Fru talman! Jag skall i dag ägna hela mitt
anförande åt en enda del av socialpolitiken, nämligen
familjepolitiken. Jag gör det därför att jag hoppas att
få svar på en del frågor på området, eftersom
socialdemokraterna har aviserat så stora förändringar.
Chatrine Pålsson kommer senare att ta upp andra
delar av socialpolitiken.
Vårdnadsbidrag är ett laddat ord som väcker
starka reaktioner. Det associeras till hemmafruns
återkomst, en rak snitslad bana tillbaka till spisen -
beviset på kvinnofrigörelsens nära förestående död.
Sådana missuppfattningar vädras ofta, särskilt av
vissa storstadskvinnor och företrädesvis
socialdemokratiska politiker. Men många många
vanliga dubbelarbetande, arbetstyngda föräldrar har
länge efterlyst ett system som skulle ge dem möjlighet
att ägna mer tid åt barnen och att utforma
barnomsorgen som den passar just dem.
Vårdnadsbidraget är helt enkelt ett sådant system.
För 40 år sedan ansågs det naturligt att alla barn
togs om hand av sina egna mammor. På 60- och 70-
talen började daghemsutbyggnaden att ta fart, och
efter hand började dagis ses som det naturliga sättet
att ge barn omsorg. Sanningen är väl att det inte går
att säga att det ena eller det andra är det naturliga. En
kombination, som anpassas efter barnets ålder och
behov och där både mamman och pappan tar ansvar
för omsorgen, är säkert det som de flesta i dag
eftersträvar och tycker är det mest naturliga.
Få, om ens någon, vill återgå till 50-talsmodellen
med en hemmafru som ägnar hela sitt vuxenliv åt att
sköta man och barn. Få, om ens någon, vill å andra
sidan lämna ifrån sig sin ettåring under 8-10 timmar
per dag för att förvärvsarbeta på heltid. Detta borde
vara utgångspunkten för en mer nyanserad diskussion
än den som ofta förs i dag.
Många undersökningar visar att väldigt många
föräldrar skulle vilja förlänga tiden tillsammans med
barnet, åtminstone några månader eller ett par år efter
föräldraförsäkringen, gärna på heltid, men om det inte
är möjligt så åtminstone på halvtid. Vi politiker kan
tycka vad vi vill om det. Vi kan moralisera över det,
vilket är vad en del politiker ofta gör. De kvinnor som
vågar förlänga föräldraledigheten, utöver den tid
föräldraförsäkringen gäller, anses ha fastnat i något
slags skickligt gillrad kvinnofälla som bara är till för
att undertrycka dem och utestänga dem från
arbetsmarknaden under resten av livet. Inom parentes
sagt är dess bättre inställningen än så länge en annan
om en man gör samma val.
Det är detta som gör att vårdnadsbidraget upplevs
som så farligt. Det öppnar ju för nya valmöjligheter
som framför allt vi lättledda kvinnor inte förväntas
klara av och som därför kommer att leda oss i
fördärvet. Däri ligger förklaringen till det
hårdhjärtade motståndet mot det från
socialdemokraternas sida. Sedan kan de tala om
ekonomi hur mycket som helst.
Det finns många tänkbara sätt att utnyttja
vårdnadsbidraget. De far- och morföräldrar som i dag
åtagit sig att sköta om sina barnbarn, ofta därför att
mammorna är ensamstående, kan t.ex. få en liten
ersättning för den insatsen.
Ett par familjer kan slå sig samman och dela på
barnomsorgen. För några, som gärna vill det, kan
vårdnadsbidraget göra det möjligt att vara hemma
några månader extra på heltid. De som sparat dagar
från föräldraförsäkringen kan kanske dryga ut
pengarna med vårdnadsbidraget och sköta barnet
själva ytterligare några månader, om det är vad de vill
göra.
Kort sagt öppnas ett antal möjligheter att välja den
barnomsorgsform som passar barn och föräldrar bäst.
För oss kristdemokrater är detta, dvs. föräldrarnas
möjlighet att anpassa barnomsorgen efter barnens
behov, den viktigaste anledningen till att vi arbetat så
intensivt för ett vårdnadsbidrag och att det också
infördes den 1 juli i år.
Men det finns fler orsaker. Kostnaderna för de
olika formerna av familjepolitiskt stöd är i dag
mycket stora. Trots detta är det ca 100 000 barn som
inte får del av de subventionerade
barnomsorgsformerna. Det kan ha flera orsaker. Det
kan vara så att deras föräldrar skiftarbetar och inte
kan anpassa sig efter de tider som erbjuds inom den
offentliga barnomsorgen. Det kan också bero på att
föräldrarna bor i glesbygd, där det inte finns någon
subventionerad barnomsorg. De kan också ha valt att
vara hemma på heltid med sina barn, trots ansträngd
ekonomi. Vårdnadsbidraget minskar åtminstone
delvis de stora orättvisor mellan olika barnfamiljer
som det tidigare systemet åstadkom, även om
summan självfallet är för liten för att helt utjämna
orättvisorna.
