Fru talman! Det känns högtidligt att för första
gången få tala i Sveriges riksdag. Det känns extra
högtidligt att frågan gäller den svenska välfärds- och
socialpolitiken.
Tre grundpelare bär upp den svenska
välfärdspolitiken. Den första av dem är arbete.
Det finns åtminstone tre klassiska argument för att
arbete är så viktigt för välfärden.
För det första: Arbete är grundläggande för
individens välfärd. Arbete är inte bara en källa till
försörjning - den kan ordnas på annat sätt - utan
arbete ger också delaktighet och gemenskap.
Att det är så märks inte minst om arbetet går
förlorat. Forskning visar på samband mellan
arbetslöshet och sjukdom, för att inte tala om känslor
av otillräcklighet och sviktande självkänsla för så gott
som alla som drabbas.
Ett innehållsrikt och stimulerande arbete ger
mening och utvecklingsmöjligheter. Ja, t.o.m.
förlusten av ett okvalificerat arbete ger upphov till
svåra välfärdsförluster. Att ha ett arbete är
grundläggande för individens välfärd.
För det andra: Ingen fråga är viktigare för
jämlikheten än arbetet.
Samhällets inkomster fördelas till helt
övervägande del genom ersättningen för arbete.
Ingenting utjämnar inkomster mera än en hög och
jämn sysselsättning. Också jämställdheten avgörs av
rätten och möjligheten till förvärvsarbete. Hög
kvinnlig förvärvsfrekvens ökar den andel av
samhällets inkomster som disponeras av kvinnor.
För det tredje: Arbete är källan till allt välstånd.
Även små arbetslöshetstal ger upphov till enorma
produktionsförluster och därmed förlust av resurser
att använda i samhället. I ett samhälle med stora
offentliga åtaganden och höga skatter kommer en stor
del av förlusterna av resurser att drabba det offentliga
välfärdssystemet. Arbetslöshet leder till att utgifterna
ökar men också till att inkomsterna minskar. Denna
kniptång är välfärdssamhällets akilleshäl. Därför är en
minskning av arbetslösheten nu välfärdspolitikens
absolut viktigaste fråga.
Arbetets dubbla betydelse för välfärden - för
individen och för vad vi kollektivt har råd med -
speglar också ett förhållningssätt inom välfärds- och
socialpolitik. Det leder till arbetslinjen i
socialförsäkringen. Aktiva insatser är alltid att föredra
framför att passivt betala ut stöd. Rehabilitering både
ökar välfärd och minskar kostnader. Förebyggande
arbete är alltid att föredra framför att tvingas ingripa
när något redan har hänt.
Fru talman! Välfärdspolitikens andra grundpelare
handlar om individuella och lika rättigheter. Låt mig
använda mödra- och barnavården som en bild av hur
det är tänkt att fungera.
Alla svenska barn ges en så lika start i livet som
det är möjligt genom mödra- och barnavården. Alla
svenska blivande mödrar fångas upp av en mödravård
där ingen möda sparas om man bedömer att det
föreligger några risker för det kommande barnet eller
för modern. Den allmänna offentliga mödra- och
barnavården håller absolut högsta klass. Bara det
bästa är gott nog för våra ännu inte födda och alldeles
nyfödda barn.
Och så skall det fortsätta; bra dagis till alla barn
och en bra skola för alla barn som tar hänsyn till
barnens särskilda behov.
De som är på väg in i vuxenlivet drömmer nästan
alla om samma sak; ett bra arbete som man trivs med
och den lyckliga familjen, kärleken till en partner,
friska och trygga barn, så småningom ett gemensamt
åldrande. Men för många blir det inte riktigt så, och
för nästan ingen blir det så under hela livet. Kärleken
är inte alltid så lätt att finna eller att behålla.
Skilsmässor finns, liksom också sjukdom, arbetslöshet
och död.Samhällets välfärdspolitik kan inte förhindra
att livet drabbar oss på alla dessa sätt, som för de
flesta någon gång blir en verklighet. Men när det sker
kan samhällets välfärdspolitik, om den fungerar väl,
ändå förhindra att människor blir dubbelt drabbade -
både av den sorg och smärta som följer av livets
påfrestningar och av de sociala och ekonomiska
följder som i värsta fall dessutom inträffar.
Medmänsklighet, vänner, familjens och släktens
stöd kan alltid lindra och aldrig ersättas, men rätten
till sjukvård och sjukförsäkring,
arbetslöshetsunderstöd, bidragsförskott, pension,
äldreomsorg eller vad det nu kan vara som är behovet
i det enskilda fallet ger också en trygghet som ändå
för de allra flesta är långt större än den man skulle
kunna uppnå om man bara var utlämnad åt sig själv
och den egna familjen.
Den svenska välfärdspolitikens tredje grundpelare
är det gemensamma ansvarstagandet för
välfärdspolitiken. Man kan argumentera för våra
offentliga allmänna system utifrån allmänna,
ideologiska demokratisynpunkter, men man kan
faktiskt också göra det utifrån effektivitetssynpunkter.
Här finns en intressant diskussion i en nyligen
utkommen bok från ESO om socialförsäkringarna av
Jan Bröms m.fl.
Socialförsäkringen har i grunden två syften.
