Fru talman! Anna Hedborg vägrar att ens
diskutera någon annan modell än den som hennes
parti vill ha. Det är bara att beklaga. Men jag kan ha
viss förståelse för det, eftersom det antagligen är bäst
att ligga så tyst som möjligt i denna fråga, så att
reformen kan avskaffas i så stor tysthet som möjligt.
I regeringsförklaringen står att barnens behov och
rättigheter skall ställas i första rummet. Men hur skall
det genomföras om föräldrarna inte har någon
valfrihet? Det finns ju nästan lika många olika behov
som det finns barn; det är ju sanningen.
Vårdnadsbidraget ligger i dag maximalt på 24 000
kr. Vad vill Anna Hedborg säga till de 167 185
familjer som utnyttjar vårdnadsbidraget, därför att de
själva valt att ordna barnomsorgen på ett annat sätt,
ett sätt som de tycker är bättre. Men om det inte finns,
skulle dessa familjer behöva dagisplats som kostar ca
80 000 kr. De kommer knappast att falla för argument
som att detta är en nödvändig besparing på grund av
det svåra ekonomiska läget.
Visserligen kan avskaffandet av vårdnadsbidraget
ge en kortsiktigt positiv effekt på statsbudgeten; det
håller jag med om. Men den innebär samtidigt att
utgifterna ökar för den totala offentliga sektorn. Det
gäller även om man tar hänsyn till skatteeffekter som
uppstår av att den som arbetar utanför hemmet ger
staten högre skatteinkomster än den som får
vårdnadsbidrag och som eventuellt arbetar helt eller
delvis hemma under något år.
Föräldrarna vet detta, och de kräver svar på varför
de skall acceptera att minska på sitt blygsamma
bidrag, trots att det inte ger samhällsekonomin som
helhet någon förbättring.