Herr talman! Riksdagskolleger och åhörare! I dag
är det en vanlig dag i Sverige. Då ligger ungefär
90 000 patienter i sängar på våra sjukhus och våra
sjukhem. En vanlig dag i Sverige utförs 3 000-5 000
operationer och drygt 100 000 personer besöker
läkare. En vanlig dag i Sverige kostar sjukvården
ungefär 330 miljoner kronor.
Detta är en vanlig dag men också en alldeles
speciell dag. Det är nu vi diskuterar och kan bygga
broar för att hitta lösningar på de stora behov som
finns i sjukvården, denna oerhört viktiga sektor.
Vi kristdemokrater har hela tiden velat ha en
lösning på problemen i sjukvården. Det var också
därför vi initierade den utredning som har haft till
uppgift att se över hela sjukvårdens framtida
finansiering och organisation, HSU 2000. Vi anser att
breda lösningar där så många partier som möjligt är
eniga är bättre för patienterna. Sjukvårdens framtid är
också vår framtid och vårt samhälles framtid. Hur vi
tar hand om våra svaga visar vilket samhälle vi har.
Herr talman! Eftersom vi alla har ett ansvar att se
till att sjukvården och omsorgen om våra äldre
fungerar har vi alla en skuld om människor inte kan få
den vård de behöver.
Jag anser att ansvaret att garantera alla invånare en
god hälso- och sjukvård ligger på den offentliga
sektorn. Vi kan helt enkelt inte överlåta hela
kostnaden på patienterna. Sjukvården måste finnas
tillgänglig oavsett människors ålder, bosättningsort,
kön, inkomst eller om man kan hävda sin egen rätt.
Prioriteringsutredningen har slagit fast att det är
behov, inte efterfrågan, som skall styra.
Trots att hälsoutvecklingen för befolkningen i stort
varit positiv finns det skillnader i sjuklighet och
dödlighet, inte bara mellan olika åldrar utan också
mellan könen, mellan olika sociala grupper, mellan
svenska och utländska medborgare och mellan
människor i olika delar av landet.
Ett annat problem är behoven av mer resurser.
Landstingsförbundet presenterade i en bilaga till
Långtidsutredning 1990 förbundets syn på hälso- och
sjukvårdens resursbehov de kommande åren. Man
bedömde då att behovet var minst 2 % volymtillväxt
per år annars skulle inte vården kunna garantera alla
lika vård eftersom fler människor lever allt längre.
Svenska kommunförbundet gjorde motsvarande
beräkning för den kommunala äldre- och
handikappomsorgen. Även här bedömde man behovet
av fortsatt volymtillväxt till ca 2 %. Detta innebär att
vi skulle ha behövt en volymtillväxt på 8 % sedan
1990 inom hälso- och sjukvården för att klara en god
vård. Den ekonomiska situationen har tyvärr inte givit
utrymme för detta. De senaste åren har man gjort
stora insatser för att effektivisera och rationalisera
verksamheten. Men det är min åsikt att nu är
smärtgränsen nådd.
Det är nödvändigt att vi tar tag i frågorna om den
akuta situationen och de långsiktiga behoven i
sjukvården. HSU 2000 fick till uppgift att lägga fram
en analys och bedömning av hälso- och sjukvårdens
resursbehov. Utredningen har också till uppgift att
finna vägar för att tillgodose resursbehoven fram till
år 2000 inom ramen för en samhällsekonomi i balans.
HSU 2000 är kanske den viktigaste utredningen
någonsin i sjukvårdens historia. Därför fann vi
kristdemokrater det häpnadsväckande och
beklagansvärt att socialdemokraterna i protest valde
att lämna utredningen.
Herr talman! Detta borde i första hand inte handla
om partipolitik. Målet borde vara en god, säker och
trygg sjukvård för alla. I och med att
socialdemokraterna lämnade HSU 2000 måste nu en
ny utredning med nya direktiv starta. Detta har
patienterna förlorat på.
Herr talman! Under den kommande
mandatperioden kommer grupper att ställas emot
grupper när ekonomin diskuteras. Det här är mycket
svårt, men det är viktigt att vi som politiker vågar
prioritera vilka grupper som är mest angelägna. Jag
tänker på de äldre äldre, de svagaste, de långvarigt
och svårt sjuka. I dag är det ungefär 90 000 människor
som enbart har sjukvårdsorganisationerna att lita på.
Det är viktigt att tillgodose deras behov.
Herr talman! Vi har i riksdagen röstat fram förslag
om en barnombudsman, men ingen äldreombudsman.
Vi har en ungdomsminister, men ingen äldreminister.
Den nyligen antagna handikappreformen ger bl.a. rätt
till personlig assistent, men förmånen upphör när den
handikappade uppnår 65 år.
Avslutningsvis, herr talman, inför den här
mandatperioden vill jag uppmana er alla att våga
samarbeta om det mest angelägna i svensk politik,
nämligen sjukvård och omsorg.