Partiledardebatt

Fru talman! Detta är Ingvar Carlssons sista parti-

ledardebatt. Jag vill gärna, på Folkpartiets och mina

egna vägnar, tacka honom för hans gärning i svenskt

samhällsliv från 50-talet och framåt. Ingvar Carlsson

har en rad personliga egenskaper som det är lätt att

känna sympati för. För att nämna en enda, har han vid

möten i mindre kretsar en humor, som kanske inte så

ofta kommer fram i det offentliga livet men som har

gjort många partiledaröverläggningar, som jag har

deltagit i, betydligt mera uthärdliga än de annars

skulle ha varit. Och även om vi tycker olika om det

mesta har jag inga svårigheter att hitta politiska områ-

den där vi liberaler från våra utgångspunkter uppskat-

tar Ingvar Carlssons insatser, t.ex. när det gällde att

säkra ett svenskt EU-medlemskap och att främja

jämställdhet mellan kvinnor och män.

Men jag tror inte att Ingvar Carlsson vill bli avsatt

sju veckor i förväg eller önskar att den här debatten

bara blir en tack- och avskedsföreställning. Sju veck-

or är dessutom ganska lång tid i det kritiska skede

Sverige befinner sig i, så jag tror att det är viktigt att

vi i dag också diskuterar de problem vårt land står

inför.

För mig känns det nödvändigt att också i den här

debatten framför allt lägga tonvikten vid arbetslöshe-

ten.

Frågan är hur vi får fram en sådan politik som ger

nya jobb. Från min utgångspunkt är det ett grundläg-

gande problem att valutslaget blev sådant att social-

demokraterna, om de själva vill, har lätt att hitta ma-

joriteter för en politik som definitivt inte skapar dy-

namik, tillväxt och nya jobb i den sektor där jobben

måste komma, nämligen den privata.

Vår förhoppning efter valet 1994 var att de s.k.

förnyarna inom socialdemokratin skulle ha fått en

sådan ställning att partiledningen kunde utnyttja det

öppna mandat som man talade om till en del om-

prövningar i liberal riktning. Så blev det inte. I stället

fick vi först en period med rödgrön röra och sedan

skedet med samverkan med Centern, och nu den se-

naste veckan har vi åsett LO:s inträde på den centrala

politiska scenen. Samverkan åt mitten fick i och för

sig en lugnande inverkan på räntan, men i övrigt är

det för mig ganska uppenbart att ingen av dessa kon-

stellationer varit särskilt lämpad att föra en politik

som ger nya jobb.

Formerna för den fortsatta samverkan mellan So-

cialdemokraterna och Centern har diskuterats här. Det

är naturligtvis någonting som vi utomstående inte har

någon inblick i. Av det jag redan har sagt framgår att

jag inte har något principiellt emot samverkan över

blockgränsen, men det helt avgörande är vilken politik

som blir resultatet. Utifrån det vill jag säga några ord

både till Centern och till Socialdemokraterna.

Till Centern vill jag säga rent ut att jag inte tycker

att ni hittills har fått ut tillräckligt av samverkan. Ni

har också, liksom de andra tre partierna, ett ansvar för

att förvalta arvet från den förra regeringsperioden. Då

åstadkom vi ändå tillsammans mycket som är värt att

försvara. Det kan väl inte vara er uppgift att bara

legitimera återställarpolitiken. Det är möjligen lovan-

de att Olof Johansson talar med Bo Lundgren, för jag

tänkte just fråga om några skattefrågor. Men Olof

Johansson föredrar visst att prata med en moderat.

Olof Johansson! Jag har en fråga, om han kan priori-

tera mig före Bo Lundgren ett ögonblick. Jag tänkte

just fråga om ett par skattefrågor från den förra rege-

ringen. Hur blir det med dubbelbeskattningen? Hur

blir det med arbetsgivaravgifterna? Blir det någon

sänkning? Och hur blir det med arbetsrätten? Jag

tycker att Centern har fått ut för litet av det här sam-

arbetet.

När vi i september 1994 fick beskedet från Ingvar

Carlsson att någon kursomläggning i liberal riktning

inte var att vänta, bedömde vi att det bästa vi kunde

göra för att främja en bra utveckling både på kort och

på lång sikt var att driva en så effektiv oppositions-

politik som möjligt. Vi vet i vårt parti ända sedan

Bertil Ohlins dagar att socialdemokratin kan påverkas

också från oppositionsbänken. Jag tänkte formulera en

fråga som både Olof Johansson och andra kammarle-

damöter kan fundera på. Det är en kunskapsfråga

apropå det paket som Göran Persson presenterade

häromdagen. Vilket parti har i denna kammare i åratal

förespråkat 50 % som högsta marginalskatt och 80 %

som lägsta ersättning i socialförsäkringarna? Ni skall

få två ledtrådar, om ni funderar. Den ena ledtråden är

att det inte är Centern, för det är för högre marginal-

skatter och lägre ersättningsnivåer, även om de som

gick på den där förhandsinformationen som de fick

möjligen hade glömt det. Den andra ledtråden är att

det här är ett parti som av alla ledarskribenter anses

helt isolerat och avskuret från allt inflytande. Det är

kanske något att fundera på.

