Fru talman! Utan någon som helst sidvördnad mot
statsrådet Hedborg beklagar jag att socialministern
inte är närvarande vid denna första socialpolitiska
debatt efter regeringsskiftet.
Enligt regeringsförklaringen ser den
socialdemokratiska regeringen som en av sina främsta
uppgifter att "värna och utveckla välfärden". Jag vill
påstå att samtliga riksdagspartier torde ha detta som
sin målsättning. Men det råder kanske en viss skillnad
mellan partierna dels om vad vi menar med social
välfärd, dels om vägen att nå målet.
För oss moderater är själva grunden till välfärd en
god stabil samhällsekonomi, väl fungerande små
gemenskaper och ett personligt ansvarstagande för sig
själv och sina närstående, samtidigt som det skall
finnas ett gemensamt ansvar för att alla skall kunna
känna social trygghet vid t.ex. sjukdom, arbetslöshet
eller ålderdom. Det skall finnas stor frihet att utforma
sitt eget liv under ansvar för sig själv och andra. Det
skall också finnas valfrihet mellan olika alternativ
även när det gäller vård, omsorg och sociala
trygghetssystem, som vi alla på något sätt blir
beroende av i olika skeden av livet.
Det är också viktigt att ta till vara all den idealitet
som finns hos organisationer och enskilda i arbete för
sina medmänniskor.
Regeringen anser att årets val har visat att
medborgarna slår vakt om "den svenska modellen"
och att den generella välfärdspolitiken skall utvecklas.
Vad menas då med "den svenska modellen", ett
begrepp som hitintills närmast har sammanknippats
med arbetsmarknadspolitiken? Är det en fullständig
återgång till offentliga monopol och till politikers
totala beslutanderätt över människors liv?
Regeringsförklaringen som helhet är en mycket
flummig produkt. Och efter att ena dagen ha hört
skolministerns uttalande om skolpengen och nästa dag
ett återtagande av hennes utsago från en ledamot i
utbildningsutskottet, vet man över huvud taget inte
vad som gäller. Men så mycket framstår klart att det
mesta av vad den borgerliga regeringen har
åstadkommit av valfrihetsreformer kommer att rivas
upp. Vårdfrågorna kommer senare att tas upp av
Liselotte Wågö, men jag vill gärna veta om det som
har sagts om vården och om en återgång till
landstingsmonopolet äger giltighet även för den
övriga sociala sektorn.
"Starta inte eget", säger socialministern i
tidningen Dagens Medicin myndigt, t.ex. om läkare
och sjukgymnaster i vården. Gäller samma bistra
besked för sjuksköterskor,
ålderdomshemsföreståndare och barnomsorgspersonal
i kommunerna? Jag har inte minst i valrörelsen mött
många kvinnor inom barnomsorg och äldreomsorg
som är lyckliga över att finna utlopp för sin
kreativitet, sina idéer och sin längtan att göra det allra
bästa för barn eller åldringar i egen småskalig
verksamhet. Skall det sättas stopp för fortsatta
kommunala entreprenader nu när kommuner och
landsting har färgats röda? Kommer lex Pysslingen,
som förbjuder alternativ barnomsorg, att återinföras
eller kommer barnomsorgspersonal även
fortsättningsvis att kunna bedriva egen verksamhet?
Detta är viktiga frågor när det gäller människors
valfrihet mellan olika alternativ inom omsorgen och
också när det gäller alla de kvinnor som tidigare har
varit helt beroende av de offentliga monopolen.
Skall vi nu gå tillbaka till kommunala och
landstingskommunala monopol? Det är en viktig
fråga. Är det detta som avses med "den svenska
modellen"? Är det inte ens det faktum att privat
bedriven omsorg oftast ställer sig billigare för det
offentliga en anledning till att tillåta även alternativ
verksamhet? Det är viktigt att statsrådet ger oss ett
svar på denna fråga till ledning för kommunerna.
Och familjepolitiken? Vi vet nu att regeringen
tänker göra allvar av sitt hot i valrörelsen om att ta
bort vårdnadsbidraget och därtill införa vissa
sanktioner om man inte lever som regeringen lär.
Statsrådet torde vara väl medveten om att ca 75 % av
alla berättigade familjer har ansökt om
vårdnadsbidrag. Det är inte av ekonomiska skäl som
regeringen gör sin bortoperation. Vårdnadsbidraget är
redan finansierat, och det skulle innebära en
betydande besparing för kommunerna med ett fortsatt
vårdnadsbidrag och avdragsrätt för
barnomsorgskostnader. För många familjer är det just
detta lilla tillskott som vårdnadsbidraget ger som gör
att familjen själv kan handha vården och fostran av de
små barnen under något år. Det är många
småbarnsföräldrar som i dag är förtvivlade över att
behöva ställa sig i arbetslöshets- och
socialbidragskön. Är detta den svenska modell som
regeringen berömmer sig av? Är detta att sätta
"barnens behov och rättigheter i första rummet", som
det står i regeringsförklaringen? Och för att inte tala
om de kommunalskattehöjningar som nu väntar i
många kommuner! Det är just de små -
låginkomsttagarna och deras familjer - som kommer
att drabbas hårdast av socialdemokratisk politik. Det
är dessa familjer som socialdemokraterna säger sig
värna mest om. Detta framgick tydligt av ett TV-
program häromkvällen.
