Herr talman! När jag anmälde mitt intresse att
delta i den allmänpolitiska debatten angav jag
segregation som det ämne som jag ville tala om. När
jag ombads att precisera funderade jag över flera
alternativ: regionalpolitik, bostadspolitik,
socialpolitik, utbildning, jämställdhet, ekonomi och
arbete. Det är just detta som är det centrala i
segregationsproblematiken. Så många områden
berörs, men diskussionen förs nästan uteslutande
område för område. Därför tänker jag i fortsättningen
knyta upp min argumentation kring ett centralt krav,
vilket jag naturligtvis får återkomma till i andra
sammanhang, nämligen:
Tillsätt en sektorsövergripande
segregationskommission som skall ligga till grund för
kraftfulla insatser på flera parallella områden i syfte
att minska klyftorna i samhället för ett jämlikare och
mer rättvist Sverige!
Det är inte helt lätt att över huvud taget måla upp
en entydig bild över vad begreppet segregation
egentligen är. För mig är det en definition av känslan
som uppstår av det faktum att människor på nytt delas
in i nygamla klasser, att svensk fördelningspolitik
behöver moderniseras och att det för detta krävs en
aktiv politik.
Min erfarenhet och min bild av det segregerade
samhället är hämtad ifrån storstadens förorter till
folkhemmet.
När Ingvar Carlsson på 60-talet var ordförande i
SSU lyckades han och hans kamrater övertyga
dåvarande statsministern Tage Erlander om
nödvändigheten av vad som sedan kom att kallas
miljonprogrammet.
Miljonprogrammet är ett tämligen välkänt
begrepp, som jag inte går närmare in på här. Det har
ofta använts som näst intill ett skällsord.
För många är nog ordet förknippat med ett namn
på en ort eller flera orter i hemstaden. Tensta i
Stockholm, Flemingsberg i Huddinge, där jag själv
bor, Rosengård i Malmö och Biskopsgården i
Göteborg är några exempel. Det rör sig om trista
sovstäder med identiska enorma höghus som är
uppradade på linje, betongkoloss efter betongkoloss.
Med all respekt för den dåvarande ledningen för
ungdomsförbundet, i många stycken densamma som
nuvarande partiledare/regeringsföreträdare, var
dåtidens krav och beslut välmotiverade. De
förpliktigar i högsta grad till uppföljning och
anpassning till dagens förhållanden genom en radikal
politik. Nu eller aldrig har folkhemsbyggarpartiet
Socialdemokraterna chansen att visa vad politik är
och att man menar någonting med uppföljning och
utvärderingslöften.
Nu måste vi visa att det går att gasa och bromsa
samtidigt, bromsa den sociala snedrekryteringen
genom att gasa för integrering.
Ett konkret exempel: Satsa på högskoleutbildning
i nivå med ett helt nytt universitet. Förlägg det till
Stockholms läns södra delar med centrum i Novum,
Huddinge, och låt utbildningarna som ligger i
kommunerna Haninge, Botkyrka och Södertälje
fortsätta att utvecklas.
Var annars, om inte mitt ibland
miljonprogrammets höga hus, är det rätta stället att
utveckla tankar och forskning kring de s.k.
livsvetenskaperna - medicin, hälsa, ekologi,
information och kommunikation. Detta är vi skyldiga
att göra på samma sätt som vi är skyldiga att tillsätta
en övergripande kommission som under denna
mandatperiod lägger fram förslag för att motverka
segregationen.
Herr talman! Jag lovar att återkomma i detta
mycket viktiga, stora och svåra ämne under
mandatperioden. Tack.