Herr talman! Debatten har varit lång och ibland
väldigt hätsk. Det kanske inte gagnar frågan i
slutänden.
På området pornografi, även barnpornografi, finns
i dag inte så mycket forskning. Men man kan lugnt
konstatera att den forskning som finns bl.a. från
Sverige och Norge är tillräcklig för ett beslut om att
ytterligare försöka begränsa efterfrågan på och
framställning av barnpornografi. Vi vet att förutom
den brottsliga handlingen vid framställningen, som
de flesta uppehållit sig kring, används
barnpornografin av förövarna för att legitimera
sina handlingar inför sig själva -- man vet att det är
fel, men med hjälp av pornografin rättfärdigar man
sitt handlande. Filmerna används dessutom för att
få barnen samarbetsvilliga. Barnpornografin
används alltså för att begå nya brott.
Både framställning och spridning av
barnpornografi förutsätter ett allvarligt
brottsbalksbrott och används även för att begå nya
brott. Därför kan jag inte se att det främst handlar
om ett yttrande- och tryckfrihetsbrott.
Det jag främst vill ta upp i mitt anförande, eftersom
det inte finns med i betänkandet, är den
rekommendation som Nordiska rådet tog vid sin 44
session här i riksdagen vecka 10. En enig
generalförsamling beslutade om en
rekommendation -- A 1064 -- efter ett
medlemsförslag från våra finska
riksdagsledamöter. Man riktar en rekommendation
till ministerrådet att de länder som är medlemmar i
Nordiska rådet skall vidta nödvändiga åtgärder för
att kriminalisera innehav av barnpornografi, att de
nordiska länderna skall samarbeta på tull- och
polisområdet för att förhindra spridning av
barnpornografi och att de nordiska länderna skall
ta initiativ för att bekämpa barnpornografin
internationellt. Till de nordiska ländernas
regeringar riktades också rekommendationen att
de nordiska länderna var för sig och tillsammans
skall efterleva barnkonventionen och tolka
barnkonventionen på samma sätt.
I den debatt som föregick beslutet i juridiska
utskottet, där jag själv satt med, ställde vi oss en del
frågor som jag skall försöka sammanfatta. När vi
skulle definiera problemet frågade vi oss först om
det innebär en påtaglig skada. Det gör det ju. Vi
frågade oss om det finns alternativa lagar och
sanktioner som kan användas, och om de är
tillräckliga. Vi fann, liksom man har gjort i
konstitutionsutskottet, att det finns allvarliga
luckor. Det gäller bl.a. ny datateknik, import och
export samt rätten att beslagta sådant som påträffas
i bagage. Vi frågade oss om lagstiftningen skulle bli
ett effektivt medel för att stoppa denna olagliga
verksamhet. Vi kan konstatera att samma
osäkerhet finns när det gäller sådant som
exempelvis narkotikabrott och smuggling.
Vi frågade oss om lagstiftningen är
brottsförebyggande. Den är naturligtvis
brottsförebyggande, eftersom den kommer att
innebära att efterfrågan minskar. Om vi får en
lagstiftning mot innehav kan man inte längre åka till
Thailand och begå övergrepp som man spelar in och
tar med sig hem för eget bruk eller visning,
eftersom det då skulle vara möjligt att beslagta
filmerna redan i tullen.
Har vi resurser att ta hand om den nya
brottsrubricerade laglösheten? Det skulle ju
underlätta om det var straffbart med innehav. Man
skulle då inte behöva göra omfattande utredningar
för att konstatera om personen tittat på alstret
ensam eller tillsammans med andra, hur många det
spritts till osv.
Norge har redan kriminaliserat innehav. Det har
åtminstone inte kommit till min kännedom att man
haft problem med lagen. Däremot är det omvittnat
från norsk polis att tullbeslagen minskat väsentligt.
Det har alltså haft verkan när det gäller import och
export.
Genom att ratificera barnkonventionen har vi
förbundit oss att lösa frågan för barnens skull. En
rekommendation i Nordiska rådet innebär en
uppmaning till både riksdag och regering. Frågan
kommer säkert att följas upp även i Nordiska rådet
i fortsättningen.
Jag är glad över de små förbättringar som kunnat
åstadkommas, men beklagar verkligen att vi inte
kunde komma längre.