Sveriges framtid.
På 1980-talet sade man att Sverige skulle
harmoniseras med Europa. Riksdagen såg till att
det blev så. Måluppfyllelsen är nästan total. I dag
har Sverige samma arbetslöshet och lika stora
underskott som man hade i EG-länderna. I dag, när
vi står på randen till EU, lanseras nya idéer. Nu
föreslås det att vi skall kopiera USA-modellen. Det
är en lösning med låga skatter, en liten offentlig
sektor och en stor privat tjänstesektor med låga
löner. Den lösningen har gett många i USA ett stort
välstånd och relativt låg arbetslöshet. Det är riktigt,
men bakom statistiken döljer sig förfärande
orättvisor och fattigdom, ett kallt samhälle helt
enkelt.
Vi i Vänstern litar på det sunda förnuft -- det är en
annan här i kammaren som brukar använda det
ordet -- som säger att det statistiska välbehaget av
att ha en fot på spisen och en fot i issörjan inte är
något att ha.
Vi har en annan modell. Det är en modell som
bygger på en uthållig utveckling och en ekonomisk
tillväxt som inte förbrukar människor och miljö. Då
gäller det att utnyttja tillgångarna klokt. Vår
viktigaste tillgång, herr talman, är inte längre
malmen och skogen; det har det kanske aldrig varit.
Sveriges viktigaste tillgång är vi själva.
På en valaffisch skrev VPK en gång: varje människa
är en tillgång. Den insikten står fast. Därför är
arbetslösheten ett sådant slöseri. Varje människa i
arbete innebär att vi bygger välfärd, både för den
enskilde och för helheten. Varje människa i arbete
är ett slag mot budgetunderskottet. Detta är
utgångspunkten för våra förslag i den ekonomiska
politiken.
Den borgerliga majoriteten skriver:
''Utskottet ser förslagen i motion Fi206 (v) som
typiska exempel på traditionell vänsterpolitik.''
Herr talman! Utskottets ordförande! Jag får tacka
för detta beröm. Vi står nämligen för en traditionell
vänsterlinje. Men vi står inte för någon
reprispolitik. Vi ställer inte ut några löften om
snabba genvägar, någon stor plan, någon ny plan
eller någon kvickfix som skall lösa alla svåra
problem. Vi håller i stället en traditionell
vänsterlinje anpassad till ett nytt samhälle. Vi tror
inte att stat och kommun är lösningen på alla
problem. Vi längtar inte tillbaka.
Vi vill ge svängrum för det man kallar det civila
samhället. Men vi vägrar att riva ned bara för
nedrivandets egen skull för att ge plats för
nyliberala experiment. Det finns en sak som sägs i
EU som är ganska klok -- det hörde säkert Anne
Wibble när hon var i Bryssel --, nämligen att man
inte skall laga saker som inte är sönder. Därför skall
man sluta riva ned i kommunsektorn.
Vår politik utgår från klassiska begrepp -- frihet,
jämlikhet och broderskap. Det är en utgångspunkt
som håller än i dag. ''Broderskap'' borde dock
kanske bytas ut mot det bättre begreppet
''solidaritet''. Vi tror att demokrati och delaktighet
skapar ett bättre samhälle. Vi tror inte att en rättvis
fördelning bara är en lyx för goda tider utan en
grund för en effektiv produktion. Det betyder att
marknadens frihet är bra, men inte överallt och inte
jämnt.
I dag kommer riksdagen säkert att godkänna
regeringens förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken. Det är fråga om riktlinjer
från en regering som säger att man fortfarande går
den enda vägen. Det är en regering som tycks ha
tagit till sig kampsången från ishockeylaget: Vi
gjorde rätt, vi gjorde rätt. Skillnaden är att allt gick
snett.
Det är snett nu. Vi har redovisat ett alternativ. Det
är ett alternativ både för akut krisbekämpning och
för en långsiktigt hållbar utveckling. På grund av
ännu en devalvering går industrin nu mot goda
konjunkturer. Men på andra områden syns ingen
ljusning. Det gäller sjukvården, skolan och
byggsektorn. Därför föreslår vi mera pengar till
kommunerna -- ungefär fem miljarder. Vi föreslår
mera pengar till byggsektorn i form av ett s.k. ROT-
program på cirka tre miljarder. Detta är vad vi
föreslår.
Regeringen talar om att det skall bli fler ''riktiga''
jobb. Man talar om att kommunsektorn måste
minska. Jag anser att det är riktiga jobb att vårda,
utbilda och bygga. Det är riktiga jobb även om
arbetet inte sker i privat regi och i vinstsyfte. Det är
viktiga jobb som utförs inom förskolan,
grundskolan och äldreomsorgen. Jag tror inte att
någon vare sig vågar eller vill säga emot mig i den
här frågan. Därför skall ni i finansutskottet sluta
med att i riksdagshandlingarna benämna vissa jobb
som riktiga och vissa andra jobb som något annat.
Det här språkbruket skall bort från både
propositioner och betänkanden.
Herr talman! I dag behöver vi en
arbetsmarknadspolitik som satsar på att aktivera
för framtiden genom utbildning i stället för att
passivisera genom kontantstöd. När majoriteten
skriver att en begränsad ersättningsperiod innebär
ett ''incitament'' för den arbetslöse att söka arbete
är det direkt cyniskt. Det är ungefär lika begåvat
som att säga att bästa sättet att lära någon simma är
att slänga vederbörande i sjön. Vissa lär sig då att
simma medan andra sjunker.
