Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att det
sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets
betänkande om EU:s framtidsfrågor är ett mycket
läsvärt betänkande. Det ger en god bild av den aktu-
ella diskussionen, och det bidrar med många värde-
fulla synpunkter i det fortsatta arbetet.
Riksdagen ska ratificera eventuella förändringar
av EU:s fördrag, och det är därför en självklarhet för
regeringen att förankra de svenska positionerna i de
här frågorna hos riksdagen. Betänkandet är därför
mycket viktigt.
Den allt överskuggande frågan för EU just nu är
naturligtvis utvidgningen. Som jag ser det är det den
viktigaste frågan för dagens politiker i Europa. Ut-
vidgningen tryggar freden i Europa genom att knyta
länderna till varandra i ett ömsesidigt samarbete. Den
befäster demokratins princip över hela vår kontinent
och tryggar rättsstatens principer. Den möjliggör
förbättrad ekonomisk och social utveckling i alla
medlemsländer, både nya och gamla, och jag vet att
den svenska riksdagen står bakom synen på att ut-
vidgningen är den viktigaste framtidsfrågan för EU.
Genom Nicefördraget, som riksdagen godkände
förra året, gjordes de nödvändiga institutionella för-
ändringarna för att möjliggöra en anslutning av nya
medlemmar, och de förhandlingar som under de se-
naste två åren har förts med totalt tolv ansökarländer
har varit intensiva och hittills i grunden mycket fram-
gångsrika. Förhandlingarna är nu i ett avgörande
skede. Såväl nuvarande som kommande EU-länder
måste just det här året lägga ned stor kraft på att föra
förhandlingarna i hamn. Sverige deltar aktivt och
konstruktivt i det här arbetet, och det är av stor vikt
för regeringen att vi har riksdagens helhjärtade stöd i
den här processen.
Herr talman! Diskussionen om EU:s framtidsfrå-
gor har nu börjat på allvar. Bakgrunden är förstås
utvidgningen men lika mycket insikten om att det
finns en omfattande demokratisk utmaning för EU.
Många människor anser att mycket i EU är obegrip-
ligt, att alltför mycket avhandlas ovanför människor-
nas huvuden och att det brister i den demokratiska
kontrollen.
Framtidsfrågorna är därför angelägna, och diskus-
sionen behöver ta tid. Nya förslag måste vara väl
förankrade i samtliga medlemsländer och inte minst i
parlamenten. Det ska finnas gott om tid för en bred
debatt i samhället. Allmänheten måste kunna få läm-
na in sina synpunkter.
Det konvent som EU:s stats- och regeringschefer
beslutade att inkalla för att diskutera en rad frågor
inför nästa regeringskonferens är nu i gång. Konven-
tets diskussioner är helt öppna för allmänheten.
I min roll som den svenska regeringens represen-
tant vill jag medverka till att hitta breda lösningar i de
frågor som konventet diskuterar. Samtidigt är det
viktigt att framhålla att konventet också kan presente-
ra ett antal olika alternativ ifall enighet inte kan upp-
nås.
Konventet är bara det första steget i en längre pro-
cess som ska leda fram till ett nytt fördrag. Men det är
ett viktigt steg. Medlemsstaterna är fördragets herrar.
Därför måste alla förändringar av fördragen framför-
handlas i en kommande regeringskonferens och sedan
ratificeras av de nationella parlamenten.
Utgångspunkten för konventets arbete bör vara att
diskutera vad vi vill att EU ska ägna sig åt. Vi bör
först peka på vad vi vill uppnå inom enskilda politis-
ka områden för att därefter hitta de institutionella
lösningar som möjliggör det vi önskar. Vi låter alltså
sakfrågorna bestämma var och hur besluten ska tas.
Gör vi det sätter vi medborgarnas intressen i centrum.
Regeringens utgångspunkt är att vi inom EU ge-
mensamt bör kunna fatta beslut i genuint gränsöver-
skridande frågor och i frågor där nyttan av det ge-
mensamma beslutsfattandet klart överskrider nyttan
av att fatta besluten i varje medlemsland.
I de inledande diskussionerna i konventet har jag
pekat ut några områden där EU behöver förstärkt
kompetens för att bättre svara upp mot våra grund-
läggande politiska målsättningar. Det handlar t.ex.
om asyl- och migrationspolitiken och det rättsliga
samarbetet.
Därtill har betydelsen av EU:s utrikespolitiska
agerande ökat kraftigt. Regeringen anser därför att
frågor som rör EU:s förbindelser med andra länder
bör samlas i ett särskilt råd för externa relationer.
Samtidigt växer behovet av samordning inför Euro-
peiska rådet. Det s.k. Allmänna rådet bör därför om-
vandlas till ett råd som verkligen ansvarar för den
allmänna politiska samordningen inom EU:s minis-
terråd. Detta är naturligtvis förändringar som rådet
självt kan fatta beslut om, men det är bra att vi har en
diskussion om det.
