Herr talman! För ett par veckor sedan kunde de
flesta av oss njuta av en invigningskonsert från det
nya operahuset i Göteborg. Det är ett vackert och
spännande hus. Det är ett efterlängtat bygge. Det är
ett nytt viktigt kulturcentrum för Sverige.
Men alla var inte glada den kvällen. Det nya huset
är nämligen inte handikappanpassat i en omfattning
som man kan kräva anno 1994. Det finns en rad
påtagliga, konkreta hinder för att människor med
funktionsnedsättningar skall kunna delta i det fina
som det här huset erbjuder.
Hur kan någonting sådant inträffa 1994? Det är en
viktig fråga. Brist på kunskap, skulle väl en del säga.
Knappast. Det fanns ett fullvärdigt underlag för
byggherren, som gällde handikapptillgängligheten.
Var det av ekonomiska skäl? Ja, det är sannolikt att
sådana spelade in, men det är en dålig ekonomisk
politik att inte vidta tillgänglighetsåtgärder från
början.
Nej, för min del tvingas jag konstatera att den
verkliga orsaken är en felaktig människosyn hos dem
som ansvarar för det här husets utformning. De har
uppenbarligen inte förstått att de moraliskt gör sig
skyldiga till diskriminering mot vissa
medborgargrupper när de inte gör vad som är tekniskt
och praktiskt möjligt för att skapa tillgänglighet i ett
så viktigt hus som det här.
Herr talman! Det här är allvarligt i sig, och jag vet
att den nya handikappombudsmannen kommer att
agera i den här frågan. Jag är inte här ute efter att
brännmärka just de ansvariga för bygget i Göteborg.
Dess värre är detta inte någon engångsföreteelse.
Det är i Sverige 1994 inte självklart att vi gör vad vi
kan för att det samhälle som vi alla gemensamt lever i
skall vara tillgängligt för alla.
I själva verket har handikapptillgängligheten och
viljan att skapa handikapptillgänglighet under de
senaste 10-15 åren försämrats. Som ett led i den
allmänna liberaliseringen och avregleringen i
samhället har de normer som styrt
handikapptillgängligheten tunnats ut och försvagats.
Vi håller i och med detta för övrigt på att få en
paradox i svensk handikappolitik. Vi är fortfarande
bäst i världen på att ge människor med
funktionsnedsättningar ett personligt stöd i form av
medicinsk behandling, rehabilitering, hjälpmedel och
personlig assistans, men vi är inte alls längre ledande i
världen i fråga om att skapa fysisk tillgänglighet och
användbarhet i det samhälle som finns runt omkring
oss.
Det här är naturligtvis en dålig politik. Det finns
rent av anledning att ställa de frågor som vi inom
handikapprörelsen ställde i början av 70-talet: Vad är
det för mening med att vi genom träning och
rehabilitering lär oss allt det där som gör oss mer
oberoende och bättre fungerande, om vi sedan hindras
i att utföra det vi vill runt om oss i samhället, eftersom
det finns så många fysiska hinder och
planeringsmissar? Man kan ställa sådana frågor vad
gäller den ena handikappgruppen efter den andra.
Herr talman! I regeringsdeklarationen i år finns en
utfästelse om att åtgärder skall vidtas för att öka
tillgängligheten för handikappade. Det är utmärkt. Jag
vill här ge några synpunkter på vad jag tycker
regeringen bör göra nu för att skapa den tillgänglighet
som anstår ett värdigt samhälle.
För det första är det viktigt att de insatser för
tillgänglighet i den fysiska miljön som är möjliga
verkligen genomförs som ett led i de
sysselsättningsfrämjande åtgärder som nu sätts in
inom byggsektorn.
För det andra är det hög tid att vi nu tar tag i och
följer upp de många förslag om tillgänglighet som
finns i Handikapputredningens slutbetänkande. Den
utredningen tillsattes av den förra socialdemokratiska
regeringen, och det blir uppenbarligen den nya
socialdemokratiska regeringen som får avsluta arbetet
kring utredningen.
För det tredje är det nu nödvändigt - det visar inte
minst Göteborgsfallet - att ta tag i själva
diskrimineringsfrågan. Också här ger
Handikapputredningen en grund att stå på för det
fortsatta arbetet.
Herr talman! Det som hände i Göteborg i samband
med byggandet av det nya operahuset och som har
hänt på så många andra ställen under den senaste
tiden får inte upprepas i framtiden. Det måste bli en
allmän skyldighet att göra vad som är tekniskt och
praktiskt möjligt för att skapa tillgänglighet i miljö
och verksamheter runt omkring oss i samhället, och
det måste bli en rätt för människor med
funktionsnedsättningar att inom ramen för vad som är
praktiskt möjligt utan hinder delta i skola, arbetsliv,
kultur och social gemeskap.
Detta är kortfattat vad jag för min del vill se som
en uppföljning av regeringens utfästelser om ökad
handikapptillgänglighet under kommande år.