Herr talman! Vi har denna förmiddag ägnat oss åt
en diskussion om det nyligen träffade avtalet med
EU. Det är ett exempel på en bra samverkan
mellan regeringen och oppositionen. Vi har känt att
man har lyssnat på våra synpunkter och att man har
tagit hänsyn till våra krav. Resultaten i
förhandlingarna har blivit bra. Det är en framgång
för Sverige.
Tyvärr är inte samma attityd närvarande från
regeringens sida när vi diskuterar den ekonomiska
politiken. Där uteblir resultaten, och det är inte bra
för Sverige. En summering av den ekonomiska
politik som Anne Wibble bär ansvar för slutar i ett
tydligt budskap: Man har åstadkommit
efterkrigstidens största politiska misslyckande.
Massarbetslösheten har fått fotfäste i vårt land. Så
ser det ut.
Till det här skall läggas att detta resultat inte har
kommit av sig självt utan är en konsekvens av en
medveten politik, som Anne Wibble är den främsta
ekonomisk-politiska exponenten för. Det är fråga
om ett nyliberalt systemskifte, som skulle
genomföras i Sverige på samma sätt som det hade
genomförts i USA och i England.
Kommer ni ihåg valrörelsen 1991, då Ny start för
Sverige lanserades? Alla skulle få det bättre. Ingen
skulle få det sämre. Skatterna skulle sänkas.
Privatiseringarna skulle sjösättas. Det var ingen
hejd på fördelarna. T.o.m. hyrorna skulle sänkas.
När den politiken så småningom mötte en
verklighet visade det sig att den var ihålig. Då
övergick man inom det nyliberala lägret till att säga:
Vi måste nog först få det sämre innan vi får det
bättre. Vi skall gå igenom stålbadet. Och så följde
man den argumentationslinjen ett tag.
Nu lyfter de dominerande ideologerna i det
nyliberala lägret fram positionerna och säger: Det
är nog så att inte alla kan få det bättre. Några i vårt
framtida Sverige måste räkna med att permanent få
det sämre. Några lämnar vi efter oss. En ny
arbetsmarknad skall växa fram med underbetalda
jobb, med en servicesektor som bygger på att de två
tredjedelar som har det bra skall ha råd att
efterfråga tjänsterna från den tredjedel som får
finna sig i att det i nyliberalernas Sverige har blivit
sämre.
Så har man gått cirkeln runt, från det att man
startade i valrörelsen 1991, då alla skulle få det
bättre, till att nu visa på en utveckling framför oss
där några alltid kommer att få det sämre. Så kan det
ideologiska tillkortakommandet i Anne Wibbles
ekonomiska politik formuleras och beskrivas.
Vi kommer att följa Anne Wibble under hela detta
år och fram till valrörelsen med påminnelser om
samtliga de löften som de nuvarande
regeringspartierna ställde ut för att erövra
regeringsmakten och för att använda denna till att
börja bryta ned välfärdssamhället. Det blir en hård
och lång valstrid, och den är viktig, eftersom det
handlar om ett vägval.
Mot det här ställer vi socialdemokrater ett politiskt
alternativ som utgår från en ideologisk grundsyn
som bygger på solidaritetsbudskapet. Det
sammanfattas enklast i ett politiskt program i två
punkter: 1) Sätt människor i arbete. 2) Fördela
bördorna rättvist.
Vi har lanserat det programmet i riksdagen vid flera
tillfällen och konkretiserat det på punkt efter
punkt. Det representerar också vårt
ställningstagande här i dag. Det innehåller en
satsning i detta konjunkturläge på investeringar.
Den första hörnpelaren är investeringar i
människors kunskaper. Det är inte rätt att använda
samhällets resurser till passiva bidrag i ett läge då vi
borde kunna använda dem mer aktivt för
kompetensuppbyggnad.
Den andra hörnpelaren är att låta industrin i detta
läge bygga ut sin produktionskapacitet och att
införa direktavskrivningar, så att vi i det
konjunkturläge som vi nu har framför oss slipper
flaskhalsarna och därmed undviker
inflationstendenserna.
