Partiledardebatt

Herr talman! Jag vill börja med att svara på några

frågor från Birger Schlaug.

Jag har tidigare sagt att jag inte utesluter en folk-

omröstning efter regeringskonferensen. Men jag vill

samtidigt säga att jag anser att man skall vara mycket

försiktig med folkomröstningsinstitutet. Vi har använt

folkomröstningar ungefär en gång vart tjugonde år

under vår demokratiska historia. Det är ingen tillfäl-

lighet att det har varit så sällan.

Birger Schlaug hade en uppgift som var fel.

Kommunerna har fått kompensation för höjningen av

arbetsgivaravgifterna med 1,5 % för att finansiera

EU-avgiften.

Birger Schlaug hade också ett långt inlägg om so-

cialdemokratin som vågmästare. Jag vet inte om jag

skall uppfatta det som positivt eller negativt. Vågmäs-

tare har väl i allmänhet en negativ klang. Men det är

klart att jag som socialdemokratisk partiledare har

verkat för att vi skall få en styrkeposition i svensk

politik, att vi med vårt agerande skall försöka få ige-

nom vår politik. Jag kan gärna erkänna eller bekräfta

att vi i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, när

vi nu sitter och diskuterar hur vi skall företräda våra

väljare och våra värderingar, för närvarande upplever

att vi har mycket goda möjligheter att föra igenom vår

politik i den här riksdagen. Det sker i och för sig ge-

nom kompromisser och överenskommelser, men det

tar jag som något positivt. Jag är litet stolt och glad

över det. Det är absolut ingenting som jag skäms över.

Birger Schlaug skrev en sympatisk artikel för ett

tag sedan där han diskuterade påfrestningarna med att

vara språkrör eller partiledare. Den var självkritisk

över hur Miljöpartiet hade utnyttjat massmedierna i

vissa avseenden i början. Han redovisade också att det

var tungt att arbeta - och det är ändå i opposition. Det

är en något mer skyddad tillvaro än att sitta i rege-

ringen.

Samtidigt hade Birger Schlaug kritiska synpunkter

på beslut i invandrarfrågor. Jag vill bara säga följan-

de.

Sverige är ett land som har bedrivit en generös in-

vandringspolitik. 18 % av dem som nu bor i Sverige

har minst en förälder med utländsk bakgrund. Jag tror

inte att det finns något land i Europa som kan uppvisa

motsvarande siffror. Titta er omkring t.ex. bland våra

nordiska grannar!

Men vi har inte haft en fri invandring. Bara under

90-talet har 80 000 människor fått beskedet att de

måste lämna Sverige.

Jag har inte svårt för att fatta beslut. Jag har varit

med om att fatta beslut under många år. Men jag kan

försäkra att det inte finns några beslut som ger mig

sådan ångest som att sitta på torsdagarna i regerings-

sammanträden år ut och år in, månad efter månad och

säga: "Du får stanna. Du måste åka." Det är fruktans-

värt tunga beslut att fatta.

I Åselefrågan fanns inget bra beslut. Det fanns ba-

ra två dåliga beslut. Jag accepterar den kritik som

kommer om att vi fattade fel beslut. Ingen kan tvärsä-

kert säga vad som var rätt eller fel. Men jag accepte-

rar inte de våldsamma överdrifter i kritiken som har

varit. Jag är glad över Alf Svenssons uttalande på den

punkten. Jag kan försäkra att invandrarministern,

regeringen och jag själv har försökt att komma fram

till något klokt.

Birger Schlaug tycker att det är tungt att vara

språkrör. Jag ber honom fundera över hur det är att

vara invandrarminister. Det är den mest otacksamma

och svåra uppgift som man kan ha i någon regering,

men någon måste göra det jobbet.

Herr talman! Vid regeringsskiftet i oktober 1994

stod Sverige inför risken av en ekonomisk katastrof.

Nu, drygt ett år senare, vågar jag säga att denna för

svensk ekonomi och svensk demokrati farliga kris är

avvärjd. Det har krävts kännbara uppoffringar, inte

minst för dem med små marginaler. Men nu ser vi att

de tunga och svåra men nödvändiga besluten börjar ge

konkreta resultat. Det märks redan i hushållens eko-

nomi.

Lägre bolåneräntor ger den som har ett lån på en

halv miljon kronor ca 14 000 kr netto i lägre utgifter

per år. Sänkningen av matmomsen betyder 5 000 kr

mer i kassan på ett år för en tvåbarnsfamilj.

Till detta skall läggas en sysselsättningsökning

som är dubbelt så snabb som i övriga EU. 60 000 fler

arbetstillfällen har skapats under 1995. Det ger oss tid

och utrymme för en mer intensiv debatt om framtiden.

