Fru talman! I en debatt som den här om EU:s
framtid, som ju handlar om framväxten av ett nytt
fördrag mellan en stor del av Europas stater, ett för-
modligen utvidgat EU - dock inte alla Europas stater,
det är viktigt att påpeka - kommer skilda meningar
fram och kontrasteras för att sedan, om det är möjligt,
sammansmälta. Där det inte är möjligt ger det ut-
rymme för framtida idémässig och politisk kraftmät-
ning.
Innan jag kommer in på det som skiljer - efter att
ha hört Per Unckel måste jag säga att det är en hel del
- är det viktigt att slå fast vissa saker där det åtmins-
tone mellan de politiska partierna i Sverige finns en
hygglig enighet. Det framgår av betänkandet KUU2.
Jag hinner inte nu konkret kommentera och förhålla
mig till det Per Unckel har sagt.
Den enkla bilden är att det alltid ska finnas stora
skillnader mellan oss som är EU-kritiska och de par-
tier som är EU-positiva. I grunden ligger det en san-
ning i det. Men det finns också många gemensamma
ståndpunkter.
Vi är t.ex. ense om sådana viktiga saker som att
medlemsstaterna ska vara fördragens herrar och att
nationalstaterna ska bestå - de är ju en förutsättning
men som vi vet långt ifrån tillräcklig förutsättning för
demokratins utveckling. Vi vill att de nationella par-
lamentens roll och därmed förhoppningsvis väljarnas
inflytande i EU-samarbetet ska förstärkas, även om vi
kanske skiljer oss åt i konkreta frågor i det fallet. Vi
är överens om att EU ska inordnas i den europeiska
konventionen för de mänskliga rättigheterna. Vi är
också för att EU:s institutioner och beslutande arbete
ska präglas av offentlighetsprincip och öppenhet.
Om vi säger att det på dessa och kanske andra
viktiga områden finns en betydande enighet är det en
god grund för att kunna samtala om framtidsfrågorna
utan att de präglas av sterila låsningar.
I debatten om hur EU-fördragen ska omvandlas
drar olika krafter åt olika håll. Det tillhör i och för sig
den demokratiska processen. Märkbart är dock att
kommissionen, som kan liknas vid en sorts tjänste-
mannaministär inom EU, och många företrädare för
EU-parlamentet företräder positioner som innebär
mera makt koncentrerad till kommissionen, den euro-
peiska centralbanken och domstolen - de organ som
är mest avlägsna från väljarnas inflytande och kon-
troll.
När kommissionen vill lägga under sig en inter-
nationell talesman för EU och därmed i praktiken en
daglig ledning för en, som de hoppas, gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik eller då kommissionen
vill skaffa sig ett större inflytande över den ekono-
miska politiken i medlemsstaterna, går den in för att
göra EU till en än mäktigare byråkrati med minskad
åtkomlighet för väljarnas ansvarsutkrävande.
Fru talman! Frågan om EU:s framtid gäller om vi
ska få ett Europa lett av en stark central apparat eller
om vi ska finna former för ett samarbete med en stark
och levande demokrati.
Demokratin har i dag stora problem. Många män-
niskor upplever sig marginaliserade. Politiken har
tendenser till elitisering. Klasskillnader som nu också
får tydliga etniska dimensioner förändrar villkoren
liksom en globaliserad ekonomi med stora kapitalrö-
relser över gränserna momentant och snabbt.
EU är självfallet inte upphovet till de tendenserna.
Men dess svårgenomträngliga beslutsstruktur, dess
överstatlighet även i sådana frågor och på sådana
områden som folken i olika länder själva vill styra,
påverka och se formade utifrån sina förhållanden och
traditioner bidrar till den marginalisering av männi-
skorna inför politiken som existerar.
EU - men inte bara EU - bär på en tendens till
politikens elitisering som EU måste göra upp med om
EU någonsin ska kunna bli något som liknar en fol-
kens union.