Den tredje hörnpelaren är att vi nu skall få fart på
byggandet. Det är fel att låta en hel näringsgren
ligga i malpåse och riskera att den långsiktigt
avvecklas, när samhället har så stora behov. Alla
ser ju hur skolhusen förfaller och att
sjukhusbyggnader och daghem skulle behöva
repareras. Alla inser risken för en kommande
bostadsbrist, och många begriper att de äldre måste
ha en anpassning av sina lägenheter. Resurserna för
att göra detta använder vi i dag i Sverige till att
vänta och återigen vänta på bättre tider.
Vi lägger också fram ett program för att satsa på
miljöinvesteringar, på sådant som gör att vårt
samhälle blir bättre att leva i. Vi för i vårt alternativ
resonemang om penningpolitiken, om krisens
bakgrund och om det statsfinansiella förfallets
orsaker, bl.a. om arbetslöshetens förtärande
verkan också på statsfinanserna.
Det här är känt, det är presenterat, och vi möter ett
oerhört gott gensvar ute i landet när vi far runt i
bygderna och pratar om vår politik. Här i riksdagen
har däremot vår politik vid flera tillfällen dömts ut
av den borgerliga majoriteten, såsom varande icke
hållbar, ett alternativ som är för lättviktigt. Det må
så vara att man tycker så, men när vi nu ser vad som
händer denna vår i Sveriges riksdag, blir den kritik
från de borgerliga som kommer att följa här i
talarstolen litet märklig.
Vad gör vi just nu i riksdagen? Jo, vårt resonemang
om att det statsbidragssystem som infördes för
kommunerna inte var hållbart motsvaras nu av att
en statlig utredning har tillsatts för att just titta på
den saken. På den punkten fick vi rätt.
Vårt resonemang om att det är fel att nu skicka ut
20 000--30 000 kommunalt anställda,
sjuksköterskor och lärare, i öppen arbetslöshet
möts nu av att man i arbetsmarknadsutskottet
börjar försöka hitta lösningar som innebär att
situationen åtminstone denna vår inte förvärras.
Där får vi rätt.
Vårt resonemang om att inte låta byggandet gå i
botten utan att nu satsa på ROT, reparationer,
ombyggnad och tillbyggnad, möts av ett gensvar
från riksdagen som innebär att regeringen körs
över. Där har vi fått rätt.
Vårt långa resonemang i denna kammare om
penningpolitiken har kanske inte förts så mycket i
utskotten och i riksdagen utan mest av Anne
Wibbles föregående statssekreterare, han som
under åtminstone två år skötte
Finansdepartementets dagliga verksamhet, Olle
Wästberg, som på ledarplats i Expressen har
uttryckt samma kritik av regeringen på den här
punkten som vi.
Så kan jag gå igenom område efter område och
konstatera att det vi har sagt till delar accepteras av
denna riksdag. När varje utskott var för sig
hanterar vår politik vinner vi framgång, men när
helheten skall beskrivas av finansutskottets
representanter, då döms den ut. Detta kan vi bära.
Det tragiska är att denna saktfärdighet från
regeringens sida och från majoritetens sida i denna
kammare gör att människor kommer i kläm och att
Sverige förlorar möjligheter. När man väl kommer
till skott är det för sent, det är för svagt, det är för
snålt. Det är ett bra sammanfattande omdöme om
den ekonomiska politik som regeringen förmår
samla sig till.
På ett område når vi inte regeringen. Det gäller den
del som rör rättvisefrågorna. Där är det stumt. Vi
ser där hur Moderaterna dominerar
regeringsarbetet genom att de har skaffat sig
kontroll över det viktiga i systemskiftets Sverige,
nämligen skattepolitiken, den del av
Finansdepartementet som står för intäkterna. Där
finns Tobissons doktrin: Låt oss först göra
neddragningarna i statens intäkter, och sedan
tvingas besparingarna fram.
