Fru talman! Det sista som Kenneth Kvist sade var
väldigt intressant. Han uteslöt inte att det ska finnas
överstatlighet, men det skulle vara väldigt lite av det.
Kenneth Kvist har ett problem med sin utgångs-
punkt, om det inte skulle finnas någon överstatlighet
alls, och det är att den som vill gå fram långsammast
eller inte vill gå fram alls t.ex. på miljöområdet sätter
dagordningen med sitt veto, och då händer ingenting.
Kenneth Kvist måste svara på hur man kommer ur det
dilemmat. När vi vill ta kraftfulla tag på ett politiskt
område med de ödesfrågor som vi har framför oss,
inte minst miljöfrågorna men även fredsfrågorna,
utrikespolitiken och säkerhetspolitiken och det då är
ett land som sätter ned klackarna i golvet och säger
nej, då går ju inte utvecklingen framåt.
Jag menar, och Folkpartiet menar, att just på så-
dana områden där det är så viktigt att det fattas kraft-
fulla beslut ska det finnas möjlighet till överstatlighet.
Då talar man om att detta blir en superstat. Men det
behöver inte alls bli någon superstat i den bemärkel-
sen att det blir någon sorts nytt land, utan det är det
som är fastlagt i en författning i en konstitution som
talar om vilka områden det rör sig om, och det är
dessa och inget annat. Sedan finns det beslutsfattare
på olika nivåer. Då är vår politik så nära människorna
som möjligt. Besluten ska fattas nära de människor
som berörs av de här frågorna.
Det finns ingen önskan i sig att föra över en massa
nya beslut till denna överstatlighet, inte alls, bara
vissa frågor. Jag förstod av Kenneth Kvists sista re-
plik att han inte uteslöt detta helt och hållet.