Herr talman! Jag skall i mitt inlägg här i dag i
kammaren enbart koncentrera mig på hälso- och
sjukvården. Den frågan har debatterats litet här i dag.
Mycket tyder på att det samhällsekonomiska
utrymmet för hälso- och sjukvården kommer att vara
begränsat under de närmaste åren. I det perspektivet
och av många andra skäl så är det självklart viktigt att
de resurser som ställs till förfogande utnyttjas på allra
bästa sätt. Vi måste ställa allt högre krav på
effektivisering av verksamheten för att kunna
finansiera ny teknik och nya behov.
Nya, effektiva behandlings- och
operationsmetoder gör att man behöver minska antalet
vårdplatser på sjukhusen. Detta arbete har i sig redan
påbörjats. Man kan konstatera att sedan 1980 har
faktiskt drygt 25 % av vårdplatserna inom den
medicinska och kirurgiska korttidsvården tagits bort.
Två frågor i svensk sjukvård borde därför ha hög
prioritet, nämligen sjukvårdens framtida finansiering
och dess struktur eller, tydligare uttryckt, landstingens
framtida roll.
Går det att reformera ett system som i allt
väsentligt är utformat som ett planhushållningssystem
eller en kommandoekonomi? Ja, herr talman,
självklart går det, men då måste man också veta vad
man vill göra.
Genom att ge stort utrymme för valfrihet och
konkurrens kan man faktiskt finna både
organisationsformer och finansieringslösningar. Det
är därför angeläget att den socialdemokratiska
regeringen inte upphäver de beslut som riksdagen
fattat när det gäller den ökade valfriheten i vården.
Det är också angeläget att det viktiga arbete som
bedrivits inom ramen för hälso- och
sjukvårdsutredningen, HSU 2000, kan fortsätta,om än
med nya direktiv.
Vi moderater vill ha en god hälso- och sjukvård
som omfattar alla. Vi vill ha en ökad valfrihet i
vården. Vi vill ha en god balans mellan offentlig och
privat vård.
I dag har vi i stort sett en monopoliserad sjukvård,
och så kan vi inte ha det fortsättningsvis. Jag är
övertygad om att så vill svenska folket inte heller ha
det. Man vill som patient välja. Man vill veta vad man
får för pengarna.
Genom åren har också kraven på sjukvården
förändrats. Patienten har blivit medveten. Man vill
själv bestämma, inte bara tacka och ta emot det som
bjuds.
Detta är en utomordentligt viktig och bra
utveckling. Men då måste också sjukvårdsstrukturen
och finansieringen anpassas så att den motsvarar de
krav som ställs.
Det finns två viktiga hörnstenar i den svenska
sjukvården. Det är att vården skall ges på lika villkor
till hela befolkningen och vara av god kvalitet, samt
att kostnaderna skall finansieras solidariskt av
medborgarna.
Vi moderater vill ersätta nuvarande landstingsskatt
med en obligatorisk sjukvårdsförsäkring som
finansierar sjukvården, men som administreras helt
fristående från ägare och driftansvariga för olika
sjukvårdsenheter. På det sättet ges utrymme för
alternativa ägare och driftformer. En reell
konkurrenssituation skapas, vilket innebär att
patienten får bättre förutsättningar att välja den
vårdgivare man efterfrågar. Det innebär att patientens
ställning stärks och vi får en entydig och tydlig
användning av sjukvårdsavgifterna, nämligen till
sjukvården. Vi får också rättvisa över hela landet
eftersom nuvarande landstingsskatt skulle ersättas
med en enda, riksomfattande sjukvårdsförsäkring.
Utöver finansieringen har jag alltså tidigare nämnt
också sjukvårdens strukturproblem. Behovet av
vårdplatser har förändrats dels på grund av
förändringar i sjukdomspanoramat, dels på grund av
förändringar i den medicinska teknologin.
Det senare skall vi vara tacksamma för, nämligen
att vi i Sverige har haft förmåga att ta till oss den,
vilket också gör att svensk sjukvård är av erkänt hög
kvalitet.
Vinsterna av den här utvecklingen har vi
emellertid inte tagit hem ännu. Sjukvårdens struktur
har inte anpassats till situationen.
Det förtjänar att upprepas: Styrkan i svensk
sjukvård är att den är offentligt och solidariskt
finansierad och att vi har kunnat tillgodogöra oss den
nya tekniken. Men den nya teknologin kostar pengar.
Därför måste vi också finna nya former.
Det har varit dåligt med svar här i kammaren i
dag. Det beklagar jag. Jag tycker att man kan kräva
svar på dessa viktiga frågor i en allmänpolitisk debatt.
Men jag förtröttas inte. Jag tänker ställa följande
frågor till företrädare för Socialdemokraterna:
Hur skall hälso- och sjukvården i framtiden
finansieras?
Hur vill ni ge patienten möjlighet att välja?
Vilka besked vill ni ge de privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster som har etablerat sig i dag?
Vilka besked vill ni ge till de vårdgivare som har
för avsikt att etablera sig fritt? Kan de som har
verksamhet i dag fortsätta med den? Kommer det att
finnas möjligheter för fri etablering?
Till sist: Vad händer med HSU 2000? Jag och, tror
jag, även svenska folket och inte minst personal inom
svensk sjukvård skulle vara tacksamma för svar på
dessa frågor i dagens debatt.