Fru talman! Den europeiska gemenskapen och det
europeiska arbetet för fred har pågått i drygt ett halvt
sekel i olika hastighet. Ibland har hela projektet som
sådant verkligen darrat, och man har undrat om det
finns en väg framåt. Jag kan bara påminna om hur de
Gaulle en gång slog igen dörren för Storbritannien för
att komma in i samarbetet. Då trodde man att det var
en spik i kistan. Men så har det inte blivit, utan arbe-
tet har gått vidare envist och enträget. Nu står vi inför
nya utmaningar.
De som en gång startade det här spännande pro-
jektet, fredsprojektet, var visionärer. Det är viktigt att
vi är det också, försöker vara det, och inte bara ser till
hur det ska se ut nästa år eller året därpå utan har en
långsiktig strategi för hur vi vill se den europeiska
gemenskapen och EU:s arbete utvecklas.
Som jag ser står vi nu inför någon sorts brytpunkt.
Det kan man tycka att man gör i olika skeden, men
onekligen är det nog så i fråga om EU:s arbete. Då är
det två stora utmaningar: utvidgningen av antalet
stater, nya stater, in i gemenskapen och den demo-
kratiska förankringen. Inte minst det sista är otroligt
viktigt. Om vi missar den demokratiska förankringen
i arbetet har vi gjort det mycket besvärligt för den
fortsatta utvecklingen. Ska EU klara den så viktiga
östutvidgningen och återfå medborgarnas förtroende
krävs omfattande reformer av unionens beslutsformer
och funktionssätt.
Det råder i dag inga som helst tvivel om att Euro-
pas medborgare, politiker och regeringar är medvetna
om detta. Men jag måste säga att den svenska rege-
ringen tassar något. Det framgår av den skrivelse som
ligger till grund för den här debatten, skrivelse 115.
Regeringen tassar lite försiktigt fram och fortsätter att
sätta sig något på tvären i debatten, tycker jag, inte
tillräckligt visionärt. Statsminister Göran Persson och
utrikesminister Anna Lindh talar allt oftare och allt-
mer om att allt är bra som det är. Man ska inte rubba
för mycket för då kanske man skulle skada mer är
temat.
Det är olyckligt att Sverige ska vara det land som
försöker bromsa de nödvändiga förändringarna för att
EU verkligen ska bli en medborgarnas union.
Utvidgningen fordrar förändringar för att man ska
klara ett EU med 25-talet medlemsländer. Det handlar
om sådant som öppenheten, maktbalansen mellan
EU:s institutioner och kompetensfördelning mellan
EU och medlemsstaterna. Fokus i diskussionen måste
ligga på hur en omfattande utvidgning ska kunna
kombineras med fortsatt effektivitet och förbättra den
demokratiska legitimiteten i EU:s beslutsfattande.
Det ska handla om hur vi kan se till att göra be-
slutsfattandet mer öppet för insyn och öppet för de-
mokratisk kontroll liksom hur vi i fortsättningen ska
kunna tillgodose små länders intressen i lika hög grad
som stora länders intressen i unionen. Den demokra-
tiska förankringen fordrar en öppen konstruktiv
idédebatt, och jag hoppas verkligen att det är det vi
ska få se de närmaste åren fram till 2004 som är en
viktig milstolpe. Då gäller det att vi presenterar tydli-
ga alternativ och för fram dem i debatten. Diskussio-
nen här i dag och reservationerna visar att det finns
tydliga alternativ.
Vi har hört här hur Vänsterpartiets inställning är.
När jag lyssnar på Kenneth Kvist måste jag säga att
det är mycket konstruktivt utifrån hans utgångspunk-
ter. Vi vet att Vänsterpartiet egentligen inte ville vara
med i samarbetet, men nu när man är med försöker
man hitta lösningar. Men från vår utgångspunkt är det
något bakåtsträvande och inte riktigt med den inrikt-
ning som vi vill ha. Jag kanske inte ska säga att det är
bakåtsträvande utan säga att det är en annan inrikt-
ning på EU:s utveckling än vad vi vill ha. Vi vill gå åt
ett annat håll. Det gör att vi får mellan våra partier,
och även med Miljöpartiet som vill lämna unionen
totalt, en spännande debatt.
Det är bra att tydliga alternativ lyfts fram. Utan
klara alternativ är det stor risk att debatten tystnar,
och det för inte utvecklingen vidare.
Regeringen sitter något nöjd och ger sitt stöd åt
den rådande ordningen, och det är knappast någonting
spännande. Regeringen förespråkar mellanstatlighe-
ten. Det ger Göran Persson och hans kolleger mycket
makt i det här sammanhanget. De träffas och diskute-
rar i slutna rum, så kommer de ut och säger att nu har
vi kommit överens. Då har man inte den öppenhet
som vi vill se från Folkpartiet liberalernas sida. För-
handlingar sker alltså ofta inför lykta dörrar, och det
är olyckligt. Man måste kunna utkräva det politiska
ansvaret för de beslut som fattas. Det handlar om för
medborgarna tydliga beslutsprocesser och en demo-
kratisk kontroll.
Sammanfattningsvis vill jag ta upp några punkter
om vad vi anser att EU ska koncentrera sig på.
I de stora gränsöverskridande frågorna måste man
kunna ha en överstatlighet. Folkpartiet liberalerna
ryggar inte för att diskutera överstatlighet och någon
form av ett federalt system där vissa beslut fattas
överstatligt medan andra beslut fattas av länderna
själva. Det bör upprättas en kompetenskatalog som
anger var ansvaret för besluten ska ligga.
Vi har i all anspråkslöshet försökt att ta fram nå-
gon form av författning, ett slags konstitution som
ska göra det tydligt för medborgarna vad det handlar
om. I dag är det ibland nästan ogenomträngligt även
för oss parlamentariker som jobbar med dessa frågor
att förstå hur beslutsgångarna är.
Vi har gjort en liten sammanställning av en för-
fattning för den europeiska unionen som visar på en
väg som man kan gå. Den är inte alls på något sätt
färdigarbetad. Det finns mycket som man kan disku-
tera, men det är ändå ett bidrag till debatten. Jag och
Folkpartiet tror att det är viktigt att man har klara
riktlinjer på pränt så att det hela är förståeligt för
medborgarna.
EU ska inte syssla med allting. Det finns frågor
som löses bäst av medlemsländerna själva. Det kan
röra finanspolitik, skolfrågor, sådana sociala frågor
som barnbidrag, dagisavgifter, föräldraledigheter osv.
Detta är nära frågor som EU inte ska lägga sig i, utan
det är i de stora ödesfrågorna som man ska fatta be-
slut på överstatlig nivå, fredsfrågorna, miljöfrågorna
etc.
Jag vill använda de sista 30 sekunderna av min
utmätta talartid till att tacka för mina 17 år i riksda-
gen. Det här är min sista debatt, och jag tycker att det
är intressant att jag får ha den i en så viktigt fråga
som EU:s framtid.
Det har varit spännande år. Jag har suttit med i ut-
rikesutskottet sedan 1988 och sett en fantastisk ut-
veckling. På den tiden var det apartheid i Sydafrika,
Sovjetunionen existerade och det fanns en stor mur i
Berlin. Sverige stod utanför EU. Det har alltså hänt
väldigt mycket.
Jag vill också tacka kamraterna i utskottet, i riks-
dagen, tjänstemännen och talmannen för dessa år. Jag
hoppas inte att detta ska förhindra att någon önskar
begära replik på mig.
Jag vill också yrka bifall till reservation nr 5 i be-
tänkandet KUU2.