Fru talman! Ingvar Carlsson klagade över ett då-
ligt underlag för replik. Jag kan kvittera den artighe-
ten. Detsamma gäller nämligen för mig.
Jag tycker att det börjar bli tröttsamt att Ingvar
Carlsson i våra debatter vill lägga skulden för den
ekonomiska krisen på den förra regeringen. När jag i
den partiledardebatt som i oktober öppnade riksmötet
sade att vi moderater vill fullfölja den borgerliga
regeringens politik tackade Ingvar Carlsson i en replik
för det stöd som mitt uttalande skulle ge Socialdemo-
kraterna i de fortsatta opinionsmätningarna. Som en
bedömning av hur partisympatierna skulle utvecklas
måste det sägas ha varit en ovanligt misslyckad pro-
gnos!
Jag tror inte att Ingvar Carlsson på fullt allvar me-
nar att orsakerna till 90-talets ekonomiska kris står att
finna i regeringen Bildts politik. De flesta bedömare
är överens om att de strukturella problem som vi
fortfarande brottas med grundades i början av 70-
talet, då man började höja skatter och bygga ut den
offentliga sektorn på ett för den fria världen fullkom-
ligt unikt sätt.
Mona Sahlin har i Moderna Tider betecknat denna
tid som det stora övermodets decennium. Det var då
starka krafter i samhället började tappa sans och be-
sinning och det var då man började ana sprickor i den
svenska modellen - det här är Mona Sahlins ord, inte
mina.
Ingvar Carlsson kan inte förneka att vi under den
här tiden fallit ner från toppen till bottenskiktet i fråga
om ekonomiskt välstånd bland industriländerna. Det
är genom att sänka bl.a. utgiftstrycket och den stora
utgiftskvoten som vi närmar oss förhållandena i de
länder som har visat hur man driver en välståndspoli-
tik som kommer alla människor, inte minst de som
inte har så goda utförsgåvor, till del.
I stället för att skriva historia tycker jag att vi skall
blicka mot framtiden. Det är av historien vi lär, men
det är i framtiden som vi skall tillbringa resten av vårt
liv. Framtiden handlar om hur det svenska samhället
skall kunna möta de möjligheter och utmaningar som
en alltmer globaliserad, men också individualiserad,
värld ställer. Det är här som regeringens handfallenhet
blir så påtaglig.
I tillväxtpropositionen spås att tillväxten halveras
fram till sekelskiftet. Men sedan dess har utsikterna
för den närmaste tiden blivit ännu dystrare. Mycket
tyder på att den redan rekordhöga arbetslösheten
kommer att stiga igen. Vad man har att bjuda är
konstlad sysselsättning. Varför vägrar ni socialdemo-
krater att genomföra de strukturella förändringar som
skulle kunna föra Sverige upp på en högre tillväxtba-
na som ger nya riktiga jobb? Beror det på rädsla för
vänsteropinionen i det egna partiet?
(Applåder)