Herr talman! I regeringsförklaringen markerades
barnens ställning i samhället. Målet är att sätta
barnens behov och rättigheter i första rummet.
Hur skall detta mål förverkligas? Vad vet vi som
riksdagsledamöter om nuläget för barnen i samhället?
Med dagens arbetsfördelning mellan stat och
kommun kan man inte se hur olika de skilda
budgetförslagen slår mot barnen. Det är olyckligt med
tanke på de nedskärningar som gjorts i både stat och
kommun. Bör kanske riksdagen få en särskild rapport
i årsbudgeten där man kan se hur alla budgetförslag
slår mot barnen?
Hittills har det varit genom utredningar eller
rapporter från Socialstyrelsen som barnens situation
har redovisats. Det finns i dag inget löpande
redovisningssystem om det sociala arbetets kvalitet.
Resultaten behöver mätas och utvärderas för att vi
skall se hur de svarar mot medborgarnas behov och
önskemål.
Den borgerliga regeringen hade för låg
ambitionsnivå när det gäller barnens bästa.
Socialstyrelsens rapport, som kom i april 1994, blev
en "faktabomb" om nedbantad verksamhet.
Regeringen Bildt lade därefter fast ytterligare
nedskärningar inom den offentliga sektorn - i
Nathalieplanen nämndes besparingar motsvarande 35
miljarder kronor fram till 1997. Hur skulle det ha
drabbat barnen?
Det här kan sammanfattas så att det är svårt att
klara ett bra stöd för barnen med fortsatta kommunala
nedskärningar. Det behövs också en diskussion om
behovet av en dagslägesbeskrivning av barns situation
och behovet av ett redovisningssystem, som
innehåller kvalitet och utvärdering.
Herr talman! Jag vill också ta upp några frågor
som rör barnen och våldet.
I Svenska Dagbladet den 29 september kunde vi
läsa en artikel på temat "Grovt våld mellan barn
ökar". Det är professor P-A Rydelius vid psykiatriska
kliniken på KS som säger det. Han säger att det gäller
både pojkar och flickor.
Det finns också exempel på våld mellan barn i vårt
land, och under de senaste dagarna har vi i massmedia
kunnat följa den tragiska händelsen i Norge, då en
liten flicka fick sätta livet till, efter det att hon blivit
misshandlad av sina lekkamrater.
Per-Olof Wikström, professor i kriminalsociologi,
efterlyser en nationell förebyggande brottsstrategi.
Han anser också att regler måste tas fram för att
åstadkomma samordning mellan rättsväsendet och
andra berörda myndigheter.
Frågor som man bör ta hänsyn till är bl.a. följande:
Hur ser den samlade barnkompetensen ut i landets
kommuner? I samband med att vi beslutade om fri
nämndorganisation förutsatte riksdagen att
kompetensen skulle bibehållas och utvecklas i
organisationen. Har detta beslut följts upp av
kommunerna?
Under de gångna årens nedskärningar i offentlig
sektor har antalet skolpsykologer, kuratorer,
dagispersonal och skolvakter reducerats. Hur mycket?
Och hur har detta påverkat våldsutvecklingen?
Utvecklingen av våldet i hemmet påverkar också
våldsbenägenheten i skolan och ute i samhället. Man
säger att 30-40 % av barnen i problemfamiljer i sin
tur utvecklar problem. Hur är situationen i de svenska
hemmen? Vad betyder alkoholen, de ekonomiska
problemen och alla problem i arbetslöshetens spår,
som säkert har splittrat många familjer? Många har
farit illa.
Film- och videovåldet påverkar säkert barnen.
Men vad vet vi om det och vad kan vi göra?
Att sätta barnens behov i främsta rummet är ett
stort och mycket viktigt mål. Frågan är nu hur vi
hanterar detta i riksdag och regering och i samverkan
med främst kommunerna.