Jag hävdar detta med bestämdhet även efter ett och

halvt dygns ränteturbulens. I svensk demokrati måste

vi ha rätt att diskutera framtidens riktlinjer på ett

öppet och konkret sätt. Det är förutsättningen för att

lyckas med nästa uppgift, nämligen att bekämpa ar-

betslösheten. Socialdemokratins mål är att halvera den

öppna arbetslösheten till år 2000.

Detta är ett djärvt men realistiskt mål om alla goda

krafter sluter upp kring det. Den ekonomiska styrka

som vi har byggt upp ger oss nu möjligheter att själva

vidta en rad åtgärder, detta utan att släppa kontrollen

över ekonomin. Kunskap, kvalitet och effektivitet

måste bli vägledande för en framtida tillväxtpolitik för

fler jobb. Svensk företagsamhet skall konkurrera på

världsmarknaden med kompetens, inte med låga lö-

ner.

Jag vill i replik till de företagsledare som har utta-

lat oro under de senaste dagarna säga: Det är bra för

svensk företagsamhet att man flyttar resurser från

passiv utbetalning till arbetslösa till aktiva åtgärder

för en ökad utbildning och bättre kompetens. Därför

skall en hel årskull, 100 000 människor ges möjlighet

att vidareutbilda sig inom grundskolan, inom gymna-

siet och på högskolenivå. Höjda energiskatter skall

bidra till att finansiera detta utbildningsprogram.

Det är enligt vår mening inte rimligt att människor

sägs upp i kommunerna när det finns så väl eftersatta

behov som hög arbetslöshet. Regeringens ambition är

därför att kommunerna inte skall behöva minska per-

sonalstyrkan under 1997 och 1998. Utrymme för detta

skapas bl.a. genom att man skjuter kravet på balans i

kommunernas budgetar till 1999.

Genom att det skapas bättre och effektivare regler

i försäkringssystemen är det möjligt att höja ersätt-

ningsnivåerna till 80 % från 1998. Detta finansieras

inom ramen för de nuvarande systemen. Det uppfatta-

de tyvärr inte alla när beskeden gavs.

Vi vill också åstadkomma rättvisa i skatterefor-

men genom att ta bort taket för egenavgifterna, vilket

ger skattesystemet en mer utjämnande profil. Samti-

digt höjs taket i sjukförsäkringen till tio basbelopp, så

att fler får ett bättre skydd. Värnskatten slopas 1999

som utlovats för att man skall hålla fast vid den hög-

sta skattesatsen om 50 %.

Detta är några centrala punkter i en socialdemo-

kratisk offensiv framtidssatsning för rättvis fördel-

ning, välfärd och arbete. Dessa skall kompletteras

med kraftfulla insatser från svensk sida för att även

den europeiska politiken skall inriktas på att bekämpa

arbetslösheten.

Det är med både lättnad och glädje som jag lämnar

denna redovisning för riksdagen och svenska folket.

Jag känner också stor tillfredsställelse över att de

svåra besluten har kunnat genomföras i samverkan

med andra partier och att breda majoriteter därmed

har kunnat skapas. Särskilt stor betydelse visade sig

den uppgörelse ha som träffades mellan Socialdemo-

kraterna och Centerpartiet förra våren. Jag vill gärna

uttala min uppskattning till Olof Johansson och Cen-

terpartiets riksdagsgrupp för ett modigt och rakryggat

agerande.

Herr talman! Detta är min sista partiledardebatt i

riksdagen, och jag vill gärna tacka för de vänliga ord

som har riktats från denna talarstol. Med drygt 30 år i

denna riksdag som bakgrund vill jag gärna utnyttja

detta tillfälle att delge kammarens ledamöter några

erfarenheter av svensk parlamentarism och föränd-

ringar i det politiska livet som jag ser som viktiga.

Sverige är jämfört med de flesta länder i världen

gynnat av en lång demokratisk tradition som präglats

av stabilitet och inte oväsentlig värdegemenskap

mellan partierna. Den nödvändiga blandningen av

strid och samverkan finns. Men viktigare är kanske

ändå att redovisa det som jag ser som problem, ja

kanske t.o.m. faror, för vårt demokratiska system.

Perspektivet är 30 år från mitt inträde i riksdagen efter

1964 års val - jag ser att några yngre ledamöter blek-

nar - fram till mitten av 1990-talet. Då ser jag några

ganska dramatiska förändringar.

För det första ser jag det alltmer uppdrivna tempot

och behovet av snabbhet i beslutsfattandet. Jag brukar

förenklat uttrycka det som att vi förr hade en ATP-

fråga på tio år. Nu har vi tio ATP-frågor på ett år.

Alltför snabba beslut riskerar att bli dåliga beslut. Jag

märker också en tydlig tendens till att felaktiga beslut

i dag får svårare konsekvenser innan beslutsfattarna

får chans att rätta till dem. Även när utvecklingen går

åt fel håll går det tyvärr snabbare.

