Fru talman! Jag tänker ta upp litet om det politiska
språket. Det finns en del begrepp som är ofta före-
kommande i det politiska språket. Ett sådant begrepp
är "populism". Det är ett begrepp som har använts
flitigt då och då - oftast när de konkreta argumenten
tryter. När man skall diskutera de politiska sakfrågor-
na och inte hittar några bra argument tar man gärna
till resonemanget om populism.
Det har gjorts om Vänsterpartiet under en tid efter
det att regeringen valde att bryta det samarbete som vi
hade inlett efter valet 1994. Det har pågått ungefär
fram till nu.
Jag tänkte tala om vad det är för förslag som har
renderat oss detta epitet. Vad är det som ligger bakom
när man säger att vi är populistiska? En del andra har
andra källor. Lars Tobisson brukar använda Moody´s
och OECD, och då är det sakligt. När vi säger det som
de flesta väljare instämmer i är det populism.
Det vi har sagt under ganska lång tid nu är detta:
Vi vill ha en högre ambitionsnivå vad gäller arbets-
lösheten. Vi vill minska övertidsuttaget, gärna i kom-
bination med åtgärder mot sex timmars arbetsdag. Vi
vill höja nivån i a-kassan och sjukförsäkringen och
gick emot den sänkning som regeringen genomförde
tillsammans med Centern. Vi vill gärna ta ut avgifter
över taken. Vi har ensamma stått och sagt att vi vill
stoppa uppsägningarna i kommuner och landsting
under en längre tid. Vi tycker att det behövs stora
satsningar på utbildningen - alltifrån grundskola och
gymnasium till högskola och forskning. Vi har
kommit med en massiv och energisk, envis kritik av
planerna på införandet av den ekonomiska och mone-
tära unionen och Sveriges deltagande där.
Vi har finaniserat våra förslag fullt ut genom att vi
har föreslagit rättvisare inkomstbeskattning, höjda
miljö- och energiskatter och rimliga besparingar.
Detta har kallats för populism.
Nu har vi fått ta del av en plan som brukar kallas
för Perssonplanen, men som jag utgår ifrån lika
mycket är Carlssonplanen. Den innehåller precis
dessa saker. Nu undrar jag om man skall kalla Ingvar
Carlsson för populist. Skall man kalla planen för en
populistisk plan? Skall man kalla alla de hundratals
motioner som har kommit till den socialdemokratiska
extrakongressen, varav jag tror att över hundra gäller
just sextimmarsdagen, för populism?
Jag vill inte göra det. Jag har aldrig känt mig
hemma med beteckningen populist. Eftersom vi i
stora stycken har samma syn i politiska sakfrågor
hoppas jag att vi kan lägga den beteckningen åt sidan,
helt enkelt.
Det som behövs, Ingvar Carlsson, förutom planen,
och det vi fortfarande saknar, är konkreta besked om
hur det skall göras och hur vi skall få till det. Hur
skall det finansieras, för det första? Det sägs det inte
särskilt mycket om i planen.
Satsningen på utbildning, vilken jag tycker är ut-
omordentligt bra, måste följas av en höjning av nivå-
erna i studiemedlen. Det har ni inte sagt någonting
om. Men det är en verklighet som väldigt många av
oss möter runt om i skolorna. Det gäller framför allt
vuxenstuderande, som efter sänkningen av a-kassan
har fått en sänkning också av sitt studiestöd. Framför
allt de som har gått på svux och svuxa har varit
tvungna att sluta. Barnstödet har försvunnit, osv. Vi
vet faktiskt i dag att hundratals av de platser som
finns inte utnyttjas, för människor har inte ekonomi
att studera. Det som lönar sig är att vara passivt ar-
betslös. Det måste rättas till. Jag antar att det kommer
sådana förslag.
Förslaget om att slopa värnskatten är vi inte för-
tjusta i. Vi tycker att det är rimligt att man betalar mer
skatt om man tjänar mer än 200 000 kr. Då kan man
betala mer än om man tjänar 100 000. På samma sätt
tycker vi att det skulle vara rimligt att man också
betalar mer på inkomster över 300 000 än på inkoms-
ter runt 200 000. Det är en förhållandevis rättvis be-
skattning.
Vi tycker att många av de här förslagen är bra.
Men det behövs flera för att göra något ordentligt åt
arbetslösheten. Det behövs en mer aktiv politik och
det behövs fler satsningar.
