Fru talman! Flera talare har redan efterlyst en bred
och förutsättningslös debatt om Europeiska unionen
och dess framtid. Därför är det glädjande att konstate-
ra att Sveriges riksdag under loppet av ett år har haft
flera sådana breda debatter.
För snart ett år sedan hade vi en debatt med an-
ledning av det dåvarande gemensamma utskottets
betänkande om EU:s framtid. Det var det första steget
i den här debatten, och det var en bred diskussion vi
förde offentligt här i Sveriges riksdag och i dess
kammare. Förra året hade vi på hösten en debatt om
Nicefördraget, och vi godkände Nicefördraget. Det
var också en debatt som handlade om EU:s framtid.
Vi vet ju att Nicefördraget är synnerligen viktigt för
utvidgningen av unionen. Misslyckas ratifikations-
processen i medlemsländerna finns det en stor risk för
att utvidgningen försenas.
Vi har nu den här debatten i dag i kammaren, och
det kommer naturligtvis flera debatter framöver.
Utgångspunkten i dag är regeringens skrivelse som
baserar sig på det som har hänt i Nice och Laeken och
att det nu har tillsatts ett konvent. I samband med det
anger regeringen i skrivelsen vissa allmänna stånd-
punkter inför det fortsatta arbetet.
Det som är viktigt att konstatera och som också
påpekas i vårt betänkande är att det nu finns ett brett
sammansatt konvent där också kandidatländerna är
med. Det hälsar vi med stor tillfredsställelse. Det är
unikt i EU:s historia att det är på det sättet. När kon-
ventet är färdigt ska det följas av en tid av reflexion,
då medlemsstaterna får möjlighet att tänka igenom de
resultat som konventet har kommit fram till. Då får
naturligtvis också riksdagen möjlighet att gå igenom
resultatet av konventet. Därefter startar den egentliga
regeringskonferensen.
När vi läser betänkandet, och framför allt när vi
lyssnar på debatten, bör vi också hålla i minnet att det
finns en skala av åsikter om hur Europeiska unionen
ska utvecklas. Som jag ser det har vi å ena sidan en
grupp under ledning av Folkpartiet, men där även
Kristdemokraterna är med, som vill gå väldigt långt
åt det ena hållet. Det är den väg som många i Europa-
parlamentet vurmar för och som kanske också kom-
missionen vill följa. Å andra sidan har vi Miljöpartiet
och Vänsterpartiet som vill gå en helt annan väg.
Mellan dessa poler har vi partier med en mer prag-
matisk inställning.
Bortser man från de nyanser som förekommit i
debatten kan man konstatera att det finns en bred
uppslutning kring och ett stöd för den rådande ord-
ningen när det gäller hur EU:s grundvalar ska funge-
ra. Det är en pragmatisk hållning som utvecklas i
betänkandet om hur EU ska utvecklas.
Det är viktigt att slå fast det som flera redan har
varit inne på, nämligen att det är medlemsstaterna
som ger Europeiska unionen dess befogenheter. Det
är medlemsstaterna som via sina parlament ska ratifi-
cera förändringar, och det är alltså medlemsstaterna
som är fördragens herrar. EU bygger på en maktba-
lans mellan olika institutioner. Det är ingen parla-
mentarisk demokrati, utan den bygger på den här
uppdelningen.
Vi i majoriteten är positiva till att förenkla för-
dragen och ser ett värde i det, men vi inser samtidigt
de praktiska svårigheter som kan föreligga. Vi är inte
negativa till att använda begrepp som
"konstitutionellt fördrag". Det är inte den typen av
etiketter vi ska syssla med och koncentrera oss på.
Det viktiga är att de nationella parlamenten i med-
lemsstaterna ratificerar förändringar i fördragen, och
vi är därför mycket tveksamma till om det går att hitta
någon form för en annan, förenklad förändringspro-
cess.
Vi är däremot tveksamma till en kompetenskata-
log. Det är många som talat för detta. Vi tror inte att
det är en så god tanke, även om man kan förstå moti-
vet. Det är nämligen svårt att fastställa en exakt kom-
petenskatalog. Hittills har EU-samarbetet gått framåt
och varit progressivt på grund av att det har innehållit
ett mått av flexibilitet. Med en kompetenskatalog
skulle det finnas en risk för att denna flexibilitet för-
svinner. Det viktiga är naturligtvis att hela tiden ta
fasta på subsidiaritetsprincipen och att den verkligen
prövas inför varje beslut som ska fattas.
Herr talman! EU-samarbetet har under året visat
sig ha en oerhörd kraft. Det har befrämjat demokratin,
tillväxten och utvecklingen. Jag tycker att vi ska hålla
det i minnet när vi diskuterar framtidsfrågorna, sär-
skilt utvidgningen av unionen.
