Fru talman! Riksdagsarbetet startar mjukt i år. Det
beror inte bara på att budgetproposition och allmän
motionstid har flyttats till september utan också på att
ett regeringsskifte förestår.
Av allt att döma är detta Ingvar Carlssons sista
partiledardebatt. Det finns därför skäl att syna det arv
som statsministern lämnar efter sig. Bilden blir inte
särskilt ljus. I Europapolitiken framstår vårt land som
viljelöst. Från att för 25 år sedan ha varit en av värl-
dens rikaste nationer skvalpar Sverige nu omkring i
industriländernas bottenskikt vad gäller medborgarnas
välstånd. Den uppreklamerade tillväxtpropositionen i
höstas, som efter hand växlades ned till en agenda,
förutsågs paradoxalt nog enligt regeringens egen
bedömning leda in i stagnation. Den ekonomiska
avmattningen kommer nu snabbare än väntat. Såväl
Konjunkturinstitutet som Industriförbundet har nyli-
gen lämnat nedslagna prognoser för det år som just
har börjat.
Resultatet blir ofrånkomligen att arbetslösheten
ligger kvar en bra bit över 10 %. Det kan jämföras
med att Socialdemokraterna inför 1994 års val lovade
att den öppna arbetslösheten på ett år skulle föras ned
under 5 %. Sedan detta nu spruckit med besked, anges
målet till 4 % vid sekelskiftet. Men det planeras inget
annat än kosmetiska åtgärder mot massarbetslösheten,
och de strukturella reformer som vi moderater föror-
dar avvisas. T.o.m. en så blygsam begäran som att få
till stånd en expertkommission för fler företag och
nya jobb möter kalla handen.
I stället för att ta itu med de strukturfel som plågar
svensk ekonomi överväger Socialdemokraterna t.o.m.
förslag som förvärrar problemen. Ett sådant är det
återfall i fondsocialism som ligger i tanken att AP-
fonden skall få köpa fler aktier. Den senaste Persson-
planen innehåller flera andra exempel - höjda skatter
på inkomster och energi, återställda ersättningsnivåer
i socialförsäkringarna och mest anmärkningsvärt av
allt: fribrev till kommunerna att trots höstens tal om
låneförbud och utgiftstak driva verksamhet på kredit.
Hur detta skall ge jobb i den enskilda sektorn är obe-
gripligt.
Köldknäppen vid årsskiftet visar hur sårbar energi-
försörjningen är. Ändå överväger regeringen att på-
börja avvecklingen av kärnkraften, innan det är moti-
verat av hänsyn till säkerhet och ekonomi. Så till vida
har man tvingats böja sig för verkligheten som att det
tänkta slutåret för kärnkraftsparentesen, 2010, skall
försvinna. Men var och en vet ju att om det bortre
parentestecknet saknas, har det främre ingen funktion.
Att avveckla i förtid - om det så gäller en enda reak-
tor - blir då en signal att Sverige i stället för att repa-
rera samhällsekonomi och statsfinanser ägnar sig åt
kapitalförstöring. Följden blir att räntan stiger och
kronan försvagas - utöver vad som redan skett till
följd av Perssonplanen.
Men så här galet behöver det inte bli. Det finns ju
ingen naturlag som säger att vi med utslagna armar
och tomma huvuden skall gå mot ekonomisk stagna-
tion och massarbetslöshet. Sverige kan bättre. Vi har
fantastiska möjligheter med duktiga medborgare, som
om de gavs de rätta förutsättningarna skulle kunna få i
gång en ekonomisk tillväxt som inte bara säkrar väl-
stånd, trygghet och arbete utan som också gör samhäl-
let socialt och kulturellt rikare.
Vi måste då först klara ut var hindren finns. Den
ansedda tidskriften The Economist hade nyligen en
intressant översikt, som påvisade det starka samban-
det mellan ekonomisk frihet och välstånd. Man hade
där rangordnat 102 länder efter graden av ekonomisk
frihet. I topp fanns industriländer som Nya Zeeland,
USA och Schweiz. Sverige hamnade någonstans i
mitten, efter alla jämförbara medlemsländer i OECD
och EU, och med Honduras och Pakistan som närmas-
te grannar.
Denna dåliga placering är naturligtvis ett utslag av
de gamla vanliga svagheterna i den svenska ekono-
min: höga skatter, stor offentlig utgiftsandel och om-
fattande regleringar. Om höjda skatter vore rätt recept
för ökad sysselsättning och högre välstånd, skulle
Sverige sedan länge ha legat i topp i dessa avseenden.