För det andra ser jag komplexiteten. Det var enk-

lare förr att klart och tydligt se konsekvenserna av

varje beslut och reform. I dag vävs olika frågor sam-

man till ett ofta invecklat och otydligt mönster. Ett

beslut får dessutom ofta konsekvenser som varit svåra

att förutse.

För det tredje har det internationella beroendet

ökat. Visst hade vi internationellt utbyte även på

1960-talet. Men i dag förflyttas enorma kapital-

strömmar ständigt och sekundsnabbt över gränserna.

Människor reser på fritiden och i arbetet mer än nå-

gonsin. Allt fler flyttar till andra länder för att studera

eller arbeta. Sverige har berikats som nation genom

invandring och blivit mångkulturellt. Kommunismens

murar har fallit. I dag har vi inte råd att odla den

självgoda nationalismen. Det är en del av det globala

samhället, där nationsgränserna har mist sin ur-

sprungliga betydelse. Det gäller en rad områden.

Risken för spekulation mot ett enskilt lands valuta

måste mötas gemensamt. Arbetslösheten kan på sikt

inte bekämpas av varje land för sig om man vill nå

bästa resultat. I detta sammanhang krävs gemensam-

ma ekonomiska och politiska beslut. Nedsmutsningen

av Östersjön kräver samarbete för att kunna hejdas

och för att vi åter skall få ett levande hav. Hålen i

ozonskiktet är ett globalt problem. En värld i fred

måste bygga på förståelse mellan folken för att alla

skall kunna leva som goda grannar.

För det fjärde ökar politikerföraktet. Jag delar den

oro som Alf Svensson uttryckte nyss från talarstolen.

En del av förklaringen har jag redan nämnt. Snabbhe-

ten, komplexiteten och internationaliseringen riskerar

naturligtvis att öka avståndet och främlingskapet

mellan väljare och valda. Här står vardagsdemokratin

inför utmaningar som partierna inte alltid klarar att

hantera. Medlemmar känner sig överkörda, och sym-

patisörer känner inte igen sina partier. Självkritiken

måste nog drivas ett steg till. Jag upplevde att 1980-

talet förde in en ny sorts ekonomisk girighet i Sverige.

Denna girighet kan få förödande konsekvenser för

sammanhållningen och solidariteten mellan männi-

skor. Om medborgarna i denna situation upplever att

inte heller politikerna lever som de lär blir demokratin

bräckligare. När detta är sagt vill jag uttrycka en

mycket bestämd mening. De allra flesta svenska poli-

tiker är synnerligen hederliga människor som arbetar

hårt och engagerat. Villkoren är inte särskilt glamorö-

sa, vare sig jämfört med näringslivet eller med parla-

menten i omvärlden.

För det femte har massmedierna fått en förändrad

roll. Jag erinrar mig från Tage Erlanders tid som

statsminister att statsrådsberedningen skickade ut ett

pressmeddelande där det informerades om att rege-

ringen två gånger per år skulle anordna särskilda

presskonferenser och att även TV skulle inbjudas.

Medierna har sedan dess lyckligtvis flyttat fram sina

positioner. I dag råder ett mycket mer komplicerat

förhållande och t.o.m. en kamp om den politiska dag-

ordningen mellan politiker och journalister.

Detta för demokratin så spännande ämne får jag

behandla litet utförligare vid ett annat tillfälle och i ett

annat forum.

Vad jag nu sagt ger en orättvis och alldeles för

mörk bild av svensk demokrati. Men min avsikt var

att i dag peka på problemen - inte att understryka de

positiva dragen, som naturligtvis är klart övervägande.

Det kan också vara tankeväckande att någon gång

anlägga ett tidsperspektiv som är betydligt längre än

30 år. Hattarnas ledare, Carl Gustaf Tessin, som bl.a.

var kanslipresident och riksråd, skrev omkring 1750 i

sin dagbok att en rådsmedlem är oändligt utsatt. Hans

fiender sårar honom. Förtalet fastnar vanligtvis. Mas-

san blir hans domare. Tidens elände och händelsernas

gång blir hans åklagare. Man anser sig kunna vara

honom nådig när man nöjer sig med att avkräva ho-

nom förödmjukande förklaringar till snärjande kom-

mentarer som hans fiender sammanställt.

Kanske är politikens villkor och problem ganska

så beständiga. Kanske har vi en benägenhet att tycka

synd om oss själva. Kanske är detta ett sätt att överle-

va. Eller är det som min politiska lärofader, Tage

Erlander, en gång uttryckte det? Han sade: En stats-

ministers vardag består till 80 % i att förhindra kata-

strofer.

Ärade kammarledamöter, ni anar inte vad ni gått

miste om!

(Applåder)