Herr talman! Fru statsråd! Jag tänker ägna mig åt
en hjärtefråga för Folkpartiet: husläkarfrågan. En
ökad satsning på vården utanför sjukhus och på
allmänläkarsidan föreslogs redan i en
öppenvårdsutredning 1948. Frågan har sedan
återkommit i den politiska debatten och i olika
utredningar och propositioner.
En kraftig utbyggnad av vårdcentraler har skett ute
i landstingen. Lokaler har funnits, men vården har inte
fungerat. Det har varit svårt att rekrytera läkare,
vakanser har varit vanliga. Detta har lett till att
patienterna har fått vänta länge på att få komma till en
läkare och alltför sällan fått träffa samma läkare vid
upprepade besök. Bristen på tillgänglighet och
kontinuitet har varit huvudproblemet. Dessutom har
det varit nästan omöjligt för den enskilde att kunna
välja den läkare som man vill gå till.
Sedan den 1 januari i år ger husläkarlagen alla rätt
att välja sin egen läkare. Krav ställs i lagen på vad
läkaren har för skyldigheter gentemot patienten, vilket
tidigare inte har varit så preciserat. Detta är oerhört
viktigt för att stärka patientens ställning. Först när
man vet vilka rättigheter man har kan man också
ställa krav.
För Folkpartiet liberalerna är husläkarreformen en
viktig reform för att stärka patientens ställning och för
att göra primärvården till den bas i sjukvården som de
allra flera är överens om att den skall vara.
I september i år publicerades en intervjuundersökning,
Allmänheten och husläkarreformen, som
husläkardelegationen har uppdragit åt SCB att göra.
Intervjuundersökningen riktade sig till invånare i sex
områden, där husläkarreformen hade varit i funktion i
minst sex månader. Av undersökningen framgår att
87 % av de tillfrågade hade en husläkare. Detta är en
fantastisk siffra med tanke på den korta tid som har
förflutit. Av dessa 87 % angav 79 % att de hade
besökt sin husläkare minst en gång under 1994. De
allra flesta uppgav också att de i första hand kommer
att vända sig till sin husläkare när det gäller sjukdom
som inte är akut.
Detta visar mycket klart att intentionerna i
husläkarreformen på denna korta tid har förverkligats:
att patienten själv skall få välja en läkare, att patienten
skall känna förtroende för denne och att patienten
vänder sig dit när han eller hon blir sjuk.
Bristen på allmänläkare har ju varit ett stort
problem, men också detta är nu löst. Det är bara i
några få undantagsfall som det inte finns tillräckligt
med läkare, detta trots att många läkare i dag har
ansvar för färre patienter än tidigare.
De enskilda landstingen har haft frihet att utforma
den övriga primärvården efter lokala behov. Därför
ser det också olika ut i olika delar av landet, och så
skall det också vara. I vissa landsting har det dock
uppstått problem, medan det i andra landsting
fungerar bra. Men de problem som har uppstått går att
avhjälpa på lokal nivå utan att husläkarlagen behöver
rivas upp.
Husläkarlagen har sammanfattningsvis gett
människor den primärvård som har efterlysts i
årtionden; en primärvård som karakteriseras av
lättillgänglighet, närhet, kontinuitet, valfrihet,
helhetssyn och kvalitet, allt för att stärka patientens
ställning. Detta vill den socialdemokratiska
regeringen nu riva upp, trots att man i
regeringsförklaringen säger att man vill stärka
patientens ställning och att i detta ingår den självklara
rätten att kunna välja läkare.
Varför riva upp det som nyligen har börjat verka
till patienternas fromma? Varför utsätta
primärvårdens personal för en förändring igen efter
bara ett år? Det är svårt att förstå för mig som
landstingspolitiker och säkert ännu svårare att förstå
för dem som nu äntligen har fått sin egen husläkare
och är nöjda med detta. Har valfriheten blivit för stor?
Har landstingets makt minskat för mycket? Att
avskaffa husläkarlagen verkar mer handla om politisk
prestige än omtanke om patienterna.
Av regeringsförklaringen framgår inte hur
primärvården skall se lut i framtiden. Etableringen av
specialistläkare skall upphöra. De husläkare som i dag
inte är anställda av sjukvårdshuvudmannen hör ju
också till de specialistläkare som inte skall få etablera
sig fritt i framtiden.
Det finns minst två stora frågetecken inför
framtiden: Hur skall primärvården se ut, och vad
händer med de husläkare som i dag inte är anställda
av sjukvårdshuvudmännen? Det är besked i dessa
frågor från den socialdemokratiska regeringen som
många med stor oro väntar på i dag.