Till Socialdemokraterna skulle jag vilja säga så

här: Även om svensk politik efter alla regeringsskiften

och krisuppgörelser hit och dit är ett sammelsurium

av ingångna och uppsagda pakter, och anklagelserna

om svikna avtal korsar varandra, tror jag att det är

viktigt för Sverige och för jobben att några av de

områden där Folkpartiet och Socialdemokraterna

kommit till en samsyn hålls så oanfrätta som möjligt

av ert nuvarande samarbetsprojekt i parlamentet.

Folkpartiet har som bekant ingen som helst önskan att

bli ett stödparti åt regeringen som inriktningen nu

blivit, men tre områden känns så viktiga för framtiden

att det vore synd om helt andra hänsyn fick förstöra

sådant som uppnåtts.

Jag syftar på skattereformen, som visserligen är

svårt sargad och som förstörs ytterligare om regering-

en börjar använda de egenavgifter som vi infört ge-

mensamt för att smyghöja skatterna, men som måste

försvaras så långt som möjligt. Jag tänker på energin,

där jag tror att vi, Socialdemokraterna och Folkpartiet

tillsammans, är bättre lämpade att uttolka hur Linje

2:s "avveckling med förnuft" skall gå till än Olof

Johansson, som ju långa perioder stått för en ganska

oförnuftig energipolitik. Slutligen tänker jag på den

generella välfärdspolitiken som har berörts här tidiga-

re. Den utreds nu i Sjuk- och arbetsskadekommittén.

När det här snedsteget som ni gjorde med 75 % er-

sättning, alltså ett snedsteg åt grundtrygghetshållet, nu

tydligen är på väg att rättas till, tror jag att det finns

goda möjligheter att enas om en robust utformning av

framtidens välfärdssystem.

För att återvända till arbetslösheten tror jag att det

finns anledning att känna en djup oro över de sociala

effekterna av att så många svenskar har hamnat utan-

för arbetslivet. Många julkalas i svenska hem för

några veckor sedan fördystrades av att någon eller

några bland släktingarna och vännerna saknade arbe-

te. Arbetslösheten finns överallt. Men det strider mot

allt sunt förnuft att massor av duktiga människor går

omkring och gör ingenting, när vi har så stort behov

av deras insatser.

Det som egentligen oroar mig allra mest är att så

få i toppen, så få som skulle kunna göra någonting åt

det, egentligen bryr sig. Det anordnas inga demon-

strationer, och det skrivs inte särskilt många artiklar.

Regeringspartiet är fullt upptaget med sina interna

affärer och konflikter.

Förra veckan var vi vid den tidpunkt då det äntli-

gen var dags att syna Socialdemokraternas löfte om

arbetslösheten från 1994. Ingvar Carlsson framställde

det här så att nu var det dags att ta itu med den uppgif-

ten, men så lät det inte före valet. Före valet sade ni

att med er politik skulle den öppna arbetslösheten

1995 vara under 5 %. Tolkar man det välvilligt kan

man säga att ni syftade på slutet av 1995. Statistiken

för december kom i förra veckan, och den visar att

den öppna arbetslösheten var nästan 8 %. Skillnaden

mellan 5 % och 7,8 %, som det var, motsvarar

120 000 människor, människor av kött och blod, som

är öppet arbetslösa för att det här vallöftet inte infria-

des.

Arbetslösheten är högre nu än för ett år sedan och

högre än i oktober, då Ingvar Carlsson sade här i

riksdagen att den skulle pressas tillbaka tiondel för

tiondel.

Jag måste säga att det vittnar om en kallblodighet

att Socialdemokraterna, samma vecka som denna

statistik kommer, presenterar ett nytt löfte som om

ingenting har hänt och talar om 4 % utan att det

egentligen presenteras några konkreta åtgärder för att

de nya jobben på marknaden skall tillkomma.

Folkpartiet är ett parti med en stolt historia av re-

former, från folkskolan och folkpensionen över röst-

rätten till jämställdhetslagen och handikappreformen.