Det ena är att ge ekonomisk trygghet så att få
tvingas anlita det yttersta skyddsnät som
socialtjänsten utgör. Socialförsäkringen handlar på det
sättet om att bevara den personliga integriteten och
slippa den närgångna granskning som socialtjänstens
prövning ändå måste bygga på.
Det andra syftet med socialförsäkringen är just att
vara en försäkring, dvs. ett system som ger
medborgaren ett skydd mot att drastiskt behöva sänka
sin levnadsstandard när omständigheterna i livet
förändras.
Det här kan bara hanteras med en offentlig
socialförsäkring.
Beräkningar i ESO-rapporten visar tydligt att de
risker som socialförsäkringen hanterar är systematiska
och förutsägbara. En liten grupp står för en stor del av
försäkringsfallen. Exempelvis visar beräkningarna att
10 % av försäkringstagarna står för hälften av
utbetalningarna från sjukförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring och förtidspension.
Den som får stora bidrag, t.ex. sjukpenning eller
arbetslöshetsstöd, under ett år löper stor risk att
uppbära bidrag också kommande år. Det går med
andra ord att göra ganska säkra prognoser för hur stor
risken är för varje individ att hamna i situationen att
han eller hon i framtiden behöver stöd från
socialförsäkringen.
Med ett försäkringstänkande på det sätt som ett
privat försäkringsbolag skulle anlägga - som det för
övrigt skulle vara tvingat att anlägga för att klara sig
på marknaden - skulle premierna variera mycket
kraftigt. Stora grupper skulle i praktiken ställas utan
försäkringsskydd. För att kartlägga och fördela risker
och differentiera premier skulle det privata
försäkringsbolaget få lov att satsa stora administrativa
resurser. Den extra administrationsinsatsen har ett
enda syfte: att utestänga dem från försäkringen som
har det största behovet av den.
Vad ESO-rapporten visar är att socialförsäkringen
verkligen är omfördelande mellan grupper med olika
risk. Den visar att frivilliga försäkringar aldrig kan
vara ett alternativ om alla skall få del av
försäkringsskyddet.
Därför är det också viktigt att värna om en
försäkring baserad på inkomstbortfall. Grundtrygghet
skulle innebära att stora grupper ställs utanför den
försäkring av levnadsstandarden som
socialförsäkringen ger och som socialförsäkringen är
till för. Bara en offentlig allmän försäkring mot
inkomstbortfall klarar alltså att ge inkomsttrygghet åt
alla.
Fru talman! Det brukar vara så med grundpelare
att de alla behövs för ett stabilt bygge. Så är det med
välfärdspolitiken också. Det finns ett starkt samband
mellan de tre områden som jag har tagit upp.
Vi lever med en ekonomisk kris som kommer att
tvinga oss att göra ingrepp av olika slag som vi helst
skulle vilja slippa. Det är viktigt att göra ingreppen i
välfärdssystemen mot bakgrund av att principerna
ligger fast. Synen på välfärdspolitiken och dess
uppgift i vårt samhälle förblir densamma. Den
välfärdspolitik vi har i Sverige har skapat ett ovanligt
civiliserat och jämlikt samhället. Välfärdssamhället är
också i grunden ett effektivt samhälle som kan ta till
vara alla människors resurser och få både dem och
samhället att utvecklas vidare.
Fru talman! Jag har fått ett nästan oändligt antal
frågor. Om jag hade haft tid och om jag hade vetat i
detalj vad frågorna skulle handla om skulle jag här i
dag kunna föra så gott som hela valperiodens
socialpolitiska debatt - inte bara i de frågor som jag
själv har ansvaret för utan också dem som Ingela
Thalén handlägger. Vi lovar att återkomma om de
allra flesta av de frågor som har ställts.
Jag skulle i dag bara vilja göra en liten reflexion
med anledning av de många frågor jag fick om
regeringens vilja till samförstånd.
Det förefaller mig som om det för var och en av
talarna är regeringens vilja till samförstånd i talarens
egen hjärtefråga som skall bevisa vi verkligen har en
vilja till samverkan. Bara om socialdemokratin ger sig
för den frågandes egen ståndpunkt i hjärtefrågan kan
vi bevisa att vi vill samverka.
Men kan inte också ni visa litet respekt för våra
hjärtefrågor och för valutslaget? Vi vill samverka och
kommer att söka samtala om de flesta frågor, men vi
kommer också att genomföra det program som vi har
gått till val på och som vi har fått ett stort stöd för,
som vi har upplevt det. Vi kommer att avskaffa
vårdnadsbidraget. Vi kommer att avskaffa
husläkarlagen i den del som inte handlar om
patientens väl - patientens valfrihet kommer nog att
bestå. Vi kommer att avskaffa husläkarlagen i den del
som handlar om producenternas rätt, den ovillkorliga
rätt som gör att kommunerna förlorar sitt inflytande
och möjligheten att ta ansvar.
Över huvud taget kan man säga om de frågor som
har ställts om monopol eller inte att det inte är det
som är vårt huvudalternativ. Vårt huvudalternativ är
att lita på den lokala demokratin, som också utgör en
så väsentlig och stark del i det svenska
välfärdssystemet. Vi har politiska församlingar som
har såväl makt som möjligheter och vilja att ta ansvar
för att bygga det lokala samhället. Många av frågorna
om på vilket sätt man skall åstadkomma valfrihet
kommer att kunna lösas i den lokala demokratin.
Också den är en mycket viktig del av det svenska
välfärdssystemet.