Fru talman! Den här debatten är historisk därför
att den förs när Sverige för första gången är ordföran-
de i EU. Aldrig har Sverige haft så stora möjligheter
till internationell påverkan som nu och aldrig så stor
betydelse för utvecklingen i världen som nu. Såväl
människorna i ansökarländerna som de många för-
tryckta människorna runt om i världen sätter ett stort
hopp till Sverige nu. Det gäller mänskliga rättigheter,
demokrati och att öppna i-världens handel för de
fattigaste länderna. En annan fråga är konfliktföre-
byggande arbete. Jag återkommer till en del speciella
frågor senare.
Fru talman! För nästan tre veckor sedan kom jag
hem från en resa till Indien, detta efter den förödande
och våldsamma jordbävningen den 26 januari så hårt
prövade land. Tiotusentals människor omkom, flera
hundra tusen skadades eller låg fastklämda i ruinerna.
Byggnader, bostadshus och historiska kvarter rasade
samman. Överlevande flydde de förödda områdena
där efterskalv och brist på mat, mediciner och rent
vatten utlöste panik och plundring. Katastrofområdet
står inför gigantiska hälsoproblem med stora risker
för epidemier.
Denna och andra humanitära katastrofer lämnar
ingen oberörd. Vi kan närmast timme för timme via
nyhetssändningarna i TV och radio följa situationen.
Uttrycket "den globala byn", som ursprungligen lan-
serades som en idé om att vi alla med elektronikens
hjälp skulle ingå i samma gigantiska lokalsamhälle
börjar nu alltmer te sig som en verklighet och inte
bara ännu ett i raden av IT-ålderns fixbegrepp.
I den globala byn blir ju Indien ett grannland, vars
människors, våra medmänniskors, problem och li-
danden ingen längre kan blunda för. De problem och
utmaningar som Indien och andra fattiga länder - de
flesta finns i Afrika - står inför är inte längre sådana
som länderna ensamma kan klara av, utan de proble-
men och utmaningarna är gemensamma för hela
mänskligheten i den globala byn.
Jordbävningen var Indiens värsta på ett halvsekel,
och den kändes ända in i grannländerna Pakistan och
Nepal. Tyvärr var det här långt ifrån den enda eller
den sista i raden av naturkatastrofer som drabbat,
drabbar och kommer att drabba mänskligheten.
Forskning visar att naturkatastrofer växer fram ur
klimatpåverkande miljöförstöring. Upphovet till ex-
empelvis jordbävningar och översvämningar är inte
främst naturen utan människan själv. I all synnerhet
är människan orsak till naturkatastrofernas förödande
effekter genom överbefolkning, miljöförstöring och
dålig infrastruktur. Bostäder, ofta av mycket dålig
kvalitet, byggs i allt mer utsatta områden. Den om-
fattande skogsskövlingen bidrar dessutom till att
jordskreden i samband med jordbävningar blir fler
och större, och översvämningarna blir värre eftersom
träden som binder mark och vatten har avverkats.
Klimatförändringar, brist på sötvatten, avverkning
av urskogar, ökenutbredning och kärnkraftens avfall
är exempel på miljöproblem som hotar människans
överlevnad. Fortfarande är det vi i den rika världen
som konsumerar stora mängder energi och råvaror,
producerar sopor och förorenar luften. Vi i Sverige
måste vara pådrivande för en ekologisk uthållig poli-
tik och en global klimatpolitik.
Fru talman! Det allt övergripande hindret för håll-
bar och fredlig utveckling är fattigdomen i världen -
en fattigdom som beror på historiska orättvisor, krig,
konflikter, odemokratiska och dåligt fungerande re-
gimer, rovdrift, girighet, bristande utbildning och
orättvis tillgång till världens handel. När vi vet att
hälften av jordens invånare tvingas leva på mindre än
20 kr per dag och mer än en miljard på mindre än 10
kr - när de flesta av dessa inte ens har talat i telefon
och när 10 % av världens sjukvårdsresurser ska räcka
för 90 % av dess befolkning - framstår västvärldens
konsumtionssamhälle i bjärt kontrast. Det är en kon-
trast som många av de fattigaste ändå nås av via radio
och TV i detta globaliseringens tidevarv.
FN:s millenniumförsamling i höstas antog målet
om att fattigdomen ska halveras till år 2015 - ett mål
som ganska få tror är möjligt att nå.
Vi måste förstå att globaliseringen väcker misstro
och rädsla hos många. De tror att orättvisorna och
skillnaderna ska skärpas. Erfarenheterna visar ju på
det. Därav kommer alla de protester som hörs, och
därav kommer bildandet av ATTAC-rörelsen. Även
om kraven ATTAC-rörelsen driver kan diskuteras ser
jag den rörelsen som något mycket positivt - ett väx-
ande engagemang mot orättvisorna i världen och ett
tillfälle att diskutera dessa frågor, och det till stor del
bland unga människor. Det är positivt efter många år
av ganska stor likgiltighet för solidaritetsfrågor över
huvud taget. Demonstrationerna i Seattle, Prag och
Nice har också tvingat i-länderna att ta större hänsyn
till u-ländernas krav inför de nya WTO-
förhandlingarna.