Nu genomför man dessa skatteförändringar --
ofinansierade i stor utsträckning, finansierade till
en del. De genomförs i Finansdepartementet, men
i den del som Moderaterna själva hanterar. Det är
orättvisor. Det är löntagare och pensionärer som
får höjd skatt, och det är kapitalägare och andra
som får sänkt skatt. Det är klart att bitterheten över
denna orättvisa är stor i det svenska folkdjupet.
Sedan förklarar Moderaterna den här
skatteförändringen med att det totala skattetrycket
på något sätt trots allt har minskat och att varje
hushåll därmed i genomsnitt har fått en
skattesänkning på 4 000 kr. Man tar sig för pannan.
Den genomsnittliga bedömningen av
fördelningspolitiken rymmer ju två extremer: Vissa
människor t.o.m. i regeringskretsen får 7 miljoner
kronor i skattesänkningar, medan läraren,
sjuksköterskan, den vanlige inkomsttagaren får
6 000 kr i skattehöjning. Väger man ihop detta
hittar man naturligtvis förr eller senare ett snitt,
men det säger ingenting om fördelningen.
När skattesänkningen motsvarar 4 000 kr per
hushåll innebär det ju att vi i det statsfinansiella
moras som vi befinner oss i har tagit bort statliga
intäkter, och när de tas bort försvinner också
förutsättningarna för att bedriva en politik som
utjämnar med hjälp av den offentliga sektorns
verksamhet. Sjuksköterskor, lärare och andra ser
nu sin egen skatt höjd därför att man från
regeringen trumpetar ut att statsfinanserna kräver
det, men samtidigt pågår för andra grupper
skattesänkningar, som sammantaget innebär att
besparingar drabbar den egna verksamheten.
Lärare och sjuksköterskor som varje dag arbetar
med att minska klyftorna i samhället ser detta
dubbla tal.
Förstår ni varför bitterheten växer i det svenska
samhället? Och förstår ni som är socialliberaler
varför människor som kanske traditionellt har känt
en viss samhörighet med de värderingarna nu frågar
sig vad Folkpartiet sysslar med? Anne Wibble har
tillsammans med Per Westerberg blivit den främsta
exponenten, symbolen för detta systemskifte. Är
det att undra på att socialliberalerna flyr?
Denna högerpolitik är möjlig att genomföra därför
att vi i Sveriges riksdag i dag har ett högerparti som
står utanför regeringen och som lojalt stödjer
förslagen. Vi får se hur länge detta parti blir kvar.
Regeringen har sedan ytterligare ett litet parti inom
sig, som aktivt bidrar till Moderaternas dominans,
nämligen Kristdemokraterna. Kds ligger i dag till
höger om Moderaterna. Kds är det parti som gör
att Moderaterna inom regeringen har kraft nog att
driva fram systemskiftet. För detta bär kds ett
ohyggligt stort ansvar.
När vi har kritiserat fördelningspolitiken har vi
mötts av människor som har sagt att Bengt
Westerberg ju ändå har ett inflytande i
Socialdepartementet. Ja, det är rätt. Vi gillar
mycket av det Bengt Westerberg säger, men i sin
dagliga gärning har han ju spänts framför uppgiften
att dra de sociala reformer i land som kännetecknas
av Alf Svenssons systemskifte inom
jämställdhetspolitiken.
Kvinnorna förlorar på den utveckling vi har i
Sverige i dag. De är de stora förlorarna genom
neddragningarna i kommunerna, attackerna på
fördelningspolitiken och ovanpå detta detta
vårdnadsbidrag som nu Bengt Westerberg skall
driva genom i riksdagen. Det är ingenting annat än
ett systemskifte också det, likvärdigt med de andra
systemskiftena som vi har sett under de senaste
åren. Det blir inte mindre allvarligt,
riksdagsledamöter, av att det systemskiftet
beledsagas av fagert tal om rättvisa och solidarisk
fördelning.
