Fru talman! Jag tänkte ta upp frågan om mänskli-
ga rättigheter i Turkiet. Det är andra som har gjort det
före mig i denna debatt, men jag gör det med anled-
ning av att Svenska stödkommittén för mänskliga
rättigheter i Turkiet - SSKT - var där nyss och gjorde
en s.k. fact finding-resa, där vi samlade ihop fakta. I
den kommittén ingår representanter för alla riksdags-
partier.
De mänskliga rättigheterna respekteras inte i Tur-
kiet. Särskilt framgår det i den sydöstra delen av
Turkiet, där undantagstillstånd råder sedan lång tid
tillbaka - ett undantag som förnyas var fjärde månad.
Ett krig som pågått under decennier mellan turkiska
staten och PKK har avslutats. Att denna konflikt är
avblåst från PKK:s sida har inneburit att färre kurder
nu dödas, men fortfarande pågår myndigheternas
trakasserier riktade främst mot den kurdiska delen av
befolkningen, men också mot andra minoriteter. Här
sker omotiverade frihetsberövanden, olaglig tortyr,
försvinnanden och mord.
Undantagstillståndet gör guvernörens makt över
området större än t.ex. justitieministerns. Guvernören
har vetorätt och styr utan folkligt stöd. De folkligt
valda borgmästarna råkar ut för alla möjliga anklagel-
ser och vet aldrig om och när de kommer att anklagas
eller fängslas.
Under den rundresa som vi i SSKT gjorde i må-
nadsskiftet oktober-november fick vi ett flertal vitt-
nesbörd under ett 20-tal möten vi hade om bristerna
vad gäller mänskliga rättigheter. En rapport kommer
inom kort att överlämnas till utrikesministern.
Direkt efter vår hemkomst skrev vi ett brev till ut-
rikesministern för att peka på några allvarliga erfa-
renheter som ministern kunde lyfta fram under sitt
eget besök strax därefter. Det är lite synd att utrikes-
ministern inte är här, men hon blir säkert informerad i
efterhand om detta.
Det gällde t.ex. ordföranden i Human Rights
Foundation eller HRFT, Yavuz Önen, som står åtalad
för att han tillsammans med flera andra givit ut en
antologi om yttrandefrihet och för det riskerar ett
långt fängelsestraff - upp till 22 år. Det är fullständigt
horribla förhållanden som gäller yttrandefriheten i
Turkiet.
Det gällde också att undantagstillståndet i sydöst-
ra Turkiet ännu en gång har förlängts med fyra måna-
der, fram till februari 2001. Detta sker rutinmässigt
hela tiden. Det bromsar all efterlängtad utveckling på
demokratiområdet och på området för mänskliga
rättigheter.
En annan sak är att inrikesministeriet stoppar de
gåvor och stöd som fristående organisationer vill ge
till sydöstra Turkiet. Här hade vi ett praktiskt exem-
pel på en organisation i Falkenberg som heter Agape,
som hade ansökt om att få skicka sjukvårdsmateriel
och handikapphjälpmedel till den kommunala hälso-
vårdscentralen i Diyarbakir, men som hade fått av-
slag. Ett tiotal sådana fristående organisationer från
andra länder har önskat att få hjälpa till med upp-
byggnaden av de nedbrända byarna, men de har inte
ens fått svar från inrikesministeriet. Detta främjar inte
utan motverkar bara fredlig utveckling av det fattiga
och hårt drabbade området.
Borgmästaren Feridun Celik i Diyarbakir är åter-
igen åtalad och riskerar fällande dom. Det var den
borgmästaren som utrikesministern träffade för ett år
sedan i Diyarbakir. Skälet denna gång - han blev
fängslad efter utrikesministerns besök - är att han
föreslagit omskolning och rehabilitering av f.d. geril-
lamän och -kvinnor.
Turkiska staten har beslutat om skärpta straff för
tortyr, och det välkomnar givetvis alla som stöder
mänskliga rättigheter och en demokratisk utveckling.
Men det har ingen större verkan i praktiken, eftersom
man kan använda en annan paragraf som i stället talar
om dålig behandling där straffsatsen kan göras om till
villkorlig dom. Generellt används alltså den mildare
paragrafen och den lägsta straffsatsen, men det mest
anmärkningsvärda är kanske att guvernören hela tiden
har vetorätt i området med undantagstillstånd när det
gäller om åtal ska väckas mot statliga tjänstemän,
dvs. poliser, gendarmeri och fängelsepersonal.
Till sist i detta brev till Anna Lindh påpekade vi
att ytterligare en by, som hette Cenlik, så sent som
den 3 oktober 2000 brändes ned på polischefens or-
der. Det innebar att 150 människor fördrevs. Orsaken
till denna polischefs order lär enligt uppgift ha varit
att byn inte fanns på kartan. Det är alltså ännu en by,
utöver de ca 3 500 som tidigare bränts ned.
Vi kommer, som sagt, med en utförlig rapport om
våra erfarenheter. Sammanfattningsvis kan jag säga
att utvecklingen inte ser ljusare ut nu än tidigare. En
rad olika förslag om författningsändringar, projekt
och andra positiva åtgärder ser ut att stanna på pappe-
ret, om de ens kommer dit. I praktiken sker inte den
utlovade och förväntade utvecklingen mot upprättan-
de av mänskliga rättigheter och en fördjupad demo-
kratisk process. Korruptionen är utbredd, och i verk-
ligheten är särskilt minoriteterna ständigt utsatta och
har svårt att i den allmänna fattigdomen hävda sina
rättigheter.
De senaste skrämmande händelserna i turkiska
fängelser är typiska exempel på vad som sker i Turki-
et nu. 20 fängelser stormades av säkerhetstrupper den
19 december och fyra dagar framåt. 29 människor
dödades och 140 skadades. Premiärminister Ecevit
kallar det här för "Operation tillbaka till livet", men
vi som känner till fakta vet att det handlade om fång-
arnas kamp för att slippa bli transporterade till isole-
ringsceller där man kan hantera dem på ett sätt som
inte syns och inte märks. Meningen med operationen
var just att flytta över fångarna till s.k. F-
typfängelser, som är isoleringsceller. Kurderna själva
- det handlar om kurder och politiska fångar - kallar
det här för dödsceller.
Det pågår just nu en fruktansvärd hungerstrejk
bland 2 000 fångar. Det är en stor del som dödsfastar.
Det är oerhört allvarligt. Om utrikesministern hade
varit här hade jag velat fråga vad Sverige nu tänker
göra i den här situationen med dödsfastan. Vi hade ju
en liknande situation 1996, och omvärldens reaktion
stoppade den dödsfastan och fick Turkiet att förändra
reglerna i fängelserna. Det var oerhört viktigt, och en
sådan aktion måste till nu igen. Men det ser inte ut
som att det blir någon sådan aktion just nu.
Jag skulle alltså vilja skicka med till utrikesmi-
nistern att Sverige som ordförandeland har ett extra
ansvar i EU för att göra en aktion på det här området,
och den måste göras nu.