Enbart marknadskrafter kan inte lösa de grund-
läggande orättvisorna mellan rika och fattiga. Att
bekämpa fattigdom och orättvisor handlar om att
skapa demokratiska, jämställda och miljömässigt
livskraftiga samhällen och om att väva samman män-
niskor, kulturer och nationer. Ett starkare internatio-
nellt politiskt, ekonomiskt och etiskt ramverk som
prioriterar både ekonomisk och mänsklig utveckling
behövs därför.
"Om vi inte får globaliseringen att fungera för alla
kommer den till slut inte att fungera för någon". Or-
den är Kofi Annans, från talet till världens ledare i
Davos nyligen. "Om vi inte kan få en bättre resurs-
fördelning och mer rättvisa regler kommer ett bakslag
i form av ökad protektionism att ske", sade han ock-
så. Hans initiativ Global Compact - ett partnerskap
mellan den privata sektorn, näringslivet, organisatio-
nerna och regeringarna - för arbete mot gemensamma
mänskliga mål är mycket bra. Det är en process i
många steg som är nödvändig för att kunna åstad-
komma förändring och för att ge globaliseringen ett
mer mänskligt ansikte.
Regeringarna kan inte lösa de gemensamma över-
hängande problem som världen står inför. Det behövs
ett kraftfullt globalt samarbete. Det är inte mindre
globalisering som behövs - det är en globalisering
som skapar fördelar för alla och inte bara för en elit.
Fru talman! Alltfler länder går mot demokrati och
har demokratiskt valda regeringar, vilket naturligtvis
är glädjande. Samtidigt finns det så många tecken på
motsatsen, t.ex. utvecklingen i Zimbabwe och Tanza-
nia. Alltför många förnekas de möjligheter som de
flesta av oss tar för givna. Det finns ännu många
länder där människor inte fritt får utbyta tankar, idéer
och åsikter och inte får tala sitt eget språk eller utöva
sin religion fritt. Vi har inte glömt det, och vi ser
överträdelserna mot de grundläggande mänskliga
rättigheterna. Vi accepterar dem inte och kommer
aldrig att göra det.
Ett viktigt budskap från Sverige inte minst under
vårt ordförandeskap, då vi har förmånen att få leda
EU, till jordens förtryckta i Afghanistan, på Kuba och
i Iran, Irak, Burma, Kina, Nordkorea, Sudan, Vit-
ryssland, Zimbabwe och i många fler länder måste
därför självfallet vara detta: Vi har inte glömt er. Vi
håller ögonen på era regimer. Vi trycker på. Till
människorna i krishärdar som Kongo-Kinshasa,
Mellanöstern och i bräckliga demokratier blir bud-
skapet detsamma.
För mig och Centerpartiet är den grundläggande
utgångspunkten varje människas lika värde och rät-
tigheter och tron på människans förmåga att själv
förvalta sina möjligheter. Det yttersta målet för vår
politik är att få alla människor att växa och förverkli-
ga sina drömmar. Utifrån de utgångspunkterna strävar
vår utrikes- och säkerhetspolitik efter att möjliggöra
för enskilda människor, länder, grupper av länder,
regioner och det globala samfundet att ta ansvar för
sig själva, för andra och för vår gemensamma värld.
Det är i ljuset av det som vi lägger fram förslag
om att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna,
bejaka länders självständiga säkerhetspolitiska val,
utveckla konflikthanterande och konfliktläkande
instrument, utjämna klyftor och bejaka tilltron till
demokratisk uppbyggnad underifrån. Vår biståndspo-
litik har den inriktningen: god samhällsstyrning, de-
mokrati, hållbar utveckling, ekonomisk tillväxt, över-
bryggning av den digitala klyftan, nationell livsme-
delsförsörjning, kvinnors och barns situation, det
civila samhället samt problemorienterat och ökat
bistånd. Biståndet måste göra det möjligt för fattiga
kvinnor och män att medverka i utvecklingsprocesser
och förbättra deras förmåga att ta sig ur fattigdomen.
Livsmedelsproduktionen har en avgörande bety-
delse. Inget land har hittills lyckats nå en snabb ut-
veckling utan en fungerande livsmedelsproduktion.
Det är viktigt att tänka på. Så är det faktiskt.