Det går en rak linje från Bertil Ohlins ställningstagan-

de på 1930-talet för judiska flyktingar till Bengt We-

sterbergs kamp mot rasism på 1990-talet och Maria

Leissners reaktion på den nya hårdheten i flykting-

politiken. Men mycket av det öppna, toleranta väl-

färdssamhälle vi varit med att forma hotas nu av mas-

sarbetslösheten. Segregationen växer och vård och

utbildning drabbas av nedskärningar. Sverige måste

hitta en väg ut ur arbetslösheten.

Alla som tittar på svensk samhällsekonomi, utom

möjligen extrema traditionalister på socialdemokra-

tins vänsterflygel, ser att det med åren uppstått en

obalans på det sättet att det finns för få jobb i den

privata sektorn. Den privata sektor vi har är inte till-

räcklig för att finansiera den offentliga sektor vi vill

ha, om inte skattetrycket skall bli helt orimligt.

Den viktigaste sociala reform som nu står på dag-

ordningen är att knäcka massarbetslösheten. Folkpar-

tiets politik sammanfattades en gång i tiden med or-

den "sociala reformer utan socialism". Det är egentli-

gen en sammanfattning också av det jag vill säga här i

dag.

Eftersom uppgiften är att få fram jobb på markna-

den kan det aldrig ske med socialistiska metoder. Och

med "socialism" menar jag då inte förstatligande av

befintliga företag, som var den gamla betydelsen. Det

finns ett slags nysocialism som handlar om att komp-

romissa sig samman med de olika flyglarna om litet

högre skatter, litet fler regleringar, litet mer subven-

tioner, litet fler monopol, osv.

Det kan inte vara lätt att lyckas med den uppgif-

ten. Det är ju många politiska mål som skall tillgodo-

ses samtidigt, t.ex. att hålla kvar Kenth Pettersson, få

in Olof Johansson och få ned Gudrun Schyman i ett

och samma grepp. Då blir det sådant som Göran Pers-

son presenterade häromdagen. Även om det finns

några enskilda inslag som jag sympatiserar med är

helheten ändå väldigt typisk: en ståtlig, centralt beslu-

tad målsättning, höjda skatter, höjda bidrag, höjda

statsutgifter - och inte ett ord om det helt avgörande,

nämligen de mekanismer som gör att nya jobb upp-

står.

Det som kan knäcka massarbetslösheten är en våg

av nyföretagande och ett lyft för de småföretag som

redan finns, framför allt i tjänstesektorn. Men verk-

ligheten är att nyföretagandet sjunker - minus 13 %

förra året!

Uppgiften är alltså att skapa ett sådant klimat att

många fler entreprenörer vågar sätta i gång nya pro-

jekt. Och här finns faktiskt en ljusglimt: Där ute bland

människorna sprudlar det av idéer och initiativ. Folk-

partiet har låtit ett opinionsinstitut fråga ett urval ur

svenska folket om de har funderat på att starta eget

och om de har någon affärsidé. Resultatet är på ett sätt

mycket uppmuntrande men på ett annat sätt deprime-

rande. Det uppmuntrande är att hundratusentals män-

niskor har idéer och lust att starta eget. Det deprime-

rande är att alldeles för få har vågat språnget.

Det är detta som är den stora utmaningen. Vi skall

göra det lättare, inte svårare, att starta företag. Vi

skall sänka, inte höja skatterna på företagande. Vi

skall ha färre, inte fler, regleringar. Vi skall ha mer

konkurrens, inte mindre.

Till sist, fru talman: Jag har mest talat om kampen

mot arbetslösheten och satt in det som nu behöver

göras i en liberal reformtradition - jag tror att det är

där det hör hemma. Men ännu ett skäl att påminna om

historien är att jag vill ympa in något av den optimism

som präglat tidigare reformarbete i den nu aktuella

svenska debatten om arbetslöshet. Jag tycker att jag

möter alldeles för mycket uppgivenhet. Alldeles för

många av dem jag träffar säger: Det här får vi vänja

oss vid - om det inte blir ännu värre. Även här i

kammaren finns det partier som är mycket mer intres-

serade av hur vi kan dela på de jobb som redan finns

än hur vi kan skapa nya.

Det är oförnuftigt att vi samtidigt som vi behöver

resurser tillåter att resurser inte utnyttjas, och oförnuft

skall vi gå till storms mot. Gamla tiders samhällsre-

formatörer mötte också skepsis men gav oss många

exempel på att oförnuftiga samhällsförhållanden fak-

tiskt kan rättas till. Kan vi släppa loss entreprenörsan-

dan hos svenska folket och få många fler i arbete har

vi kommit mycket närmare lösningen på många av

vårt lands problem.

(Applåder)