Fru talman! I mitten på 80-talet funderade jag nå-
got djupare kring mångfaldsbegreppet. Mångfald kan
ju upplevas både negativt och positivt. Det negativa
är något som åtskiljer, separerar och isolerar. Ibland
kan det också teoretiseras kring mångfalden - man
kan hylla mångfalden i teorin men i praktiken leva
efter enfalden. Nu ska vi inte hysa fördomar mot
svenskar, men ibland kan man få känslan att i den
svenska debatten får det bara rymmas en åsikt i taget.
Är det så, då är det enfaldigt.
När jag funderade kring mångfaldsbegreppet
sökte jag en positiv bild - helheten i mångfalden. Jag
fann en sådan bild i mosaiken, kanske främst i den
glasmosaik som finns i många av våra kulturbyggna-
der. Den består av en sammanhållande yttre ram och
ett inre kitt samt glasstenar som var för sig kanske
inte ser så märkvärdiga ut men tillsammans bildar ett
vackert mönster. Mångfalden sedd som en mosaik.
Fru talman! I våras fick jag vid något tillfälle frå-
gan hur min bild, min vision, är av den europeiska
unionen. Då erinrade jag mig denna bild av mångfal-
dens mosaik, dvs. EU som en mosaik.
Som den yttre sammanhållande ramen kan man se
den unika rättsliga konstruktion inom vars gränser
unionens medlemsstater återfinns. Kittet är den vär-
degemenskap som finns i den europeiska kulturen.
EU som idé skapades just utifrån ett värdetänkan-
de. Människosynen, människovärdet, ledde fram till
att det Europa som förblött i så många inomeuropeis-
ka krig måste sträva efter en metod att bygga freden -
fred mellan människor och nationer. Idén blev att
sammanfläta ekonomierna och därmed skapa ett öm-
sesidigt beroende som i praktiken skulle omöjliggöra
krigen. Den idén har successivt vunnit ökad anslut-
ning.
I dag blir vi så lätt fokuserade på ekonomin och
de olika praktiska detaljerna i samarbetet att vi
glömmer bort att kittet i den europeiska unionen är
värdegemenskapen - den fredliga samlevnaden mel-
lan människor baserad på respekten för de grundläg-
gande mänskliga fri- och rättigheterna. Ett EU som
inte är en europeisk värdegemenskap kommer snart
att falla i bitar.
Fru talman! Vi står nu inför en gigantisk utmaning
då tolv tretton europeiska länder vill förena sig med
EU. Det kommer att ställa stora krav på unionens
funktionalitet. Men det är klart att det går att hitta
praktiska lösningar om bara viljan finns.
I Nice påbörjade man det arbete som inom kort
ska fullföljas för att bereda marken för denna utvidg-
ning. Nice och Laeken har lämnat ett antal frågor
efter sig till det konvent som nyligen har inlett sitt
arbete. En fråga gäller avgränsningen av makt mellan
unionen och medlemsstaterna, en annan synen på hur
de mänskliga rättigheterna ska ges en starkare ställ-
ning i unionen, en fokuserar kring förenkling av för-
dragen och ytterligare en tar upp de nationella parla-
mentens roll.
Fru talman! I grunden står EU inför en legitimi-
tetskris. Ibland när det fattas positiva och framåtsyf-
tande beslut, där samarbetet inom EU egentligen är
den drivande kraften, kan detta på det nationella pla-
net upplevas som en nationell handlingskraft. Om det
handlar om tyngre och svårare beslut kan det lätt bli
så att de nationella politikerna så att säga skyller på
Bryssel. Det finns en stor fara i detta.
Den lagstiftning som antas av ministerrådet -
ibland med medinflytande för Europaparlamentet -
kan också i vissa fall bli alltför detaljerad eller dåligt
anpassad till lokala förhållanden och erfarenheter.
EU-kommissionen har klart för sig denna risk och
försöker för sin del analysera om det finns andra
vägar som kan beträdas utan att rättvisan i spelregler-
na sätts åt sidan. Kanske kan direktiven göras mer
generella och tillämpningarna mer lokala så att det
grundläggande syftet ändå uppnås. En sådan utveck-
ling skulle förstärka EU:s legitimitet hos vanligt folk.
Fru talman! Det finns också en risk i att minister-
rådet och Europeiska rådet tillskansat sig för stor
makt över den politiska agendan. Risken är att kort-
siktiga politiska särintressen tar över. Riskerna finns
att det långsiktiga syftet och helhetstänkandet får
stryka på foten.
Vi kristdemokrater hyllar den s.k. gemenskaps-
metoden. Den kombinerar respekten för olikheter
med förmåga att fatta beslut. Alla medlemsstater, från
de största till de minsta, behandlas lika enligt denna
metod. Gemenskapsmetoden är ett sätt att balansera
olika intressen genom att låta dem passera genom två
filter: det gemensamma intresset ska tillgodoses av
kommissionen och den demokratiska legitimiteten
genom ministerrådet och EU-parlamentet - de senare
är lagstiftare utifrån de befogenheter som medlems-
staterna tilldelat unionen.
Om gemenskapsmetoden ska fungera bra förut-
sätter det en stark kommission och att Europaparla-
mentet fungerar med medbestämmande. Denna metod
bygger i huvudsak på att majoritetsbeslut - dvs. kva-
lificerad majoritet - ska vara regel i ministerrådet för
att garantera effektiviteten i beslutet.