Ett av det svenska EU-ordförandeskapets mer
spännande uppdrag är att utveckla diskussionen om
EU:s framtid - den s.k. post-Nice-diskussionen. Från
Centerpartiets sida efterlyser vi en grundläggande
diskussion på bred bas om vad EU egentligen ska
ägna sig åt. Om inte EU ägnar sig åt det som känns
angeläget och viktigt för medborgarna kommer en
legitimitet för samarbetet aldrig att kunna växa fram.
Vi anser att EU måste förändras för att kunna hantera
viktiga uppgifter och för att inte tilltron till EU och
dess förmåga ska förloras.
Vår uppfattning är klar och tydlig. EU ska vara en
union som gör det som görs bäst tillsammans. Det är
hög tid att reda ut vilka frågor som ska beslutas ge-
mensamt och vilka som hör till medlemsstaterna och i
än högre grad till medlemsstaternas regioner och
kommuner. EU ska koncentrera sig på att möta de
gränsöverskridande problemen och utmaningarna.
Det innebär att EU ska bygga och främja fred, demo-
krati, frihandel, miljö och hållbar utveckling, bekäm-
pa den gränsöverskridande organiserade brottslighe-
ten, främja ekonomisk utveckling, välståndsutveck-
ling - särskilt i de fattigaste delarna av Europa och
tredje världen - och öppenhet inom EU och mot om-
världen. Det innebär att man slår vakt om det som är
det unika i EU-samarbetet, nämligen blandningen av
mellanstatlighet och överstatlighet. Vi behöver ett
smalare men effektivare EU som är öppet mot om-
världen och mot nya medlemmar.
När det gäller säkerhetspolitiken måste Sveriges
säkerhet i allt högre grad bygga på gemensam säker-
het byggd på hållfasta politiska och ekonomiska rela-
tioner mellan demokratiska stater. Väsentligt är att
den av alla OSSE-länder godtagna principen att varje
land har rätt att självt välja sitt säkerhetspolitiska
arrangemang upprätthålls. Sverige har ingen anled-
ning som alliansfri stat att påverka andra länders fria
val av säkerhetspolitik. Vår säkerhet och välfärd är i
hög grad beroende av utvecklingen i omvärlden och
av samverkan med andra länder. Sveriges säkerhet
måste således ses i ett globalt perspektiv.
En uthållig säkerhetsordning måste bygga på in-
sikten om vikten av ett utvidgat säkerhetsbegrepp
som tar hänsyn till nya hotbilder som miljökatastro-
fer, flyktingströmmar och IT-hot. Den stora framtida
utmaningen för säkerhetspolitiken är att på både in-
ternationell och nationell nivå finna former och rele-
vanta medel för att möta dessa hot.
Genom att verka för en stärkt internationell rätts-
ordning och genom att medverka till konfliktförebyg-
gande insatser, gemensam krishantering samt förso-
ning och uppbyggnad efter kriser och konflikter kan
vi bidra till ökad säkerhet i omvärlden och därmed
också för oss själva. En förstärkt krishanteringsför-
måga kan dock inte ersätta den amerikanska politiska
och militära närvarons betydelse, som är stor inte
minst för stabiliteten i norra Europa och Östersjöregi-
onen.
Fru talman! Jag hälsar med tillfredsställelse be-
skedet om att den svenska säkerhetspolitiska doktri-
nen nu ska diskuteras inom ramen för partiledaröver-
läggningar. När neutraliteten inte längre är relevant är
det den militära alliansfrihetens betydelse som måste
sättas i centrum och belysas. Den medverkar, enligt
vår uppfattning, till att undvika konflikter och spän-
ning i norra Europa och ger oss goda möjligheter att
utveckla förtroendefulla relationer och samarbete för
ökad säkerhet. Den bidrar också till ett öppnare sam-
arbetsklimat i Östersjöregionen och kan rätt utnyttjad
vara en stor tillgång i byggandet av en gemensam
europeisk fredsordning.
Vi menar att den militära alliansfriheten är ett
medel, inget självändamål. Den minskar på intet sätt
vår förpliktelse att föra en aktiv utåtriktad säkerhets-
främjande politik. Det är självklart fortsättningsvis
naturligt och viktigt att vi deltar i alla internationella
civila och militära fredsfrämjande insatser.
Jag har en fråga till Bo Lundgren. Han säger att
det är viktigt att Ryssland integreras i Europa. Det är
förstås en uppfattning som vi delar. När man då ska
ha ett fortsatt förtroendefullt samarbete med Ryssland
frågar jag så här: Innebär detta att moderaterna nu har
anslutit sig till vårt stöd för att genomföra den rysk-
svenska marinövningen? Om det är så är jag den
första att välkomna detta, eftersom det är det som vi
har förespråkat hela tiden. Det är dels en tuff och
berättigad kritik av krigföringen i Tjetjenien och de
övergrepp på mänskliga rättigheter som sker där, dels
en insikt om värdet av att särskilt på det säkerhetspo-
litiska området samarbeta närmare med Ryssland bl.a.
när det gäller det militära området.