Så till den generella välfärden. Hur pass generell
är den egentligen i dag? Den är generell i den
bemärkelsen att de flesta människor omfattas av de
sociala systemen, men det enda riktigt generella
systemet är faktiskt barnbidraget som utgår lika för
alla. Socialförsäkringssystemen ger mycket
varierande belopp och ställer också vissa krav för att
ersättning skall kunna utgå. Det generella system som
den borgerliga regeringen införde med en allmän
arbetslöshetsförsäkring skall ni nu ta bort. Återigen
handlar det om ideologiska skäl. Det är viktigare med
fackets makt än med en generell
arbetslöshetsförsäkring. Regeringen talar sannerligen
med kluven tunga.
För närvarande pågår det en utredning om sjuk-
och arbetsskadeförsäkringarna. Det är en from
förhoppning att utredarna skall vara lika konstruktiva
som Pensionsarbetsgruppen har varit - det vill jag
gärna ge en eloge för. Det är därför litet svårt att
debattera just socialförsäkringarna i dag. I
pensionsfrågan har vi ju redan fattat ett principbeslut,
och en uppföljningsgrupp, där statsrådet själv ingår,
arbetar nu med frågan.
Låt mig slutligen säga några ord om den moderata
inställningen till socialförsäkringarna. Det är
nödvändigt att göra det, eftersom det i den politiska
debatten - inte minst i fackförbundspressen under
valrörelsen - florerat de mest befängda påståenden
om vad moderat socialpolitik innebär. Låt mig erinra
om att vi när det gäller många av de stora
förändringar som har skett på senare år har haft en
bred enighet, bl.a. vid krisuppgörelserna. De
besparingar som har gjorts har varit nödvändiga av
samhällsekonomiska skäl. Men de borde ha gjorts
långt tidigare enligt de förslag som vi moderater har
lagt fram under många år. Då hade besparingarna inte
drabbat människor så hårt. Man hade haft tid på sig.
Systemen tilläts att gå så långt att de urartade och
inte kunde bära sina egna kostnader. Förändringarna
har nu bidragit till att vi har fått ett sundare
förhållningssätt till försäkringarna, ett större eget
ansvarstagande och en ökad respekt för de sociala
systemen. I förlängningen torde detta innebära att vi
också i framtiden kommer att kunna ge människor ett
gott skydd.
I det moderata handlingsprogrammet slår vi fast
att medborgarna skall vara obligatoriskt försäkrade,
att försäkringen skall motsvara en viss del av
inkomsten och att det alltid skall finnas en viss
miniminivå för alla, oavsett om man betalar sina
avgifter eller ej. Det förutsätter en offentlig
finansiering, dvs. en skattefinansiering.
Vi vill öka den enskildes ansvar genom något
lägre ersättningsnivåer men med möjlighet till
kompletterande försäkringar. Vi vill ha ett ökat
samband mellan avgifter och förmåner. Vi håller
öppet för att även privata försäkringsbolag skall
kunna teckna försäkringar. Men observera: Ingen
skall stå utanför den sociala tryggheten.
Vi menar att egenavgifter bör införas, men då
skall dessa avgifter vara avdragsgilla. Vi anser vidare
att arbetsskadeförsäkringen bör vara parternas ansvar.
För närvarande förs en, vill jag säga, konstruktiv
debatt vad gäller socialförsäkringarna, ofta mycket
långtgående, av inte minst socialdemokratiska
debattörer. Att döma av vad som synes har den
debatten tyvärr inte nått detta hus eller regeringen.
Men den debatten är nödvändig. Vi har alla ett ansvar
för att försäkringarna är robusta och stabila och att vi
även i framtiden kan räkna med en social trygghet.
Fru talman! I regeringsförklaringen talas det
mycket om samarbete och samförstånd. Det är därför
av mycket stort intresse för oss som arbetar med de
sociala frågorna - personligen har jag gjort det i över
30 år, dvs. hela min arbetsföra tid. Jag vill veta om det
finns någon innebörd bakom dessa ord, eller om det är
som vi misstänker och som vi hittills har funnit det
vara, att det egentligen enbart rör sig om
återställarpolitik, dvs. en politik om att riva upp allt
den borgerliga regeringen har åstadkommit och att
söka konfrontation.