När vi nu går ut i valrörelsen kommer två tydliga
alternativ att stå mot varandra. Det ena är
Socialdemokraterna, som sätter rätten till arbete
främst på den politiska dagordningen. Vi hävdar att
vi inte som regeringen vill kan vänta till 1996 med
att minska arbetslösheten, utan det måste göras nu,
för annars exploderar långtidsarbetslösheten som
en socialbidragsbomb ute i kommunerna.
Jag var häromdagen i Göteborg. Där kommer
socialbidragen nästa år att kosta 1 miljard kronor.
Arbetslösheten är orsaken.
Nu har regeringen sagt att vi skall leva med den
arbetslösheten fram till 1996. Sedan kan vi börja
minska den -- om vi får en tillväxt som råkar ligga
på 4 %. Hur det skall gå till har man ingen
uppfattning om. Det besked som de arbetslösa får
av regeringen är: Vänta och se, det kanske blir
bättre! Medan man väntar föröds statsfinanserna
och fördärvas det som är grunden i
välfärdssamhället.
Ingen kommer undan arbetslöshetens kostnader,
ingen! Ni som sitter här och har era arvoden, vi som
är ute i samhället och möter människor som har
jobb, alla kommer vi förr eller senare att drabbas
av arbetslöshetens gissel, eftersom den skär rakt
igenom. När de stänger daghemmet Blåkullan, när
platserna på ålderdomshemmen blir sämre och
färre, när skolans resurser tas bort, är det ett
uttryck för det statsfinansiella förfall som har sin rot
i arbetslösheten. Ingen kommer förbi detta. Den
drabbar oss alla.
Samhalls framgångsrike chef Gerhard Larsson
skrev i Dagens Nyheter i veckan följande
beskrivning av Sverige i dag. Jag vill läsa in detta
till riksdagens protokoll, för det är en utmärkt
sammanfattning av det problem vi gemensamt har
att lösa.
Gerhard Larsson säger:
''I vår kommer i stort var femte svensk i arbetsför
ålder att stå utanför arbetslivet, 375 000 öppet
arbetslösa, 250 000 i olika tillfälliga åtgärder och
410 000 förtidspensionärer. I högre åldersgrupper
blir siffrorna än mer svindlande. I gruppen 60--64
år är det hela 55 %, alltså mer än varannan, som
står utanför arbetslivet. Det senare är ett oerhört
slöseri med kunskaper och erfarenheter.''
Det är också ett sätt att beskriva Sverige. Härifrån
talarstolen beskrivs Sverige annars som ett land där
vändpunkten nu har kommit.
Dessa människor skådar ingen vändpunkt. De har
fått beskedet att arbetslösheten kanske börjar gå
ner 1996. Visst har vändpunkten kommit på
börssidorna -- det har vi alla sett, och det gläds vi
åt -- men den har inte kommit vid köksbordet där
hemma. Svenskarnas vardag är fortfarande präglad
av arbetslöshet, och vi upplever stora orättvisor i
fråga om hur bördorna fördelas.
Det är den verklighetsbilden, den gigantiska
arbetsuppgiften, som den politiska debatten
handlar om och som valrörelsen kommer att gälla.
Jag är glad att vi inför valrörelsen har med oss den
förutsättning som ett Europaavtal ger oss. Jag är
nämligen övertygad om att vi kommer att kunna
lösa dessa stora uppgifter, men vi skall göra det
tillsammans med andra i Europa. Jag tror att det är
en förutsättning för att vi snabbt skall kunna pressa
tillbaka arbetslösheten.
Det innebär inte att nationell politik är oviktig --
tvärtom. Den nationella politiken måste skärpas,
just därför att vi förhoppningsvis får tillgång till
ytterligare ett redskap. Och i den nationella
politiken står alternativen mot varandra:
regeringen säger att man skall vänta till 1996, och
vi säger att man skall börja att minska
arbetslösheten nu.
(Applåder)