Under valrörelsen användes vårdnadsbidraget
ständigt som ett slagträ av Socialdemokraterna.
Felaktigheterna var mer regel än undantag när man
talade om det här systemet. Introduktionskostnaden
överdrevs kategoriskt. Det påstods att högavlönade
kunde få både vårdnadsbidrag och subventionerad
barnomsorg. Ena gången var det bara direktörsfruar
som skulle ha glädje av vårdnadsbidraget, och andra
gången uppmanades föräldrarna att inte anpassa sig
till det nya systemet, eftersom det ändå skulle rivas
upp snarast, utan övergångsregler. Tala om
maktfullkomlighet!
Hur ser då facit ut efter tre månader med
vårdnadsbidrag? Det finns statistik t.o.m. september
månad. Föräldrarna kan inte sägas ha tagit avstånd
från systemet. Det finns tydligen fler direktörsfruar i
Sverige än vi trodde. Sju av tio familjer väljer
nämligen vårdnadsbidrag för att kunna kombinera
jobb och barn på ett mer flexibelt sätt.
Av dem som får vårdnadsbidrag tar nästan 70 % ut
hela bidraget, vilket innebär att de antingen har privat
barnomsorg eller själva är hemma. Drygt 25 %
arbetar deltid, har barnet mellan 15 och 30 timmar i
kommunal barnomsorg och får ett tillskott på 700 kr i
form av vårdnadsbidrag. Återstående 5 % utnyttjar
kommunal omsorg upp till 15 timmar och får därmed
ett tillskott på 1 350 kr i form av vårdnadsbidrag. För
de 30 % av barnfamiljerna som inte alls valt
vårdnadsbidrag har ingenting förändrats. Tvärtemot
vad många förutspådde har dessutom antalet som tar
ut vårdnadsbidrag ökat under september månad.
Fru talman! När jag lyssnade på Ingvar Carlssons
regeringsförklaring fick jag ett litet hopp om att även
Socialdemokraterna hade uppmärksammat
föräldrarnas stora intresse för vårdnadsbidraget och
åtminstone ville räkna något på vad det skulle
innebära att riva upp det innan vallöftet, eller snarare
valhotet, förverkligades. Men det var tyvärr en
missuppfattning.
Anna Hedborg har redan sagt här i kammaren att
Socialdemokraterna står fast vid att vårdnadsbidraget
skall avskaffas. Det gjorde hon i ett frågesvar i tisdags
kväll. Av det framgår mycket tydligt att Anna
Hedborg inte tycks ha förstått hur systemet fungerar.
Hon påstår nämligen att föräldrarna mer eller mindre
tvingats ta emot det mot sin vilja, eftersom man inte
kan tacka nej till ett bidrag som erbjuds. Det är ett
mycket märkligt påstående.
Konstruktionen är ju gjord så att man antingen
väljer kommunalt subventionerad barnomsorg eller
vårdnadsbidrag och därmed ordnar barnomsorgen på
annat sätt. Menar Anna Hedborg verkligen att
föräldrar som har sitt barn på dagis och helst vill
fortsätta med det tvingas lämna den platsen och i
stället ansöka om vårdnadsbidrag? I så fall är det en
så stor andel som 70 % som känner sig tvingade.
Nej, Anna Hedborg; trots vissa brister, som också
jag kan se, har systemet med vårdnadsbidrag på
mycket kort tid lett till att fler och fler föräldrar
kunnat anpassa sin arbetstid och utforma sin
barnomsorg på ett sätt som passar dem själva. Vilket
sätt det är vet varken jag eller Anna Hedborg.
Skillnaden mellan oss är att jag accepterar det, medan
Anna Hedborg vill gå tillbaka till ett system där allt
sker i endast en, lätt kontrollerad form.
Fru talman! Nu är ju inte vårdnadsbidraget den
enda reform som beslutats på familjepolitikens
område under den förra mandatperioden. Den 1
januari 1995 träder barnomsorgslagen i kraft. Den
innebär att barn över ett år har rätt till kommunal
barnomsorg om föräldrarna arbetar eller studerar.
I en intervju som SKTF nyligen genomfört svarar
45 % av kommunerna att de inte klarar att leva upp
till den lagen. Kommunförbundets beräkningar visar
att det innebär en merkostnad för kommunerna på
minst 3 miljarder kronor. Men inga nya pengar har
aviserats till de redan hårt pressade kommunerna.
Den enda möjligheten att få ekvationen att gå ihop
någorlunda är faktiskt kombinationen
barnomsorgslag-vårdnadsbidrag. Om
vårdnadsbidraget skrotas drabbas alltså inte bara alla
de föräldrar som valt det och inrättat sig efter det,
utan också alla de föräldrar som inte kan få den
dagisplats de efterfrågar och har rätt till, eftersom
kommunernas dåliga ekonomi gör det omöjligt.
Vårdnadsbidraget lättar på trycket, inte bara för
arbetstyngda småbarnsföräldrar utan också för
budgettyngda kommunpolitiker. Det sambandet borde
åtminstone finansministern fundera över, om Anna
Hedborg väljer att inte göra det.