Herr talman! Jag kan instämma i mycket när det
gäller Ingvar Carlssons slutbudskap, inklusive den
applåd som följde. Men jag måste återkomma till den
strukturella massarbetslösheten, som är Sveriges
största problem.
I dag står över 12 % av den arbetsföra befolkning-
en utanför arbetsmarknaden. Regeringen spådde själv
i tillväxtpropositionen att den siffran skulle bestå fram
till sekelskiftet. Motdraget är nu besvärjelser och
politiska ingrepp som redan misslyckats. Det senaste
utspelet om att minska den öppna arbetslösheten till
högst 4 % år 2000 visar hur regeringen möter arbets-
lösheten - med ord i stället för med handling. Jag är
allergisk mot sådana mål, är Mona Sahlins kommen-
tar.
Särskilt allvarlig är långtidsarbetslöshetens ut-
veckling under senare år. Stora grupper ställs vid
sidan av samhället och vänjs vid en tillvaro utan egna
försörjningsmöjligheter. Ni socialdemokrater har ett
tungt ansvar för denna utveckling. Det är er regle-
ringspolitik, påhejad av fackliga särintressen, som
gynnar dem som redan har jobb men försvårar för
dem som står utan jobb.
Den yrvakna satsningen på 100 000 utbildnings-
platser för 10 miljarder kommer inte att leda till till-
växt och riktiga jobb om inte övriga förutsättningar
för företagande och arbete samtidigt blir bättre. Men
man får, förstås, en tillfällig skenbar förbättring av
arbetslöshetsstatistiken.
I ljuset av helgens utspel framstår behovet av för-
ändringar och nytänkande som än mera akut. Höjda
skatter och en ovilja att modernisera arbetsrätten ger
inte nya riktiga jobb.
Socialdemokraterna föreslår samma politik för
morgondagen som den som de misslyckades med i
går. Det är samma högskattesamhälle, samma företa-
garmisstro, samma hårdnackade försvar av regleringar
och samma tro på tillväxt och sysselsättning som
skapas av politiker. Men den politik som drivit Sveri-
ge in i krisen kan inte ta oss ur den.
Efter det att vi moderater funnit att vi inte får ge-
hör för våra konkreta förslag till strukturella reformer
på arbetslivets område har vi förordat en oberoende
kommission med uppgiften att analysera orsakerna till
den svenska arbetslösheten och att se vilka åtgärder
som behövs för att vi skall komma till rätta med ar-
betslösheten.
Denna idé har tidigare viftats bort av regeringen,
och Ingvar Carlsson gjorde väl det också i en replik
här tidigare i dag. Men kan inte Ingvar Carlsson i sin
sista partiledardebatt öppna för åtminstone litet nytän-
kande? En expertkommission är väl inte för mycket
begärt i ett land allt mera illa åtgånget av massarbets-
löshetens följder för individer, för samhällsekonomin
och för statsfinanserna.