Fru talman! Det är en spännande tid för den euro-
peiska unionen. Det är en spännande tid, därför att
unionen står inför sitt sannolikt största utvidgnings-
projekt sedan den startade. Slutförhandlingar förs nu
med upp till tio nya medlemsstater, som inom en
förutsebar framtid kan komma att bli nya deltagare i
unionens arbete.
Men det är också spännande därför att det sanno-
likt är första gången som vi på allvar sedan Romför-
draget slöts i grunden startar en diskussion om EU:s
uppgifter och om EU:s sätt att arbeta. Det behövs då
och då i varje organisation, men naturligtvis särskilt i
en organisation med så förpliktande inslag som den
europeiska unionen innehåller.
Det spännande i den diskussion som nu förestår
blir inte mindre av att förutsättningar dessutom ska-
pats för att föra debatten i en form som den europeis-
ka unionen aldrig någonsin tidigare har prövat. Med
ett brett deltagande från regeringar och parlament ska
nu ett antal ledamöter i det europeiska konventet
försöka finna sådana lösningar som senare kan ac-
cepteras av en sedvanlig regeringskonferens.
Det här är också, fru talman, ett excellent tillfälle
att bredda och fördjupa debatten också i Sverige om
vår relation till det alltmer samarbetande Europa och
att ställa oss själva frågan vad vi vill använda vårt
medlemskap i den europeiska unionen till, och inom
parentes lägga bakom oss diskussionen om huruvida
vi faktiskt ska vara med eller inte. Dessutom bör vi
ställa oss frågan hur vi på bästa sätt konstruktivt blir
en aktiv del i arbetet med och inom unionen. Det är
vår uppgift, liksom alla andra medlemsstaters uppgift,
att aktivt påverka unionens sätt att fungera och att ta
till vara de intressen som är Sveriges inom ramen för
unionens arbete.
Låt mig säga, fru talman, redan inledningsvis, att
man får mera inflytande i organisationer där man fullt
ut är beredd att ta ansvar för besluten. I denna mening
är Sveriges utanförskap i förhållande till EMU ett
bekymmer, inte bara därför att vi inte får tillgång till
de gemensamma pengar som ett helt europeiskt folk
redan använder, utan därför att det lätt skickar signa-
len till våra samarbetspartner att Sverige inte fullt ut
är berett att acceptera och delta i sådant som för unio-
nen och dess övriga medlemsländer framstår som
varande av central betydelse.
Den debatt som riksdagen nu avhåller och det be-
tänkande som det gemensamma konstitutions- och
utrikesutskottet har avlåtit är baserade på dels en
regeringsskrivelse inför konventets arbete och Sveri-
ges hållning till detta, dels ett antal omfattande och
insiktsfulla motioner från riksdagens partier. Det är
emellertid värt att understryka att trots regeringsskri-
velse och trots motioner finns ingen ambition för
riksdagen att instruera vare sig riksdagens egna leda-
möter i konventet eller än mindre den representant
som regeringen utsett att företräda sig.
Låt mig, fru talman, säga ett par ord om ett par av
de frågor som det här betänkandet innehåller och
framför allt koncentrera mig på det som brukar kallas
för de institutionella spörsmålen. Senare kommer
Göran Lennmarker för Moderaterna att mera diskute-
ra frågeställningen vad EU ska göra snarare än hur
det ska göras.
Låt mig redan nu emellertid säga att vi följer en
lika enkel som förpliktande princip när det gäller att
avgöra hur EU-arbetet ska gestalta sig i institutionellt
hänseende, nämligen att det ska vara svårt att tilldela
EU nya befogenheter, men när väl befogenheterna är
tilldelade ska det vara enkelt och rationellt för den
europeiska unionen att fullfölja de förpliktelser som
fördragen har lagt på den. Får jag också till detta
lägga att EU inte får vara eller ska vara en tummel-
plats för allehanda eljest nationella frågeställningar,
som bättre hanteras av nationella parlament eller
lokala kommuner. EU får inte bli en plats som uppre-
par allt det som finns någon annanstans, utan ska vara
en institution som handhar sådant som inte bättre
sköts av någon annan.
