Herr talman! De senaste veckorna har onekligen
flyktingpolitiken varit i rampljuset. Jag vill gärna ha
sagt att jag inte för ett ögonblick tror att Ingvar Carls-
son och Leif Blomberg vill stryka främlingsfientliga
stämningar medhårs. Jag tycker att det är billigt att
hojta om Blombergs avgång. Jag skulle vilja vädja till
alla att göra gemensam sak för att tränga tillbaka det
främlingsförakt, det våld och den rasism som alldeles
uppenbart finns och som pyr i vårt samhälle.
Detta sker knappast genom enstaka partiledarträf-
far eller genom opinionsmöten på gator och torg.
Därmed inte sagt något annat än att sådant är nöd-
vändigt, men skall vi vitalisera respekten för vår de-
mokratis värden och värderingar så tror jag att vi
måste ge oss i kast med ett dagligt, långsiktigt arbete
för att inpränta den etik som ger varje individ obero-
ende ras, kön, ålder sexuell läggning o.s.v. ett okränk-
bart värde.
I Skolverkets nyhetsbrev daterat den 11 januari
1996 finns en artikel rubricerad "Värdegrunden i
praktisk tillämpning". Låt mig citera ett par meningar
ur det brevet: "Målet med det praktiska arbetet är att
förstärka etiska värden. Genom att ?leva som man lär´
skall skolan bidra till att eleverna utvecklar förhåll-
ningssätt och handlingsmönster som står i samklang
med läroplanens värdegrund..."
Det var just därför vi kristdemokrater under stort
motstånd arbetade för att skolan skulle förankras i sin
värdegrund. Just för att skapa möjligheter för oss alla
att i en framtid leva i mångfaldens samhälle; något
som vi bara klarar av om vi känner vår egen identitet
och inte tvingas leva våra liv frikopplade från vår
kulturs och våra värderingars rötter.
Herr talman! Vi måste i detta sammanhang också
förstå att alla dessa s.k. affärer, allt detta fiffel och
skumraskeri, alla dessa orimliga fallskärmar och lö-
nenivåer kletar fast, för att använda Göran Perssons
uttryck, vid politiken på ett sätt som hederliga med-
borgare inte vill veta av. Så länge ungdomar som vill
tro på framtiden och bär på visioner uppfattar det som
om vi politiker befinner oss på myglarnas sida är det
självklart att demokratin anfräts.
Unga människor reagerar givetvis när skolan för-
söker inpränta en värdegrund som medierna titt som
tätt kan rapportera om att politiker och myndigheter
förtrampar. Flerbarnsfamiljer som fått sänkta barnbi-
drag och berövats flerbarnstillägget, trots sina låga
inkomster, känner sig förstås svikna när Samhallche-
fen får sin jättefallskärm något reglerad genom att han
får ett lönepåslag med 25 000 kr per månad. En löne-
ökning som är lika stor som vad två sjuksköterskor
tillsammans kan ha i månadslön.
Vi politiker måste bli bättre på att ta vara på ung-
domars engagemang. Åseleandan, viljan att ta ansvar,
att bry sig som, behöver all uppmuntran och allt stöd.
Att ungdomar ägnar sig åt en fråga i taget är inget
nytt. Men i dag verkar det som om vi politiker glömt
bort hur man bär sig åt för att kanalisera denna energi
in i våra partier.
Herr talman! Det är farligt om vi inte ser samban-
det mellan flyktingpolitik och omtanken om grannar-
na i vår egen trappuppgång. Vi begår ett fatalt misstag
om vi inte vill begripa att den som knyter sin näve och
hytter åt den asylsökande i regel också är benägen att
strunta i u-ländernas svältande barn. Vi måste rensa ut
föraktet för svaghet som så lätt smyger sig på oss, och
det kan enbart ske om vi aktiverar oss på bred, mycket
bred, bas, både nationellt och internationellt.
"Återupprätta biståndet" löd en av socialdemokra-
ternas slogan i valrörelsen 1994. Jag, som var bi-
ståndsminister 1991-1994 och lade ner stor energi på
att nydana, reformera och effektivisera biståndet, var
naturligtvis nyfiken på vad detta "återupprättande"
skulle innebära. Nu, drygt ett år efter valet, vet vi.