Vidare bör de politiska målsättningarna på vissa
områden i fördraget moderniseras. Inte minst gäller
detta jordbrukspolitiken, där dagens ganska ensidiga
producentperspektiv behöver kompletteras med ett
konsument- och miljöperspektiv.
Öppenheten måste ytterligare förstärkas på flera
sätt. Handlingsoffentligheten måste utvidgas till att
gälla alla institutioner och EU-organ. Fördraget bör
slå fast tjänstemännens rätt till yttrandefrihet. Vi bör
också slå fast värdet av en god förvaltning. Därtill
behöver rådets sammanträden vara öppna när rådet
agerar lagstiftare.
De huvudsakliga frågorna för konventet rör na-
turligtvis kompetensfördelning och maktbalans. Be-
träffande kompetensfördelning råder det ganska stor
enighet i konventet. Det är inte många som föreslår
särskilt radikala förändringar. Därför blir jag lite
förvånad när jag läser betänkandet.
Majoriteten är tveksam till en strikt kompe-
tenskatalog. Det är också jag. Men i konventet är det
så att de som vill begränsa unionens makt är de som
förespråkar en kompetenskatalog. I riksdagen tycks
det vara tvärtom. Här är det Vänsterpartiet och Miljö-
partiet som motsätter sig en katalog medan Folkparti-
et och Centerpartiet är mera positiva. Detta visar
möjligen att kompetenskatalogen kan tolkas olika
beroende på vad man fyller den med.
En viktig fråga är närhetsprincipen, subsidiaritets-
principen i beslutsfattandet. Prövningen av att EU
inte tar på sig beslut som lika bra eller bättre kan
fattas nationellt sker, enligt min uppfattning, bäst som
en naturlig del i det vanliga beslutsfattandet. Regler
för subsidiaritetsprövningen finns redan. Vad som
behövs är att tillämpa reglerna bättre och mer kon-
sekvent. Jag är tveksam till nya organ för att klara
just detta.
Maktbalansen har inte kommit upp i konventet än
för en genomgripande diskussion. Regeringens stånd-
punkt är att nuvarande balans i huvudsak ska behål-
las. De nationella regeringarna och därmed de natio-
nella parlamenten måste ha en central roll i EU-
arbetet. Samtidigt finns det naturligtvis behov av en
mycket stark kommission som ska ha initiativrätt och
en starkt övervakande roll på de områden där EU har
givits kompetens av medlemsländerna. Till detta
kommer också EU-parlamentets viktiga roll.
Att utgå från sakfrågorna tycker jag är det vikti-
gaste också när man tittar på institutionerna. Ansvar-
sområdena blir lite olika. Det gäller också fördelning-
en mellan gemenskapsmetoden och det mellanstatliga
samarbetet. Gemenskapsmetoden är den bästa för
harmonisering av lagstiftning, kontroll av icke-
diskriminering osv. Men på andra områden, exempel-
vis för insatser mot arbetslösheten, är det inte framför
allt övernationell lagstiftning som krävs. Där sker
samarbetet bättre genom mellanstatlighet och den
öppna samarbetsmetoden.
När den svenska regeringen talar om mer mellan-
statlighet handlar det alltså inte om att föra över det
som i dag hanteras överstatligt till mellanstatligt be-
slutsfattande. Det handlar om att vi ser möjligheter på
nya områden för EU-samarbete där man huvudsakli-
gen ska använda ett mellanstatligt samarbete. Jag
tänker på områden som kamp mot arbetslöshet, de-
mografiska frågor, tillväxt osv.
Herr talman! Framtidsdebatten pågår väl inte så
väldigt intensivt än, inte i vårt land och inte heller i så
många andra länder. Men jag tror att den kommer att
öka kraftigt under året.
Det är klart att det kommer att finnas olika åsikter
- detta handlar ju om politik - vilket detta betänkande
visar. Vi har här i dag framför allt talat om sådant
som ska avhandlas inom EU:s framtidskonvent. Det
betyder att en del mycket angelägna framtidsfrågor,
t.ex. miljön Marianne Samuelsson, inte riktigt passar
in. Där handlar det inte i första hand om att det be-
hövs fördragsförändringar. Det handlar mycket mera
om politisk vilja och politisk handlingskraft.
Andra områden behöver dock fördragsförändring-
ar för att underlätta vad vi politiskt önskar. Det är
också de som blir föremål för konventsbehandling.
Diskussionen om EU:s framtidsfrågor är alltså
mer än det som avspeglas i debatten i konventet och
sedan i regeringskonferensen. Men det är ändå så att
det är just nu som den nya europeiska unionen formas
i konstruktiv dialog mellan nuvarande EU-länder och
dagens kandidatländer. Det är självklart att vi i Sveri-
ge ska delta i diskussionen om framtidsfrågorna och
om hur vi bäst ska samarbeta i Europa för att lösa
dem.