Det är säkert så att när människor tvivlar på att
den politiska processen tar hänsyn till dem, eller att
deras röster spelar någon roll, vänder de lätt politiken
och demokratin ryggen. Om t.ex. nationella parla-
ment som riksdagen inte längre verkar styra huvud-
delen av politiken så minskar sannolikt valdeltagan-
det och intresset för den politiska debatten. Och om
väljarna upplever att deras röster ändå väger så lätt
som de faktiskt gör i EU-sammanhanget så får inte
EU, och bör kanske inte heller få, legitimitet bland
väljarna - åtminstone inte som uttryck för deras vilja.
Ett mera överstatligt EU, som kommissionen och
starka krafter inom EU-parlamentet vill ha, avlägsnar
unionen än mer från väljarnas inflytande och ökar
deras marginalisering. När kommissionen lägger
förslag som ska ge den direkt makt över utrikespolitik
och ekonomisk politik, som jag nämnde tidigare, ja,
då är det verkligen att bidra till att förstärka det främ-
lingskap inför politik och demokrati som många
medborgare upplever. Det är att bidra till politikens
elitisering.
Även om man skulle krydda detta genom att över-
föra en del frågor till regional eller lokal nivå är det
ändå de stora frågorna som styr de små. De stora
besluten styr i allmänhet de små.
Lösningen på problemet måste i stället vara att
EU byter utvecklingsbana och ges en mera uttalad
mellanstatlig inriktning. Inom de institutionella för-
hållandena skulle det innebära att till centralism och
överstatlighet strävande institutioner, som kommis-
sionen och EU-parlamentet, kunde ombildas. Kom-
missionen borde då göras om till ett medlemsstater-
nas ministerråds gemensamma sekretariat och EU-
parlamentet till ett organ som, utsett av och således
med rötter i de nationella parlamenten, därmed är
mera folkförankrat.
EU måste inom ramen för detta kunna utveckla ett
mer flexibelt samarbete som ger ordet flexibilitet i
EU-sammanhanget en helt annan innebörd än det som
det nu har, nämligen att några stater ska vara spjut-
spetsar på vägen mot en europeisk superstat.
I stället kan ett samarbete utvecklas där medlems-
staterna demokratiskt inser att gemensamma tag och
lösningar är till allas fördel, och när detta behov för-
ändras kan också samarbetet förändras. Formerna för
samarbetet ska kunna växla; de ska kunna vara både
tätare och glesare. Vi ska kunna få ett EU som mera
accepterar olikheter och som kännetecknas av mindre
centralism och byråkrati.
Utvecklingen måste föras över på en bana så att
människorna märker att den politiken och EU:s för-
ändring går i takt med deras behov och intressen. Det
är därför enligt vår mening nödvändigt att Sverige i
arbetet starkt markerar mot tankarna på en centralise-
rad överstatlighet och bildande av ny superstat i Eu-
ropa. Det är nödvändigt att vi för till torgs stånd-
punkter som blir en röst för en utveckling som stärker
det folkliga inflytandet via organ som folken känner
att de kan påverka och som de har möjlighet att på-
verka och utkräva ansvar av.
Sveriges talesman bör därför i EU-debatten inte
närma sig de elitistiska strävandena från vissa organi-
sationer och grupperingar med en överslätande prag-
matism i begreppsliga frågor eller i de institutionella
frågorna. Även om man kan dela uppfattningen i
utskottsbetänkandet att inga slutmål bör sättas upp för
politiken så måste man i så fall ge det innebörden att
ett mål måste man ha, nämligen att öka demokratin
och att minska de ekonomiska, sociala och därmed
demokratiska och kulturella klyftorna. Bara så kan vi
förhindra att dagens demokratiproblem förvärras
genom en centralisering av EU med ett ytterst oöns-
kat resultat.
Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till re-
servationerna 2, 8 och 12 i KUU2, men jag står givet-
vis fast vid de uppfattningar som i detta betänkande
kommit till uttryck i övriga reservationer från Väns-
terpartiet.