Biståndsnivån är fryst och enprocentsmålet alldeles
uppenbart övergivet.
Många i vårt land känner sig i dag förtvivlade av
att sitta fast i arbetslöshet. Att inte vara efterfrågad,
att inte få uppleva den sociala gemenskap och me-
ningsfullhet som arbetet ger, kan hos vem som helst
skapa mörka och destruktiva känslor. Vi kristdemo-
krater befarar att det mål som Perssonplanen nu utlo-
var, dvs. att arbetslösheten skall vara nere på 4 % om
fyra år, stannar vid samma tomma prat som Perssons
vallöfte 1994 om att halvera arbetslösheten på ett år.
Arbetslösheten kan ju inte pratas bort! Då hade den
varit all världens väg för mycket länge sedan. Det
fordras omstruktureringar och nytänkande för att få
fart på den ekonomiska tillväxten. Arbetsrättslag-
stiftningen måste moderniseras. Det har vi sagt väl-
digt länge och väldigt ofta. Det är inte rimligt att låsa
sig fast vid en lagstiftning som försvårar och blocke-
rar för nyanställningar när så många går utan jobb.
Grunden för all politik skall vara offentliga finan-
ser i balans, säger finansministern. Det hörde jag
honom säga i radion häromdagen. Jovisst, men balans
uppnås ju inte enbart genom nedskärningar. Balans
skapas också genom att den ekonomiska tillväxten
främjas.
Herr talman! För ett par år sedan ruinerades kom-
munerna och välfärden slaktades, hävdade Göran
Persson och Ingvar Carlsson, när fyrpartiregeringen
drog in mellan 3 och 4 miljarder från kommunerna.
Socialdemokraterna har beslutat att dra undan närma-
re 20 miljarder från kommunerna, utöver dessa 3, 4
miljarder, och samtidigt kräva att kommunalskatten
inte höjs, att ingen avskedas och att välfärden inte
försämras. Man har anledning att säga: Arma kom-
muner med en socialdemokratisk regering!
Socialdemokraterna i Danmark har alldeles up-
penbart ett större mått av vidsyn än vad socialdemo-
krater och centerpartister hyser i Sverige. I Danmark
betalar staten 85 kr i timmen till det företag som ska-
par arbete i den s.k. hemservicen. Kunden som tar
emot arbetsinsatsen betalar 60 kr. När nu denna kon-
struktion utvärderats visar det sig att staten tjänar 24
kr netto i timmen i jämförelse med om staten skulle
ha betalat arbetslöshetsersättning. Den anställde, den
som gör jobbet, får 83 kr i timmen. Det är ungefär
detsamma som 100 svenska kr i timmen. Man kan
faktiskt påstå att detta danska socialdemokratiska
system för att minska både arbetslöshet och stressen
blivit en succé. I Köpenhamnsområdet är det väntetid
på upp till ett halvår för att få anlita någon från Hem-
service. Arbetslösheten försvinner naturligtvis inte
genom att tjänstesektorn öppnas, men var säkra på att
det kommer att hjälpa till att få ner arbetslöshetssiff-
rorna.
Herr talman! Det talas ofta här i kammaren om ar-
betstiders längd och viljan att förkorta arbetstider. Det
finns naturligtvis ingenting som säger att åtta timmars
arbetsdag är ett axiom. Men det finns heller ingenting
som säger att förkortad arbetstid automatiskt leder till
nya jobb. Det enda någorlunda säkra botemedlet mot
arbetslöshet är ökad ekonomisk tillväxt. Anställda
som får arbetstiden sänkt måste kompenseras med
högre timlön om inte efterfrågan skall sjunka och
arbetslösheten därmed öka. Och denna högre timlön
kan ju leda till att företag knäcks av lönekostnaderna,
och då ökar arbetslösheten ytterligare.
Det finns ingen given mängd jobb i Sverige som
kan fördelas alltefter godhet och välvilja. Antalet
arbetstillfällen beror på hur gott företagsklimat vi
lyckas skapa och hur väl vi kan konkurrera internatio-
nellt. Ett land med 10 miljoner invånare kan mycket
väl erbjuda full sysselsättning medan det i ett land
med fem miljoner invånare kan råda skriande arbets-
löshet.
