Fru talman! Det grymma kriget i forna Jugoslavi-
en har bringats till ett slut. Men lidande och hat finns
kvar. Massgravarna vittnar om vettlöst dödande. Den
nya IFOR-styrkan skall återställa freden, men det är
viktigt att komma ihåg att kriget lever kvar i form av
hat, lidande, dolt och förrädiskt. Fem svenska soldater
finns bland dem som nyligen skadats av minor.
Flyktingarna söker sig tillbaka. Många orkar inte,
tycker inte att man har någonting att återvända till.
Såren läker inte. Ändå måste framtiden byggas där,
eller här om de vill söka sig hit, för dem som flyr.
Krigets, förtryckets och förföljensens offer träng-
tar efter medmänsklighet. De upprörda känslorna
kring flyktingarna i Åsele visar att starka mänskliga
känslor, humanism och solidaritet växer i de flyendes
närhet. Låt oss se detta som något hoppfullt, en kraft
som måste användas för att mobilisera solidaritet med
dem som flyr, känsla för barnens bästa i våra lagar
och medmänsklighet i vardagen. Därför måste vi
anpassa svensk lag så att den stämmer överens med
barnkonventionen. Razziapolitik måste avvisas.
Fru talman! Vi kan nu se tillbaka på ganska exakt
nio månader av ekonomisk-politiskt samarbete mellan
Centerpartiet och Socialdemokraterna, räknat från den
25 april då vårbudgeten 1995 lades fram. Samarbetet
är litet äldre än så. Vi - Ingvar Carlsson och jag -
började samtala den 25 januari, men det tog tid att
komma i gång. Det har i avgörande frågor för Sverige
inneburit politisk stabilitet. Det har svensk ekonomi
mått bra av. Men än har vi inte uppnått ekonomisk
stabilitet. Det visar de senaste dagarnas berg- och
dalbana på räntemarknaden.
Snabbare och tydligare än de största optimisterna
hoppades har utvecklingen gått åt rätt håll, trots de
recensioner som gjorts i debatten tidigare. Resultaten
talar för sig själva. Den långa räntan har pressats ned
med ca 4 procentenheter. Kronindex har förstärkts
med mer än 15 procentenheter. Det är nästan lika
många procent. Räntegapet mot Tyskland har mins-
kat. Vi har alltså varit starkare än Tyskland under den
här perioden. Budgetunderskottet minskar snabbare än
väntat. Det måste det göra, för annars är vi illa ute.
Statsskuldens tillväxtkurva planar ut tidigare än vän-
tat, två år tidigare än förre statsministern trodde. De
som säger att saneringen är mycket ambitiös och
mycket snabb i förhållande till andra länder har rätt.
För Centerpartiet var förra vårens ansvarstagande
ett naturligt sätt att fullfölja arbetet för ekonomisk
balans från fyrklöverregeringen 1991-1994. Det är
riktigt, för att nyansera debatten mellan Carlsson och
Tobisson, att säga att det var nödvändigt att flytta
politiken en bit högerut för att just reparera de misstag
som har gjorts i det förflutna. Dessa är inte enbart
politiska. Vi har haft en oförmåga här i Sverige som
bl.a. inneburit att vi gjort oss beroende av omvärlden,
och då måste man leva efter detta mönster. Tobisson
skulle väl aldrig komma på tanken att nämna vårt
stora oljeberoende som en viktig orsak till det som
hände under 1970-talet - oljeprischock 1 och olje-
prischock 2 som ingen ville betala för. Därmed var vi
inne i rutschkanan. Det har fortsatt därefter ända fram
tills nu när det inte finns någon återvändo.
Jag tror att det är viktigt att ha det här långa pers-
pektivet. Vi kan konstarera att det saneringsarbete
som påbörjades under förra valperioden inte hann
fullföljas och slutföras. Det återstod mycket att göra.
Inför valet 1994 talade jag om behovet av nationell
samling för att ta Sverige ur krisen. Det var och är
allvarligt menat. Att leva med ständig politisk osäker-
het till 1998 var helt enkelt inte möjligt. De som för-
ordar en fortsatt konfrontation i riksdagen ända fram
dit vet inte vad de talar om. I så fall hade Sverige
ohjälpligt varit i långivarnas händer och demokratin
allvarligt skadats.
Jag vill påminna om andra aktörers bidrag till
stabilitet förra våren, inte för att mucka gräl utan bara
för att konstatera det. Moderaterna blandade samar-
betsinviter med krav på nyval, ett nyval som förra
våren skulle ha lett till en politisk kris ovanpå den
ekonomiska och fördjupat, inte löst, Sveriges ekono-
miska problem. Trots att dörren har stått öppen har
inte Moderaterna orkat eller velat ta politiskt ansvar
efter nyvalskravet. Partiintresset och egen profilering
går för Moderaterna före vad som är bra för Sverige.
Jag säger detta därför att det är viktigt att konstate-
ra att ett särskilt ansvar egentligen borde ligga på ett
parti som i varje fall har höga opinionssiffror. Det är
det som väljarna kräver. Medborgarna i det här landet
kräver att man skall ta ett särskilt ansvar i en sådan
situation.
När det stod klart för regeringen att samarbetet
med Vänsterpartiet inte medverkade till nödvändigt
förtroende och nödvändig stabilitet så kunde sane-
ringspolitiken förankras i det politiska mittfältet. Det
har nu gett konkreta resultat i form av kraftigt sänkta
räntor.
En familj som nu omsätter ett femårigt villalån på
500 000 kr hamnar nu väldigt nära 1 400 kr i lägre
månadskostnad - netto - jämfört med 1991.
