Herr talman! Först till Bo Lundgren: Jo, det är
sant att vi ser alliansfriheten som ett medel och inte
som ett självändamål, men vi menar också att allians-
friheten har mycket stor betydelse för fred och säker-
het i vår del av Europa, och att den därför är ett
mycket viktigt medel. Glöm inte bort att också Fin-
land är alliansfritt! När vi ser relationen till Ryssland
i det perspektivet framstår det inte som så enkelt att
överge alliansfriheten.
Dessutom kan vi inte se att säkerheten i vår del av
Europa på något sätt skulle öka om vi skulle gå med i
Nato. Så tro inte att vi kommer att ändra oss så lätt i
den frågan!
När det sedan gäller militärt samarbete med
Ryssland vill jag säga att vi har samma uppfattning
om kränkningar av mänskliga rättigheter i Tjetjenien.
Vi tror ändå att ett samarbete även på det militära
området leder till förbättringar också när det gäller att
motarbeta kränkningar av mänskliga rättigheter. Vi
har lite avvikande syn på vilka effekter ett sådant här
samarbete har, men vi har fått besked om hur mode-
raterna ser på det.
Jag övergår nu till några frågor till Anna Lindh
som jag inte hann med i mitt förra anförande. Det
handlar först om kärnvapnen och USA.
Även om hotet från kärnvapnen starkt minskat
finns dessa kvar, och de är fortfarande en viktig fak-
tor i den internationella säkerhetspolitiken. De se-
naste åren har det internationella nedrustningsarbetet
mött en rad bakslag. Att nedrustningssträvandena
ändå inte helt gått i baklås fick vi dock glädjande
besked om på förra vårens översynskonferens om
icke-spridningsfördraget.
När nu kärnvapenmakterna åtagit sig att helt eli-
minera sina kärnvapenarsenaler måste de svenska
ansträngningarna och det internationella trycket foku-
seras på att avkräva kärnvapenstaterna en tidtabell för
denna nedrustning av såväl strategiska som taktiska
kärnvapen. Men dessa strävanden underlättas inte
direkt av USA:s ambitioner att bygga upp ett natio-
nellt missilförsvar. Tvärtom har dessa planer gett
hotet från massförstörelsevapnen ökad aktualitet. Vi i
Centerpartiet anser att Sverige starkt bör kritisera
planerna på ett sådant försvar.
Hur man ska uppfatta att president Bush till ny
försvarsminister utsett Donald Rumsfeld, mannen
bakom rapporten som rekommenderade USA att som
ett led i att skydda sig mot nya hot borde anskaffa en
robotsköld, återstår väl att se. I helgen fick vi dock en
klar uppfattning om dennes ambition i detta avseende
då han i mycket starka ordalag försvarade Washing-
tons planer på ett försvar mot anfallande kärnrobotar.
Min första fråga är: Vad gör utrikesministern och
vad gör och tänker man göra inom EU-kretsen för att
förhindra att dessa planer realiseras?
Jag tänker också ta upp några länderfrågor. Utri-
kesministern och jag har många gånger haft debatter
om Turkiet. Det är det ansökarland som har den
längsta vägen att gå i fråga om mänskliga rättigheter.
Det gäller dels att vara mycket bestämd mot Turkiet,
dels att inleda en konstruktiv process för att medverka
till förbättringar. Jag vet att vi är överens om det.
Jag vet att Sida håller på att utarbeta en strategi
för Turkiet. Det har vidare funnits signaler om att
också UD skulle utforma något slags strategi för
Turkiet. Jag vill fråga utrikesministern hur det går
med det. Kanske är det lämpligt att, om möjligt, se-
dan Turkiet inom kort har gett sitt svar på EU:s krav
driva på för att EU ska utforma en sådan mycket
tydlig strategi med klara steg framåt som måste upp-
fyllas. Jag tror inte att det går att bara kräva mänskli-
ga rättigheter. Det måste vara mycket mer konkret.
Jag vill också ta upp valet i Israel. Osäkerheten
om vad som ska hända med fredsprocessen är där
stor. Jag förutsätter att Sverige är pådrivande när det
gäller att fredsprocessen ska upprätthållas och gå
vidare.
Jag vill dock även ta upp en konflikt som inte har
uppmärksammats lika mycket som konflikten i Mel-
lanöstern men som ändå varit mycket långvarig,
nämligen den som gäller Västsahara. Det är en bort-
glömd konflikt, som berör ett litet folk i Saharas öke-
nområden som har levt i flyktingläger i 25 år.
Det fanns inte med någonting i den utrikespolitis-
ka deklarationen om Västsahara, vilket jag beklagar.
De här människorna har väntat på att få en folkom-
röstning om sin tillhörighet. Det har fastställts datum
för en sådan, men det har skjutits upp, och det har
sedan fastställts nytt datum som också har skjutits
upp. Man har hela tiden obstruerat mot en lösning.
Det fanns en del hopp om att någonting skulle hända
när en ny kung kom till makten i Marocko, men det
har visat sig att det absolut inte är så, kanske snarare
tvärtom, att Marocko nu skärper sin attityd till Väst-
sahara.
Det är kanske också optimistiskt att tro att det ska
bli en folkomröstning 2002, som är det senaste aktu-
ella datumet.
Vad gör Sverige för att få till stånd en lösning av
Västsaharaproblemet under den tid när vi är ordfö-
randeland i EU?