Fru talman! Den svenska socialförsäkringen
omfattar en femtedel av BNP. Under en 15-årsperiod
sedan 1980 har kostnaderna för socialförsäkringarna
ökat med 90 miljarder kronor, eller 38 %. Det
motsvarar 2,8 procentenheter av BNP. Under 70-talet
var expansionstakten mer än dubbelt så hög. Mätt som
andel av BNP ökade utgifterna med
6,5 procentenheter i förhållande till BNP från 1970 till
1980.
Statistiken ger således bilden av en kraftigt
växande socialförsäkringssektor som tar en allt större
del av de yrkesaktivas inkomster i anspråk. Det är
också den bilden vi är vana vid i den politiska
debatten. Men det är till stora delar en missvisande
bild. En stor och växande del av transfereringar som
betalas ut från de offentliga socialförsäkringssystemen
kommer tillbaka i form av skatter. I synnerhet har
pensionärernas skattebetalningar ökat kraftigt. Som
mått på socialförsäkringarnas belastning i form av
skatter och avgifter från medborgarna är det
nettobetalningarna som är relevanta.
I den ESA-studie jag tidigare nämnde finns
beräkningar av socialförsäkringens nettokostnader.
Dessa beräkningar visar att det inte bara är nivån på
utbetalningarna till hushållen som överskattats. Det
riktigt intressanta är att utvecklingen över tiden ser så
helt annorlunda ut när vi räknar netto efter skatt.
Ökningarna i de totala transfereringarna till
hushållen under 1970- och 1980-talen, som brutto
utgick till över 8 procentenheter av BNP, krymper till
3 procentenheter när vi beaktar skatteeffekterna.
Räknat brutto har ökningen av
pensionsutbetalningarna under 80-talet motsvarat en
fjärdedel av BNP-tillväxten. Men efter skatt krymper
siffran till en dryg tiondel.
I själva verket var den andel av våra samlade
inkomster, som omfördelades via de offentliga
transfereringssystemen, i stort sett oförändrad från
mitten av 70-talet ända fram till början av 90-talet. De
senaste årens ekonomiska kris har dock kraftigt ökat
transfereringarnas andel av inkomsterna.
Om man så vill kan man säga att det är under den
borgerliga regeringstiden i början av 90-talet som
transfereringarna netto börjar ta en allt större andel av
våra samlade inkomster i anspråk för omfördelningen.
Skälet till att transfereringsandelen börjat skjuta fart
är mindre en explosion av utgifterna än en bedrövlig
utveckling av inkomsterna. Återigen är det
sysselsättningen och bristande inkomstutveckling som
spökar.
Också jämförelsen med andra länder blir
missvisande om vi inte beaktar skatterna. Som
statistiken normalt presenteras ser det ut som om de
offentliga budgetarna omfördelas minst 7
procentenheter mer av inkomsterna i Sverige än i
Tyskland. Netto beräknat krymper skillnaden till
mindre än 1 %. Det är trots att vi i Sverige har en
större andel barn och gamla. Det finns starka
principiella argument för att de inkomster man uppbär
från socialförsäkringen skall behandlas skattemässigt
på samma sätt som andra inkomster. Men det får inte
leda oss till en felaktig föreställning om
socialförsäkringarnas omfattning och utveckling.
Fru talman! Trots allt är det uppenbart att de
utgiftsnedskärningar som är nödvändiga för att sanera
statsfinanserna måste drabba även socialförsäkringen,
eftersom den justerat för lågkonjunktur och räknat
netto svarar för en fjärdedel av alla offentliga utgifter.
Strategin måste vara att minimera försämringarna i
villkoren för försäkringarna och i stället göra så
mycket som möjligt för att så få som möjligt i aktiv
ålder skall behöva utnyttja dem. Ju bättre vi lyckas
med det senare desto säkrare kan vi vara på att klara
det förra.
Men tyvärr gäller även det omvända. Om allt fler
måste få sin försörjning redan i aktiva år av allt färre i
arbete är det svårt att klara nivåer och villkor. Det
finns en positiv strategi att minska arbetslösheten och
arbeta för den aktiva socialförsäkringen. Den strategin
vill jag göra till min och till den nya regeringens.