Vi behöver också en näringspolitik. I dag driver
AMS i praktiken den näringspolitik som återstår,
medan Näringsdepartementet i det närmaste
fungerar som ett försäljningskontor. Vi i
Vänsterpartiet ser småföretagen som en viktig del i
näringspolitiken. Vi kräver att riksdag och regering
agerar mot bankerna så att småföretagen får
rimliga kreditmöjligheter. Vi säger att AP-
fonderna bör få ökad rätt att placera i aktier. I vår
motion har vi anvisat en miljard för att stödja
Sveriges mindre företag.
För att trygga en uthållig utveckling krävs
förnyelse. Vi behöver en ny industristruktur.
Vänsterpartiet har föreslagit framtidsfonder för en
återindustrialisering av Sverige. Det krävs en ny
arbetsorganisation, demokrati i arbetslivet och en
miljöomställning av industriproduktionen. Det nya
kunskapssamhället som vi går in i kräver
storsatsningar på utbildning och investeringar i en
ny infrastruktur för informationsteknologi.
Om vi skall klara av att få ned arbetslösheten på en
rimlig nivå så måste arbetstiden kortas. Regeringen
säger att arbetslösheten kan halveras ungefär med
fyra procents tillväxt under andra halvan av 1990-
talet. Men hur skall arbetslösheten kunna halveras
samtidigt som allt fler friställs från kommunerna,
den genomsnittliga arbetstiden ökar och allt fler
träder ut på arbetsmarknaden? Det är förvisso,
herr talman, en tuff uppgift att förkorta
arbetstiden. Men det är nödvändigt med en
reducering för att varaktigt få ned arbetslösheten.
Därför föreslår Vänsterpartiet en fond på en
miljard för att börja finansiera försök med kortare
arbetstid.
När det gäller budgeten för 1994/95 har vi redovisat
ett radikalt och realistiskt alternativ. Vi har förslag
för 150 000 nya jobb och 30 000 utbildningsplatser.
Vi har redovisat finansiering för återställd A-kassa,
höjt pensionstillskott och 80 % i ersättning till
långtidssjuka.
Vi kan redovisa samma utfall på statsbudgeten som
regeringen. Vi har gjort det utan att, som
Socialdemokraterna har tvingats göra, ha
kalkylerat med extra skatteinkomster från s.k.
dynamiska effekter.
Vår budgetpolitik för resten av 1990-talet kommer
att följa samma princip -- en politik för att skapa
fler jobb och för att minska underskotten. Men man
kan inte förlita sig på att mindre arbetslöshet skall
lösa budgetproblemen. Det behövs också
skattehöjningar och besparingar. Skattehöjningar
skall läggas ut så att tillväxten inte hämmas, och
besparingarna skall fördelas så att de som har det
sämst inte drabbas. När det gäller insikten om att
det behövs besparingar är alla riksdagspartier
överens. Vi är oense om när det gäller hur och när.
Det råder ingen tvekan om att det behövs
besparingar.
Vi är också oense i skattepolitiken. Vi i Vänstern
säger att det krävs högre skatter på
kapitalinkomster och bolag. Vi talar om en
skatteväxling där högre skatt på energi och
miljöpåverkan används för att sänka skatten på
arbete. Att skapa utrymme för att allmänt sänka
skatten på arbete är vida bättre än avdragsrätt för
privata tjänster, s.k. pigavdrag.
Herr talman! En grundbult i regeringens politik när
man fick makten var sänkt skatt. I praktiken har
regeringen inte sänkt skatterna. I stället har man
fördelat om skattebördan från kapital till arbete.
Vad säger regeringen i dag? Är det slut på talet om
sänkta skatter? Vad säger socialdemokraterna om
skattepolitiken under 1990-talet? Det är lika oklart.
Det tycks dock växa fram en enighet mellan
regeringen Bildt och Socialdemokraterna om att
man skall genomföra ett slags skatteväxling under
90-talet. Det skall vara en växling där skatter och
arbetsgivaravgifter byts mot egenavgifter. Ett
sådant byte är vi i Vänsterpartiet starkt kritiska till.
Att byta skatt mot egenavgift innebär att man tar in
pengar från löntagarna på ett sätt som gynnar
höginkomsttagare och missgynnar
låginkomsttagare. Då är skatter och vanliga
arbetsgivaravgifter ett mycket rättvisare system.
Jag kan inte förstå varför inte också
Socialdemokraterna inser denna enkla sanning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets
meningsyttring under mom. 1,2,3,7 och 8.
Herr talman! Denna debatt är en avstamp för
valdebatten. Vilka alternativ kan vi se?
I dag finns ett mått av samsyn mellan
Socialdemokraterna och oss i Vänsterpartiet på den
ekonomiska politiken. Vi skiljer oss på många
punkter. Det gäller t.ex. EU och Öresundsbron,
och vi har skilda uppfattningar om nivån på
arbetslöshetsförsäkringen. Men på viktiga
områden finns en tillräcklig grund för att vi skall
kunna samverka kring en radikal politik. Jag
hoppas och tror på en sådan samverkan efter valet
i höst.
Det finns också andra alternativ. Men mera av
regeringen Bildt är inget bra alternativ. Så finns det
de som hoppas på ett mellanting -- en samverkan
mellan Socialdemokraterna och Westerbergs
folkparti. Men finns det någon grund för en sådan
samverkan. Det får den här debatten utvisa. Jag
betvivlar det, om man skall döma av
debattinläggen.
Jag får hoppas att Göran Persson blir finansminister
efter valet. Jag kommer inte att känna mig trygg
och lugn då, men jag kommer att känna mig något
tryggare för att de viktiga jobben skall finnas kvar.
Diskussionen mellan oss, Göran Persson, kan vi
inleda redan i dag. Vad anser ni socialdemokrater
om kommunernas ekonomi? Hur skall
kommunerna kompenseras för den höjning av
grundavdraget som ni föreslår?