Fru talman! Det finns en tendens i både den in-
hemska debatten och den inom EU att nedvärdera
Europaparlamentet. Men det är faktiskt den enda
direkt folkvalda institutionen inom EU och som sådan
bör den åtnjuta uppskattning. Jag tror att två problem
måste åtgärdas för att ge Europaparlamentet den
folkliga legitimitet det borde ha. För det första måste
parlamentarikerna i EU-parlamentet inse att de inte
ska ägna sig åt att uttala sig om allt mellan himmel
och jord utan hålla sig strikt till den kompetens som
är tilldelad. För det andra är det viktigt att det direkt-
valda parlamentet får se sitt inflytande över besluten
stärkt. Vi kristdemokrater förordar att i de fall minis-
terrådet fattar beslut med kvalificerad majoritet bör
Europaparlamentet ges medbestämmande.
Fru talman! Gemenskapsmetoden bygger visserli-
gen på att EU:s befogenheter tilldelas suveränt av
medlemsstaternas parlament men är mer än ett mel-
lanstatligt samarbete. Det är vår övertygelse om att en
stark kommission måste vara en garanti för unionens
helhet. Det måste finnas en institution som låter prin-
cipen om alla staters likhet inför regelverket vara i
centrum för verksamheten. I dag tycks det, som sagt,
ha tippat över för mycket på rådets sida.
Fru talman! Ibland går det troll i begreppen och
orden. Frågan om de mänskliga fri- och rättigheterna
hör dit. För inte så länge sedan i den svenska debatten
betraktades Europadomstolen i Strasbourg som
"Petréns lekstuga" och Europakonventionen som
flummig naturrätt. Det är glädjande att en omsväng-
ning skett på den punkten i Sverige. Riksdagen var
sedan inte förtjust över att det blev ett konvent om de
mänskliga rättigheterna inom unionen. Rädslan fanns
där på grund av risken för dubbla system - ett inom
EU och ett inom det område som Europakonventio-
nen omfattar. När det sedan blev ett dokument var
man angelägen om att det bara skulle ha politisk -
inte rättslig - status. Och nu är man rädd för att stad-
gan ska få en rättslig status och därmed förhindra
EU:s anslutning till Europarådets konvention.
Fru talman! Det är förstås inte lyckat om den nu-
varande stadgan direkt införlivades i fördragen, för
det är den för lik Europakonventionen. Men att bygga
in ett fri- och rättighetskapitel i ett konstitutionellt
fördrag eller över huvud taget i fördraget är egentli-
gen inte så komplicerat.
Fru talman! När Europakonventionen införlivades
i svensk lagstiftning 1995 fanns ju sedan länge ett
rättighetskapitel i regeringsformen. Inte utgjorde det
något problem vid införlivandet av Europakonventio-
nen.
Fru talman! Ambitionen måste självfallet vara att i
förhållande till unionens institutioner måste medbor-
garen ha rätt att hävda sina rättigheter. En anslutning
till Europakonventionen för hela EU är viktig så att
en enda högsta domstol i Strasbourg kan garantera
rättslikhet för medborgarna, ju fortare, desto bättre.
Det hindrar inte att vi dessförinnan stärker rättighets-
skyddet inom unionen.
Fru talman! I betänkandet förs resonemang kring
förenkling av fördragen och behovet av en konstitu-
tion eller ett konstitutionellt fördrag. Det är klart att
öppenheten och tydligheten skulle må bra av om
medborgaren enklare skulle kunna få en överblick
över unionens befogenheter. Öppenhet och tydlighet
är en god grund för en verklig legitimitet för unionen.
Fru talman! EU, eller egentligen EG, är en unik
rättslig skapelse. Riksdagen kan ju som bekant dele-
gera makt. Vi delegerar makt till kommuner och
landsting och till regeringen och dess underlydande
statliga myndigheter. Men vi kan när som helst ändra
denna delegering om vi vill. Det gör vi också ibland.
Men när vi delegerat makt till EG/EU så har vi inte
riktigt samma möjligheter till att förändra delegatio-
nen. Ett återtagande av maktdelegationen förutsätter
ju att samtliga medlemsstater accepterar detta - och
det är ingen särskilt enkel process. Vi kan förstås
alltid utträda ur unionen, men att återta delegerad
makt är alltså särskilt svårt. Därför är det oerhört
viktigt att försöka inse alla tänkbara konsekvenser när
man överlåter befogenheter. Därför är det också vik-
tigt med den allmänna diskussion om vilken kompe-
tens EG/EU egentligen ska ha. En sak måste dock
vara klar: EG/EU kan aldrig få en autonom rättslig
kompetens, det vi ibland här i riksdagen kallar för
kompetenskompetens. Den kompetens EU ska ha
bygger på en tilldelad kompetens, och tilldelarna är
de nationella parlamenten i medlemsstaterna.
Fru talman! Till slut vill jag bara något kommen-
tera de s.k. öppna samordningsmetoden. Den är bra
om den används rätt. Den är ett sätt att uppmuntra
samarbetet, utbyta erfarenheter och komma överens
om gemensamma mål och riktlinjer. Men det är vik-
tigt att den inte skadar de gemensamma målen i för-
dragen eller EU-institutionernas politiska ansvar. Den
bör därför inte användas där det finns utrymme för
gemenskapsmetoden, och det är förstås viktigt att den
inte utövas på ett sådant sätt så att den äventyrar de
nationella parlamentens kompetens och inflytande.
Där har vi som nationella parlamentariker ett stort
ansvar som vakthållare.
Med detta ber jag att få yrka bifall till reservation
3.
Sedan skulle jag något vilja kommentera det sär-
skilda yttrandet som finns på s. 97 i betänkandet. Av
det kan man få intrycket att Kristdemokraterna inkor-
porerat Moderaterna, men det har vi inte. I slutskedet
instämde Moderaterna i detta särskilda yttranden,
men i brödtexten ändrades inte "Kristdemokraterna
anser" utan det står fortfarande kvar.