Lägg därtill den sänkta skatten på maten som ger
tvåbarnsfamiljen ca 400 kr över per månad. Det är
den skattesänkning som betyder mest för den som
tjänar minst och därmed använder störst andel av sin
inkomst till mat. Preliminära uppgifter visar att han-
deln har sänkt priserna. Konsumenterna har fått mer
för pengarna. Och jag hoppas att vi får en ytterligare
bekräftelse på fredag, när Priskommissionen skall
redovisa resultatet från SCB.
I saneringsarbetet har det varit nödvändigt att både
sänka statens utgifter och öka statens inkomster, efter-
som det förelåg fara i dröjsmål. Vissa åtgärder är inte
bara nödvändiga av kortsiktiga besparingsskäl. Vi
måste ha en kostym som passar även när nästa lågkon-
junktur är över oss. När vi lyckas minska statsbudge-
tens underskott, statsskulden, räntan på denna och
värdet i kronor av valutaskulden så är detta naturligt-
vis positivt. Upplåningsbehovet för staten minskar
från ca 140 miljarder till mindre än hälften mellan
1995 och 1996. Tänk om vi enbart skulle skära ned
med 70 miljarder genom beslut i denna riksdag!
Den starkt positiva utvecklingen har förlett en del
att tro att det är dags att blåsa faran över. Ju längre till
vänster i politiken, desto tydligare krav på återställare
och nya ekonomiska bidrag. En signal om att faran nu
är vore att ödelägga nio månader av mödosamt poli-
tiskt hantverk.
De senaste dagarnas turbulens på en fortfarande
nervös marknad talar för att det återstår mycket arbete
innan svensk ekonomi står med båda benen på fast
mark. Skall man se något positivt i ränteoron - förut-
satt att den blir hyfsat kortvarig - är det som en var-
ningssignal till de mest högljudda ivrarna för en åter-
gång till en lättsinnig och för Sverige förödande eko-
nomisk politik.
Överordnat allt är förtroende för och stabilitet i
svensk ekonomi. Annars kommer framtida generatio-
ner inte att ha några resurser att tala om att fördela.
Några viktiga konkreta åtgärder som nu har kunnat
vidtas skulle då inte kunna vidtas.
Vi har under den senaste tiden gemensamt arbetat
fram många olika förslag:
30 000 nya utbildningsplatser över hela landet
Höjd skatt på koldioxidutsläpp, dvs. en konsek-
vent hållning till detta, oavsett om det handlar om
kärnkraftsavveckling eller någonting annat
Återinförd kvittningsrätt vid nystartande av före-
tag
Införande av riskkapitalavdrag för företagen
Fullt utnyttjande av EU:s miljöstöd till jordbru-
ket
Så här kan man på punkt efter punkt räkna upp ex-
empel på konkret handling för att man skall klara
uppgifterna framöver och för att - och det är det vik-
tiga - skapa fler och bättre förutsättningar för nya
jobb. Det är naturligtvis den helt överskuggande upp-
giften med sikte på 2000-talet.
Centerpartiets och Socialdemokraternas samarbete
betyder inte att vi i Centern skulle ha gett upp kritiken
mot sådana storskaliga betongprojekt som Dennispak-
tetets motorvägar eller Öresundsbron, tvärtom. Den
frågan är minsann inte avgjord. Jag behöver inte säga
mera i dag. Jag bara konstaterar detta. Jag tror att
regeringen har en och annan huvudvärk i det sam-
manhanget.
Men detta ingår alltså inte i samarbetet. Jag vill
bara markera att det inte är absolut nödvändigt att
slåss om allting. Det är inte heller nödvändigt att
samarbeta om precis allting. Det har varit vår linje. Vi
har ägnat oss åt ekonomin, jobben, försvars- och sä-
kerhetspolitiken. Jag hoppas också att vi kan få till
stånd ett samarbete kring energipolitiken. Dessa frå-
gor är långsiktiga och kräver stabilitet, och de lämpar
sig föga för ständiga politiska slagsmål. Svenska
folket har rätt att ställa krav på ansvarstagande när det
gäller dessa områden, och det är ett sådant som vi
eftersträvar.
Låt mig bara till sist säga några ord om energipo-
litiken.
Avveckling av kärnkraften och minskad använd-
ning av kol och olja är nödvändigt. Det borde ha varit
aktuellt långt tidigare - jag hänvisade till erfarenhe-
terna från 70-talet - inte bara för att miljön sätter
gränser utan som en förpliktelse därför att denna
kammare entydigt har fastslagit dessa riktlinjer för
energipolitiken. Förnybar inhemsk energi såsom
biobränslen, sol, vatten och vind tillsammans med
effektiviseringar och energisparande lägger grunden
för ett långsiktigt hållbart och miljövänligt energisys-
tem. Alla partier har varit överens om att detta är
inriktningen.
Energipolitikens myt som kärnkraftens vänner
odlar är att det går att komma undan omställningen av
energisystemet, i varje fall under överskådlig tid. Det
är fel och just en myt. Ingen kommer undan. En ord-
nad och planerad avveckling av kärnkraften är att
föredra framför panikavveckling. Ett fortsatt beroende
av en energikälla behäftad med sådana risker att fol-
ket vid en olycka skulle kräva snabbstopp med elbrist
som följd är oacceptabelt.
Det är en politisk paradox att respekt för demo-
kratiska beslut, tydliga miljögränser och behovet av
långsiktigt trygghet i energiförsörjningen bespottas i
debatten. Centerpartiet har ambitionen att medverka
till att Socialdemokraterna och Folkpartiet - och ock-
så andra partier för den delen - lever upp till löftena
från 1980. Det är inte vi som har uppgiften att bevisa
varför dessa löften skall svikas.
(Applåder)