Fru talman! Efter Marianne Anderssons tack till
alla känns det lite svårt att komma med en replik.
Marianne Andersson tillhör de kolleger inom riksda-
gen som det alltid är trevligt att utväxla åsikter med.
Det går att föra en mycket bra diskussion med henne.
Detta kan hon ta med sig till sitt fortsatta liv. Jag
önskar henne allt gott i framtiden.
Jag vill ändå ta upp en fråga där vi kan kontrastera
våra åsikter lite grann mot varandra, vilket kan vara
intressant.
Som jag förstod det pratade Marianne Andersson
om överstatlighet nedifrån, och problemet var att
överstatlighet skulle föra till större öppenhet. Proble-
met med överstatlighet är ju att en majoritet av stater,
i det här fallet inom EU, kan påtvinga andra stater en
vilja som de demokratiska institutionerna i det landet
inte har. Därmed kan folken i de länder som kommer
i minoritet påtvingas en politik som inte har stöd i
folkmajoriteten. Därmed spänner också överstatlighet
mot demokratin, där den nationella suveräniteten
fortfarande är den form eller det rum i vilket demo-
kratin bäst utnyttjas.
Det är denna problematik som måste lösas. Innan
den är löst kan i varje fall inte jag plädera för mer
överstatlighet, utan för att samarbetet måste baseras
främst på mellanstatlig grund.