Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern och
övriga deltagare för den här debatten. Tyvärr måste
jag säga att förvirringen till stor del består åtminstone
vad gäller den svenska säkerhetspolitiken. Jag är inte
heller säker på att den förvirringen har flyttats till en
högre nivå.
Det är onekligen så att det finns en relevans i frå-
gorna om hur konsekvent regeringen är. Å ena sidan
förstärker man samarbetet med Nato genom EU och
talar väl om den s.k. transatlantiska länken som sägs
bygga på en stor värdegemenskap. Å andra sidan
säger man fortfarande att svensk alliansfrihet ska
bestå.
Vad innebär då svensk alliansfrihet? Innebär den
ingenting annat än att vi inte går in i ömsesidiga för-
svarsförpliktelser? Har vi reducerat svensk alliansfri-
het till att enbart handla om detta? Så har aldrig neut-
ralitetspolitiken eller alliansfriheten tidigare beskri-
vits i svensk politik.
När Folkpartiet och Moderaterna kritiserar rege-
ringen önskar sig utrikesministern tydligen att jag ska
skynda till försvar. Nej, det finns ingen anledning till
det. Regeringen har själv öppnat för beskyllningar om
dubbelspel och inkonsekvens. Det är faktiskt rege-
ringens ansvar att tala om vad som är problemet med
neutralitetspolitiken. Det är inte andra partiers upp-
gift.
Jag tycker också att det är synd att utrikesminis-
tern under sin talartid här i dag inte har haft möjlighet
att över huvud taget kommentera den kritik som jag
har riktat mot regeringen för passivitet vad gäller
Västsahara. Det är en skam om inte Sverige driver på
så att den sista kolonin försvinner och en folkomröst-
ning kan komma till stånd.
Bo Lundgren säger att jag inte hann ta upp Kuba
och Kina. Det var många länder som jag inte hann ta
upp, Bo Lundgren. Problemet med Bo Lundgrens
anförande var att han inte ens hann ta upp världen
utanför EU.