Men utvecklingen har som bekant varit den motsatta.
Det är inte skattehöjningar för högre inkomsttagare
som behövs - det är lägre skatter för alla. Inte minst
måste vi sänka de skatter som, direkt eller indirekt,
träffar lägre inkomsttagare, om de i en hårdnande
internationell konkurrens skall kunna behålla och
även få nya jobb.
För att få utrymme för att sänka skatterna ned mot
den nivå som genomsnittligt råder inom EU måste de
offentliga utgifterna minskas. Som vi moderater -
med instämmande från bl.a. OECD och nu senast
ratingorganet Moody´s - har sagt många gånger,
måste utgiftsreduktionen vara än större än skatte-
sänkningen, så att budgetsaldot förstärks. På längre
sikt gäller det att komma ned mot jämvikt mellan den
offentliga och enskilda sektorn i svensk ekonomi.
Men redan på kort sikt kan en ökad säkerhetsmarginal
i finanspolitiken positivt påverka räntan och kronan
och därmed medverka till den expansiva konsolide-
ring som ekonomerna talar om.
Genom att avreglera kan vi förbättra möjligheter-
na att bedriva näringsverksamhet i Sverige. Det gäller
inte minst arbetsmarknaden, så att det blir attraktivt
att starta nya företag och att erbjuda flera arbetstillfäl-
len. Problemet är inte att det arbetas för mycket i
Sverige. Skall vi få i gång tillväxten måste det göras
mer, och det måste göras effektivt. Mot den bakgrun-
den är naturligtvis ytterligare restriktioner mot över-
tidsarbete en bakvänd politik.
Viktiga inslag i avregleringen är privatisering och
konkurrensutsättning. Många förfasar sig nu över
missgrepp i Apoteksbolaget - höga direktörslöner,
fallskärmar, m.m. Men problemet ligger inte hos
enskilda individer i detta sammanhang. Vad vi tydligt
ser är omöjligheten att med framgång bedriva affärs-
verksamhet i ett statligt monopolföretag. Konkurrens
och enskilt spritt ägande är bra för konsumenterna när
det gäller läkemedel lika väl som vid produktion och
distribution av andra livsviktiga förnödenheter, t.ex.
mat.
Om vi med tillförsikt skall kunna möta framtiden,
behöver den svenska kompetensutvecklingen vara i
världsklass, det är vi överens om. Men vägen dit går
inte över regleringar och enhetlighet utan över plura-
lism och tro på den enskildes förmåga till bildning
och växt. Redan i vår kan vi vända utvecklingen på
utbildningsområdet genom att säga ja till mångfald
och valfrihet i stället för att som regeringen med alla
tänkbara medel jaga såväl friskolor som forsk-
ningsstiftelser.
Fru talman! Denna vår skulle vi alltså kunna lägga
den politiska grunden för en utveckling som ger oss
såväl nya riktiga jobb som den tillväxt ur vilken all
välfärd växer. Vi skulle kunna inleda en liberal om-
vandling, som river hinder för företagande och nyan-
ställningar och som skulle kunna göra vårt samhälle
socialt och kulturellt rikare. Men tyvärr verkar varken
det arv som Ingvar Carlsson lämnar över om några
månader eller det fortsatta arbete som hans företräda-
re sagt sig vilja bedriva kunna leda till en sådan upp-
ryckning.
Genom löftespopulism i 1994 års valrörelse har
Socialdemokraterna släppt loss vänsterkrafterna -
utanför och inom partiet. Ansatser till nödvändiga
strukturella förändringar kommer av sig som en följd
av regeringens rädsla för att stöta sig med en alltmer
bullrig vänsteropinion i de egna leden. Om den extra
partikongressen blir en framgång för de här idé-
strömningarna - partiledningen tycks redan ha börjat
anpassa sig till dem - försvinner snabbt tilltron till
Sveriges förmåga att sanera statsfinanserna och att
åter bygga för tillväxt och välfärd.
Opinionsmässigt står regeringspartiet i dag svagt,
men här i riksdagen är ställningen stark. Samarbete
till vänster eller med Centern har visat sig bromsa det
nödvändiga nytänkandet. Men Socialdemokraterna
väljer själva kurs. Lägger ni den andra Perssonplanen
åt sidan och satsar på en förnyelse som ger tillväxt,
nya jobb och ökad välfärd, då kommer vi moderater
inte att ställa oss i vägen. Det kanske t.o.m. kan bli en
allians för förnyelse!