Herr talman! Jag har roat mig med att göra vissa
jämförelser under den allmänpolitiska debatten, som
pågått i tre dagar. Nu när den lider mot sitt slut kan
jag redovisa några av mina iakttagelser.
Under den inledande debatten om EU i onsdags
var det en kvinna som yttrade sig under debattens tre
första timmar. I går, under den ekonomisk- och
arbetsmarknadspolitiska debatten, var det nästan lika
illa, dock med Anne Wibble som det lysande
undantaget bland alla män.
I dag är det däremot annorlunda. När riksdagen
debatterar social- och jämställdhetspolitik är
kvinnorna en överväldigande majoritet. Bara 6 av 20
anmälda talare är män - omvänt har en man yttrat sig
under de två första timmarna av dagens debatt. Man
skall naturligtvis inte dra för höga växlar på en så här
ovetenskaplig iakttagelse. Men den ger ändå vid
handen åtminstone följande.
En rättvis representation är inte ett slutmål i sig,
utan ett delmål. Än finns det otroligt mycket att göra i
kampen mot förlegade attityder och ingrodda
fördomar. I världens mest jämställda parlament består
alltså traditionella mönster.
I frågor som rör relationer, hem och familj, sociala
problem och barnens situation är kvinnor starkt
överrepresenterade. Men i näringslivets styrelserum,
på professorsstolarna, vid Reuterskärmarna och i
försvaret lyser kvinnorna med sin frånvaro. Kort sagt:
där makt finns är det flest män. Vi har t.o.m. vant oss
vid att kalla närings- och skattepolitik, finans- och
försvarspolitik för de stora frågorna. Och tvärtom
kallar vi frågor som rör barnen, dagis och skolan för
de små frågorna. I dagens debatt talade t.ex. Göte
Jonsson om den lilla världen och Gullan Lindblad om
de små gemenskaperna när de syftade på familjen och
dess relationer.
Jag tycker att det är på tiden att vi vänder på
begreppen, att vi låter det lilla bli det stora. Vad kan
vara viktigare än att ge våra barn en trygg och
harmonisk uppväxt? Vad kan vara viktigare än att ge
våra barn tillgång till både sin pappa och sin mamma?
Vad kan vara ett viktigare steg i arbetet för en
förbättrad jämställdhet än att dela på ansvaret för hem
och familj?
Så länge kvinnorna får dra det tyngsta lasset i
arbetet i hemmen och i omsorgen om barnen finns det
en mycket stor risk att orättvisorna på
arbetsmarknaden kommer att bestå.
Som Bengt Westerberg påpekade i
partiledardebatten förra onsdagen är vi på den här
punkten bekymrade över vad som sades, eller rättare
sagt vad som inte sades, i regeringsförklaringen.
Bland de områden som statsministern räknade upp
som särskilt skall uppmärksammas i den kommande
jämställdhetsdelegationens arbete finns inte frågan om
delat ansvar för hem och barn med. Det vore mycket
olyckligt om denna centrala fråga skulle tappas bort i
regeringens arbete med jämställdhetsfrågor. Låt oss
tro och hoppas att detta var en lapsus som kommer att
rättas till.
I övrigt finns det goda förhoppningar om att denna
jämställdhetsdelegation kan få en flygande start,
eftersom de områden och frågeställningar som
delegationen särskilt skall uppmärksamma är sådant
som förre jämställdhetsministern Bengt Westerberg i
allt väsentligt redan fört upp på dagordningen,
analyserat, utrett och lämnat förslag till kammaren
om.
Än är det för tidigt att föra en debatt om
regeringens jämställdhetspolitik. Men på ytterligare
en punkt i regeringsförklaringen tycker jag att det
finns anledning att skriva ett frågetecken i
marginalen, och det gäller statsrådet och
ställföreträdande statsminister Mona Sahlins roll.
Mona Sahlin kommer som jämställdhetsminister
och vice statsminister att ha en central roll och en
överblick över regeringens politik. Därigenom får
hon, precis som Bengt Westerberg, en god möjlighet
att bevaka jämställdhetsaspekterna i regeringens
politik. Så långt är allt gott. Men till skillnad från
Bengt Westerberg blir Mona Sahlin en
jämställdhetsminister utan departement. I stället
beskrivs Mona Sahlins uppgift att "granska
regeringens politik", allstå en till synes passiv och
defensiv roll.
Om nu regeringen ändå har för avsikt att driva en
radikal och offensiv jämställdhetspolitik har man gett
sin jämställdhetsminister en roll som riskerar att göra
henne såväl defensiv som tandlös.
Herr talman! Till skillnad från många andra
politiska områden, där den besvärliga ekonomiska
krisen lägger en kall hand över reformarbetet, kan
vägen ur jämställhetskrisen drivas på med lika stor
kraft oavsett konjunkturläget. Tvärtom kan säkert en
förbättrad jämställdhet bidra till den dynamiska
utveckling Sverige så väl behöver genom att kvinnors
kreativitet och kunnande släpps fram och fördomar
och orättvisor trycks tillbaka.
Kampen för jämställdhet är inte en kvinnofråga,
lika litet som kampen mot rasism bara kan föras av
invandrare. Regeringen kan förvissa sig om att
Folkpartiet även denna mandatperiod kommer att vara
pådrivande för en radikal och framstegsinriktad
jämställdhetspolitik. Tappar man tempo kommer vi
att vara kritiska, men har man en god ambition och
gott tempo, finns det förutsättningar för samförstånd.