Jag läste en gång Willy Brandts memoarer. Där
beskriver han ingående hur man diskuterade i mitten
på 1970-talet då det gällde att få in de gamla diktatu-
rerna i ett demokratiskt tänkande. Det handlade då
om Spanien, Portugal och Grekland. Dåvarande EG,
eller EEC, som det hette, bestämde sig för att ta med
dessa länder. De var fattiga, underutvecklade osv.,
men tog man med dem skulle de "vaccineras" mot
diktatur och för alltid bli demokratier. Historien visar
nu hur rätt detta var. På samma sätt ska vi naturligtvis
hantera framtiden, den nära framtiden då vi ska ta
med länderna i Öst- och Centraleuropa.
När vi nu diskuterar den framtida processen får vi
inte heller bli fartblinda, vilket jag tror en del lätt kan
bli, att man vill gå på i ullstrumporna och utveckla
överstatligheten osv.
Jag hade tillfälle att vara med på en konferens där
en välrenommerad statsvetare från Storbritannien
deltog. Hennes namn är Helen Wallace. Hon sade att
om man tittar på Europas historia så har de senaste
10-15 åren varit de mest omvälvande någonsin. Det
är en verklig revolution som har ägt rum i Europa på
kort tid.
Det för mig in på att jag för egen del vill tacka för
åren här i riksdagen. I början av 80-talet när jag kom
in i riksdagen såg Europa helt annorlunda ut än i dag.
Det var före enhetsakten. Tidningen The Economist
funderade på att lägga ned sin redaktion i Bryssel
eftersom man tyckte att EU var ett tråkigt projekt. Det
var bara tullunion, tariffer och ingenting mer. Sedan
kom enhetsakten, Maastricht, de nya medlemsländer-
na Spanien, Portugal och Grekland som jag talade om
tidigare, järnridån försvann, muren revs, Sverige,
Österrike och Finland har kommit med som med-
lemmar, och det har skett en enorm utveckling under
dessa år. Det ska vi inte glömma bort. Därför ska man
också vara försiktig när man nu ska gå vidare. Man
ska konsolidera det som man har uppnått, och man
ska gå framåt steg för steg. Jag tror att det är en god
linje att steg för steg se till att EU kan utvecklas or-
ganiskt.
Jag vill beröra en fråga som jag tror är oerhört
viktig för samarbetet inom unionen. Vi hade i förra
veckan en liten informell överläggning med Margot
Wallström, vår EU-kommissionär. Hon sade då nå-
gonting som är intressant. Jag tänkte närmast på det
som nämndes förut i debatten om Sveriges röst i
världen. Vi talar ju väldigt mycket om det. Sverige
ska höras i världen, Sverige ska höras i FN osv. Men
hon sade att Sveriges röst måste också höras inom
Europeiska unionen. Vi är ju medlemmar där. Vi ska
naturligtvis inte krypa omkring och inte säga vår
mening. Det är ju vår plattform. Det är ju här som vi
har möjlighet att påverka besluten. Därför är det ock-
så väldigt viktigt att medlemsstaterna tar sitt ansvar,
att de nationella parlamenten gör det. De nationella
parlamenten får inte abdikera från den europeiska
debatten. De nationella parlamenten måste vara med
och forma politiken för framtiden, ta initiativ och
sedan kanalisera dessa initiativ via sina regeringar. Vi
lever ju i parlamentariska demokratier, och där for-
mar man politiken, och man kanaliserar den via rege-
ringarna. Därmed kan man alltså föra EU-frågorna
vidare.
Jag är mycket glad för att riksdagen i Sverige ti-
digt insåg detta och därmed har sett till att riksdagen
har skapat en organisation för att hantera EU-
frågorna. Och jämför man oss med andra så ligger vi i
framkant. Jag har lite svårt att förstå de kritiker som
dyker upp emellanåt både här i kammaren och även
utanför huset och som torgför sig på debattsidor. Det
verkar som om de inte riktigt har följt med i utveck-
lingen och kanske inte heller är medvetna om de
verktyg som faktiskt ligger på bordet i riksdagen och
i riksdagens utskott då det gäller att hantera framtids-
frågor. Vi kan naturligtvis bli bättre på detta och ska
hela tiden se över verksamheten, och vi ska naturligt-
vis också se till att vi kan hitta nya samarbetsformer
tillsammans med våra kolleger i de andra nationella
parlamenten. Jag tror att det är viktigt för framtiden
för att på det sättet gemensamt föra EU-projektet
framåt.
Herr talman! Slutligen sägs det i betänkandet att
vi som har förmånen att vara med i konventet har ett
personligt mandat. Det är naturligtvis bra. Vi ska inte
binda riksdagen eller på något sätt ställa till bekym-
mer som gör att riksdagens handlingsfrihet begränsas.
Men jag tror nog att det betänkande som vi så små-
ningom i dag ska besluta om här i riksdagen är nå-
gonting som vi ska föra med oss och delge konventet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.