Herr talman! Kenneth Kvist tar upp ett filosofiskt
resonemang. Jag är naturligtvis intresserad av att
försöka gå in på det spåret.
Vi delar inte uppfattningen att det ska finnas nå-
got slags slutmål för EU-samarbetet. Så är det inte.
Jag talar om pragmatismen. EU förändras hela tiden,
men samtidigt förändras det politiska landskap som
EU verkar i. Det är väldigt svårt att säga vad som
kommer att ske om fem eller tio år.
Det finns något som är viktigt att göra klart för
sig, som jag har sagt flera gånger. EU-samarbetet är
någonting annat än sedvanligt internationellt samar-
bete i mellanstatlig form. Här har medlemsstaterna
kommit överens om att överlämna vissa befogenheter
till det gemensamma. Man beslutar gemensamt om
hur de befogenheterna ska utnyttjas. Det är någonting
helt annat än vanligt mellanstatligt samarbete. Men
det är fortfarande medlemsstaterna som avgör hur fort
man ska springa och vilka mål man ska inrikta sig
mot.
Låt mig gå tillbaka till hur det såg ut under de
första årtiondena. Samarbetet gick sakta och höll på
att stanna av. Så plötsligt blev det dynamik i det. Jag
tror att vi kommer att se samma sak i framtiden. Det
blir dynamiska skeden. Sedan blir det stagnation eller
stillastående, och så tar det fart igen.
Det viktiga är att det är medlemsstaterna som i
demokratisk ordning ger befogenheterna.