Herr talman! Det är nog risk för att medlemssta-
ternas regeringar blir lite mer bundna av en kompe-
tenskatalog. Men det är faktiskt själva poängen, inte
minst om man, som både Sören Lekberg och jag, är
ledamot av ett nationellt parlament genom att säga:
Dessa uppgifter avser vi faktiskt att behålla här hem-
ma, medan följande huvuduppgifter bättre hanteras av
Europeiska unionen.
Bekymret med Sören Lekbergs attityd från demo-
kratiska utgångspunkter eller för den delen från sub-
sidiaritetsutgångspunkter är att avsaknad av kompe-
tensuppdelningen leder till att regeringarna inom EU
får ett mycket vitt handlingsutrymme.
Som jag sade i mitt huvudanförande tycker jag att
regeln ska vara att det ska vara svårt att ge EU ny
kompetens. Däremot ska det vara lätt för EU att an-
vända den kompetens som man har fått.
Låt oss ta diskussionen om det mellanstatliga ett
steg till. Ett uttryck för den här mellanstatliga håll-
ningen är ju Tony Blairs förslag om att ha en rådspre-
sident som sitter i fem år. Såvitt jag förstår har Sören
Lekbergs eget partis statsminister sagt att det där
borde man nog fundera över. Men innebörden i detta
är i så fall att rådet blir mycket starkare - det säger
sig självt - och då är det per definition någon annan
som blir svagare. Ser inte Sören Lekberg en risk i att
en sådan utveckling först och främst gynnar de länder
som för fram denna typ av förslag, nämligen de stora
länderna - på de små ländernas bekostnad?