Fru talman! Jag skall använda mitt anförande dels
till att något kommentera vad de övriga talarna har
sagt, dels till att säga några ord med anledning av
statsrådet Hedborgs anförande.
Jag vill anknyta till vad Roland Larsson sade. Jag
tycker att det är viktigt att lägga ansvaret lågt - att det
läggs på kommunerna när det gäller t.ex.
socialtjänstlagen och socialbidragsnormer. Det är
faktiskt inte vi i Sveriges riksdag som skall bestämma
socialbidragsnormen i Tomelilla och Gällivare - det
är de lokala politikerna. Det är lika fel att sätta en
riksnorm som det är att domstolarna i dag avgör hur
hjälpen skall utformas. Lägg det ansvaret lågt! Där
hänvisar jag till den kommunala
självbestämmanderätten.
Jag tycker också - vilket vår representant i
utredningen har framfört - att det bör finnas ett visst
eget ansvar även i socialtjänsten. Jag tycker att det är
bra att ni utformar det klarare än det har varit.
Socialtjänstlagen är en ramlag, och den är delvis
ganska flummig, så det är bra om ni ger den ett mer
konkret innehåll. Ett visst eget ansvar, rätt att ställa
krav på dem som tar emot bidrag, är också viktigt.
Det är bra för den enskilde; ställer man krav bryr man
sig verkligen om.
Till Folkpartiet och Miljöpartiet vill jag säga att
jag tycker att det är fint att ni vill sätta individen i
centrum. Det är precis vad också moderat politik går
ut på. Men då gäller det också att vi ger möjlighet för
individen att forma sitt liv så fritt som möjligt och att
inte vi lagstiftare totalt binder de enskilda
människorna genom lagar som helt och hållet styr
deras liv. Vi har på den punkten haft alltför mycket
klåfingrighet.
Vänstern har en rad krav och önskemål. Man
påtalar brister och framhåller hur viktigt det är med
fördelningspolitik. Naturligtvis tycker också vi
moderater att det är oerhört viktigt att vi verkligen
förbättrar samhällets insatser där det finns eftersatta
behov och att kanske framför allt äldrevården får en
bättre utformning än i dag. Jag tycker att de äldres
villkor i samhället ofta förbises till förmån för friska
barn till friska föräldrar. Jag står för den
uppfattningen.
Det finns eftersatta behov. Men, mina vänner,
skall vi då inte tänka tanken litet längre? Är det inte
rimligt att vi börjar ställa frågan: Kan vi inte bättre
hjälpa dem som verkligen har stora behov, om vi
sockrar litet mindre över oss andra? Systemen bör
kanske trots allt bli litet mer selektiva, så att hjälpen
kan ges där den bäst behövs. Jag anser att det är
nödvändigt att vi ställer oss den frågan när resurserna
är begränsade.
Sedan verkar det som om Vänstern inte inser att -
som Anders Isaksson sade - pengarna är slut. Nu
handlar det om att skapa resurser innan vi kan göra en
fördelning.
Jag vill här anknyta till vad Gösta Bagge redan för
50 år sedan sade i sin bok Frihet eller socialism,
nämligen att om vi verkligen skall utvidga
socialpolitiken, så förutsätter detta en ökad
produktivitet och sådana ekonomiska samhällsformer
som kan bevara och understödja framåtskridandet;
förutsättningarna måste skapas innan man kan
åstadkomma önskvärda sociala förändringar.
Jag blev ledsen när jag i går när jag lyssnade till
den ekonomiska debatten, för där sades det faktiskt
ingenting om att vi behöver ökade resurser. Man
talade om höjda skatter, fördelningspolitik och
besparingar, men det sades inte ett ord om att vi måste
ha tillväxt i ekonomin för att verkligen åstadkomma
allt detta goda.
Fru talman! Jag återkommer i mitt nästa anförande
till vad Anna Hedborg sade.