EU är, fru talman, ingen stat, men det är heller
ingen vilken internationell organisation som helst.
Denna dubbelhet - inte stat, men inte en internatio-
nell organisation vilken som helst - gör att de nor-
mala förhållningsregler eller rättesnören vi har från
det nationella politiska arbetet respektive övriga in-
ternationella organisationer inte riktigt passar in. EU
är inte heller bara en mellanstatlig organisation eller
en överstatlig, utan en kombination av båda.
När man ser till EU:s institutioner är det av vikt
att slå vakt om det som alltsedan första början har
varit EU:s institutionella grundidé, nämligen starka
och sinsemellan hyggligt oberoende institutioner som
balanserar varandra: parlamentet, som genom åren
har fått mera inflytande, rådet, som representant för
regeringarnas strävanden och kommissionen, som
representant för hela det europeiska intresset.
Låt mig säga att denna maktdelning inte minst
tjänar de intressen som Sverige som liten nation står
för utomordentligt väl. Låt mig i detta sammanhang
varna för den vurm som man stundtals märker, också
i det nuvarande regeringspartiet, för tron att ett annat
förhållningssätt mellan och inom institutionerna än
det som har värkt fram genom åren skulle vara mera
gagneligt för oss. Den tanke av mellanstatlig karaktär
som tilldelar rådet, i synnerhet Europeiska rådet med
dess sammansättning av stats- och regeringscheferna,
ett avgörande inflytande finns det skäl att varna för
med hög stämma. Det är en organisations- och infly-
tandemodell som säkerligen passar utmärkt för stora
nationer som redan från början har mycket inflytande.
Men den passar inte de små nationer som hellre har
att ty sig till de fasta institutionernas spelregler, de
klara överenskommelserna och fullföljandet av dessa.
Med den utgångspunkten finns det skäl att under-
stryka att alla utvecklingar i riktning mot att beskära
den europeiska kommissionens avgörande inflytande
inte ligger i Sveriges intresse. Det ligger inte i vårt
intresse att gradvis överflytta den europeiska kom-
missionens inflytande till t.ex. det europeiska rådet.
Därmed skulle Sverige tappa några av sina viktigaste
landvinningar som liten nation som har vunnits under
EU:s tillblivelse.
Alltså: Slå vakt om maktbalansen mellan institu-
tionerna och om den lilla nationens alldeles speciella
företrädare i detta sammanhang.
Fru talman! Det jag nu säger innebär inte att rådet
inte behöver genomgå betydande reformering. Det
behöver det göra. Men det behöver inte genomgå
reformeringar i akt och mening att ta makt från någon
annan av de i dag balanserande institutionerna men
väl för att främja en ökad öppenhet i rådets arbete.
Att låta rådet utveckla sig till en lagstiftande eller
dellagstiftande institution som sköter detta arbete i
full öppenhet - det skulle ligga i Sveriges intresse.
Det skulle ligga i deras intresse som främjar öppenhet
och transparens också i det europeiska arbetet.
Fru talman! Till slut: Ett EU som är starkt måste
vara ett EU som är folkligt förankrat. Människor
måste förstå idén bakom EU men också kunna kon-
trollera det som EU gör och ställa dem till svars som
har makten och inflytandet över unionens beslut. Det
kräver att det finns en förankring för EU:s uppgifter i
sak hos folket i allmänhet men också en förståelse för
de strukturer inom vilka arbetet sker. Det är ett av de
viktigaste skälen till att ett av syftena med det kon-
vent som nu har börjat sitt arbete måste vara att göra
fördragen enkla, begripliga och tydliga. Det måste
kunna ses också av vanligt folk vem det är som tar
besluten och helst också varför de har gjort det.
Fru talman! Låt oss se dagens riksdagsdebatt icke
som avslutningen på någon månad av utskottsarbete
utan som inledningen av en bred debatt här i Sveriges
riksdag och bland svenska folket för att ledsaga det
arbete som det europeiska konventet och sedermera
de europeiska regeringarna har att genomföra under
de kommande åren.
Jag ber att med detta få yrka bifall till utskottets
hemställan på de punkter där den inte motsvaras av
moderata reservationer. Jag yrkar särskilt bifall till
den moderata reservationen nr 1.