Däremot tror vi kristdemokrater på tanken med
flexiblare arbetstider, inte minst för barnens skull. De
flesta heltidsarbetande småbarnsföräldrar äts i dag
upp inifrån av den gnagande känslan att inte räcka till,
varken på jobbet eller hemma. Föräldraskapet har
utvecklats till en ständig kamp mot klockan. Det är
naturligtvis ohållbart i längden. Harmoniska föräldrar
är en förutsättning för harmoniska barn.
Ökad valfrihet när det gäller arbetstider måste na-
turligtvis kompletteras med valfrihet inom barnom-
sorgen. Det har jag sagt en och annan gång i denna
kammare. Det är rent häpnadsväckande hur envetet
socialdemokraterna biter sig fast vid den förlegade
idén om att det är politikerna och inte föräldrarna som
vet barnens bästa. Den barnomsorgslag som fyrparti-
regeringen införde år 1994 förutsatte vårdnadsbidra-
get som stötdämpare. I dag är det bara de allra rikaste
som har råd att välja hur deras barn skall tas om hand.
Hör ni, socialdemokrater, är det inte dags att erkänna
att det var ett misstag att avskaffa vårdnadsbidraget?
Valfrihet för alla skapar inget ojämlikt samhälle. Det
är valfriheter bara för de rika som skapar det ojämlika
samhället.
Hösten 1993 lade fyrpartiregeringen fram försla-
get till den s.k. handikappreformen. Lars Leijonborg
har tidigare tagit upp den på ett utomordentligt sätt.
Den innebar att personer med omfattande funktions-
nedsättningar skulle få välja sina egna assistenter.
Äntligen kunde gravt handikappade själva planera sin
dag, fatta beslut om sin tid och känna sitt värde. Så
kom nu före jul Assistansutredningens förslag om hur
staten skall kunna spara 900 miljoner på att nedmon-
tera reformen. Den socialdemokratiska regeringens
direktiv var ju att en besparing av den storleken skulle
ske. Nu vägrar tydligen regeringen tala klartext om
vad som skall hända med reformen - vi får i alla fall
vänta och vänta.
Alla skall vara med och spara. Det är ett påstående
som jag tror att de flesta svenska nu kan rabbla i söm-
nen. Men vi anser inte att alla skall vara med och
spara. Ensamstående föräldrar med låga inkomster,
pensionärer utan ATP och människor med omfattande
funktionsnedsättningar skall inte vara med och spara.
Det är inte rimligt att hyvla in besparingar till stats-
eller kommunkassan när sparandet berövar medmän-
niskor deras värdighet eller tvingar dem till socialkon-
toret för att överleva. Att hota assistansreformen är att
nedmontera mänsklig värdighet, och det kan vi inte
acceptera.
Herr talman! Glöm heller inte den människosyn
som Prioriteringsutredningen med så utmärkta formu-
leringar strök under i sitt slutbetänkande betitlat Vår-
dens svåra val. Den princip som skall vägleda vården
skall vara "förankrad i kristna värderingar och väster-
ländsk humanism". Så formulerade sig Prioriterings-
utredningen. Vi kristdemokrater anser att denna de-
klaration bör vara en garanti för att de teknologiska
satsningarna inte sker på bekostnad av den oglamorö-
sa vården, dvs. vården av gamla och svårt kroniskt
sjuka och vården vid livets slutskede.
Herr talman! Vi kristdemokrater vill verkligen
varna för att det tysta lidandet, åldrandets bekymmer
och svårigheter föses åt sidan när vi i verksamma
åldrar tar för oss.
Herr talman! Till slut vill jag tacka Ingvar Carls-
son för hans politiska gärning. Jag gör det av ett
mycket ärligt hjärta. Det är i allra högsta grad menat.
Det är en självklarhet att vi skall respektera varandras
olika ideologiska och värdemässiga utgångspunkter,
och det är för väl att det finns olika utgångspunkter så
vi kan ha en demokratisk och levande debatt.
Låt mig få önska Ingvar Carlsson och hans familj
många trivsamma år tillsammans framöver.
(Applåder)