Vi har föreslagit satsningar i kommunerna. Vi är i
det fallet överens om att det är en dålig politik att låta
människor lämna nyttiga och nödvändiga arbeten
inom vård och omsorg för att gå ut i öppen arbetslös-
het.
Men det måste ju också finansieras. Ni har en
långsiktig ekonomisk politik som går ut på att strypa
anslagen till kommuner och landsting. Hur går det
ihop? Delar av finansieringen skall enligt er också gå
via höjda egenavgifter. Ingvar Carlsson vet lika väl
som Göran Persson att det urholkar skatteunderlaget
för kommunerna. Ni har också förslag om en bortre
parentes i a-kasseersättningen. Det innebär att det är
socialtjänsten som tar över, om vi inte kan komma
fram till något annat, nytt system.
Allt det här pressar kommunerna. Här måste ni
komma med tydligare besked och tydligare förslag.
Jag hoppas att det kommer. Jag kan se att när detta
skall genomföras har vi anledning att komma överens
i en del frågor.
Arbetstidsfrågan har ni heller inte nämnt, men jag
utgår från att det ligger i er syn på den moderna ar-
betsmarknaden. Den innebär att människor kommer
att arbeta och studera i perioder. Det blir ett växel-
bruk. Det kräver stadiga trygghetssystem, just för att
människor skall våga kasta loss. Det måste finnas en
ekonomisk och en social trygghet som gör detta möj-
ligt. Jag hoppas att vi tillsammans skall kunna bygga
upp ett sådant system igen. Delar av det har ju på ett
mycket brutalt sätt raserats.
Jag skulle också vilja ta upp det faktum att det
finns ett mycket utbrett politikerförakt i vårt samhälle.
Det är en fråga som är lika viktig som budgetunder-
skottet - frågan om det demokratiska underskottet.
Jag menar att det växer i vårt samhälle i dag. Jag
möter ofta - jag är säker på att Ingvar Carlsson också
gör det - misstro mot att politikerna över huvud taget
kan göra något. Det gäller frågor som rör främlingsfi-
entlighet och rasism. Vi politiker möter ofta oro hos
invandrare och får många frågor. De undrar varför vi
ingenting gör och säger att de känner sig hotade och
inte vågar gå ut. De här tendenserna sprider sig. Det
är också ett faktum att nazistiska organisationer
mycket framgångsrikt organiserar ungdomar.
Å ena sidan finns det alltså stora problem. Å andra
sidan finns också den rörelse som har vuxit fram i
kretsen kring Åsele i samband med det mycket brutala
utvisningsärende som regeringen var med om att
avgöra. Där finns en solidaritet och en vädjan om att
humanismen skall vara grund för vårt omhänderta-
gande av och vårt ställningstagande till de människor
som kommer hit till vårt land för att fly undan terror
och förtryck. Den solidariteten och humanismen skall
vi bygga samhället på. Det gäller inte bara hur vi tar
emot människor som flyr hit undan terror och för-
tryck, utan det gäller oss alla i det här samhället.
Den humanismen och solidariteten utgör ju grun-
den för arbetarrörelsens partier, och det skall vi
främja. Vänsterpartiet har bjudit in alla partier för att
föra ett resonemang kring dessa frågor. Jag menar att
vi inte skall diskutera partipolitik när vi talar om hur
vi skall främja och utveckla de humanistiska värde-
ringarna i vårt samhälle. Det finns ingen anledning att
ta partipolitiska poäng på sådana frågor. Här har vi i
stället ett mycket stort gemensamt ansvar. Jag hoppas
att de andra partierna kommer att svara positivt.
Eftersom detta handlar om arbetarrörelsens vär-
deringar och jag vet att detta är sista gången som
Ingvar Carlsson agerar som partiledare i kammaren
har jag tagit med mig en liten present. Det är ett träd.
Vi talar ju ofta om arbetarrörelsen som ett träd med
starka rötter. Förhoppningsvis skall trädet också ha
livgivande grenar och blad som hämtar ny näring.
Ibland diskuterar man hur många grenar arbetarrörel-
sens träd har. Det finns de som säger att det bara har
två grenar. Jag vill hävda att det har fler. Det finns två
arbetarrörelsepartier och det finns en livaktig fackfö-
reningsrörelse, och mångfald skall vi ju bejaka. Jag
vill gärna överlämna det här trädet i Ingvar Carlssons
vård och jag vill också komma med en liten träd-
gårdsmästerlig synpunkt: Det bästa man kan göra för
att vårda ett träd är att vårda dess rötter.