Fru talman! Sverige befinner sig i dag i en helt
annorlunda säkerhetspolitisk situation än för ett de-
cennium sedan. När spänningen mellan öst och väst
inte längre är den dominerande utmaningen förlorar
gamla svenska föreställningar om neutralitet och
alliansfrihet sin relevans.
När statsminister Göran Persson i höstas gjorde
upp med den svenska neutralitetspolitiken kunde det
ses som ett tecken på att Socialdemokraterna försöker
hinna i kapp verkligheten. Tyvärr visar utrikesdekla-
rationen att regeringen ändå hamnat i en återvänds-
gränd. Inte heller står orden i samklang med den
urholkning av försvarets förmåga som pågår.
Regeringens envishet och oförmåga att utgå från
dagens verklighet riskerar att minska den svenska
handlingsfriheten - och leda till en osäkerhetspolitik.
Samtidigt som regeringen övergett neutralitets-
formuleringen fortsätter den att ge alliansfriheten
konstgjord andning. Den trasslar in sig i alltmer lång-
sökta och fantasifulla argument.
Vad menar man egentligen med att den svenska
alliansfriheten medverkar till att minska risken för
konflikter och spänning i vår del av Europa? Utri-
kesministern får gärna konkretisera och utveckla det
resonemanget senare i debatten. När det gäller avgö-
randen kring svenska säkerhetspolitiska intressen ska
dessa göras i Sverige, i Stockholm, och ingen annan-
stans. Vi lyssnar, men vi bestämmer ytterst själva.
Argumentet att ett alliansfritt Sverige skulle ha
större inflytande i kärnvapennedrustningsfrågor än
Natoländerna bygger på önsketänkande. Värt att note-
ra är att den danske statsministern Poul Nyrup
Rasmussen bestämt avvisat detta argument.
I andra sammanhang har vi hört utrikesministern
säga att Sveriges formella inflytande i Nato inte
skulle öka genom ett medlemskap. Hur rimmar detta
med svenskt medlemskap i andra internationella or-
ganisationer som den europeiska unionen, FN och
OSSE?
I verkligheten skulle naturligtvis ett svenskt Na-
tomedlemskap öppna nya möjligheter att stärka vår
säkerhetspolitiska roll och vårt inflytande. Hade det
inte varit bra med direkt inflytande i Nato, när vi har
närmare 800 svenska soldater som tjänstgör under
Natobefäl på västra Balkan?
Det mest anmärkningsvärda argumentet från rege-
ringens sida är att alliansfriheten skulle ge Sverige
möjlighet till självständiga ställningstaganden. Menar
utrikesministern på fullt allvar att våra Natoanslutna
grannländer Danmark och Norge saknar denna möj-
lighet?
Sanningen är att en cementering av den militära
alliansfriheten inte är möjlig i den internationella
verklighet med ökat säkerhetspolitiskt samarbete som
Sverige vill vara en aktiv del av. Och det vet rege-
ringen. Konsekvenserna av att vara med utan att vara
medlem är att Sverige marginaliseras när viktiga
svenska säkerhetspolitiska intressen står på spel.
Tänk om regeringen i stället hade haft förmågan
att konstatera att erfarenheterna från de tio senaste
åren visar att vad som tidigare var omöjligt i dag inte
bara är möjligt, utan verklighet! Låt mig ge fyra ex-
empel.
För det första anpassas det svenska försvaret till
Natos system och svenska officerare samövar med
sina Natokolleger.
För det andra bidrar den svenska regeringen med
ett omfattande militärt stöd till Estland, Lettland och
Litauen, vilket underlättar dessa länders möjligheter
att bli Natomedlemmar.
För det tredje har Sverige upprättat ett ramavtal
med ett antal Natoländer om gemensamma regler för
produktion av krigsmateriel. Genom detta avtal har
Sverige tagit ett stort steg mot ökat europeiskt för-
svarsmaterielsamarbete.
För det fjärde medverkar Sverige aktivt till att
driva på arbetet med den säkerhets- och försvarspoli-
tiska dimensionen i den europeiska unionen och
kommer som ordförandeland i EU att leda arbetet
med att formalisera relationen mellan EU och Nato.
Allt detta sammantaget visar att det är säkerhets-
politiskt samarbete som för oss framåt. Den militära
alliansfriheten är en övergångslösning som på sikt
riskerar att försvaga snarare än att stärka Sveriges
internationella roll. De samlade negativa effekterna
av vårt utanförskap kommer med tiden att bli allt
tydligare.
Det är därför positivt att regeringen nu valt att
tillgodose våra krav på tidiga överläggningar om den
svenska säkerhetspolitiska doktrinen.
Det är dags för Sverige att lämna det kalla krigets
tänkande bakom sig och utveckla en doktrin som är
anpassad till 2000-talet - en doktrin som främjar den
svenska befolkningens trygghet och säkerhet i ett
längre perspektiv.
En sådan doktrin bör utgå från att Sveriges frihet
och säkerhet är beroende av säkerhetspolitisk sam-
verkan med andra länder, där ett nära samarbete med
Nato är ett självklart inslag också i svensk politik.
Den bör även slå fast att Nato utgör den hårda kärnan
för säkerhet och stabilitet på den europeiska konti-
nenten.
Även om Europa blivit säkrare och det inte längre
finns något överhängande militärt hot, är det omöjligt
att förutse vilka risker vi kommer att stå inför i fram-
tiden. Ett nära samarbete mellan USA och Europa är
därför den bästa fredsgarantin.
Sverige måste ha beredskap att gå vidare och ta ett
gemensamt ansvar för fred och säkerhet i Europa. Vi
får inte stå oförberedda eller hamna i en isolerad
position när säkerhetsläget i vår region, Östersjöregi-
onen, förändras. Sverige kan inte bli det enda av de
baltisk-nordiska länderna som valt att stå utanför
Nato.
Ett svenskt medlemskap i Nato utgör ett naturligt
nästa steg på den väg mot utökat engagemang för
samarbete i Europa som varit Sveriges alltsedan
1990-talets början. Sverige måste ta sin del av ansva-
ret och ha tillräcklig kapacitet för att kunna föra en
solidarisk utrikes- och säkerhetspolitik i ett nytt Eu-
ropa. Den solidaritet vi visar på Balkan måste vi ock-
så kunna visa vid en kris i vårt närområde. Europas
säkerhet är odelbar.
Fru talman! Relationerna till Ryssland utgör en av
huvudfrågorna inom europeisk säkerhetspolitik. Det
är viktigt att Europa tillsammans med USA bygger
upp ett långsiktigt och nära samarbete med Ryssland.
Målet måste vara att Ryssland integreras i den euro-
peiska samarbetsstrukturen.
För närvarande utgör Tjetjenienkonflikten ett tra-
giskt hinder i denna process. Övergreppen mot civil-
befolkningen fortsätter. Tusentals människor har
dödats och hundratusentals människor har blivit
hemlösa. Ryssland måste aktivt verka för en politisk
lösning av Tjetjenienkonflikten och agera i enlighet
med de normer som man själv godkänt i OSSE och
som medlem av Europarådet.
I dag ser vi både positiva och negativa trender i
Ryssland. Men i ett läge där vi vet för lite om den
ryska regeringens ambitioner bör vi skynda långsamt.
Sverige ska ha, och sträva efter, ett fortsatt förtroen-
defullt samarbete med Ryssland, men vi måste också
kunna kritisera den ryska regeringen när den rör sig i
fel riktning. Det är bara med starkare ljus vi kan för-
driva mörkret. Det är bra att utrikesministern planerar
att ta upp frågan om kärnvapen i Kaliningrad vid sitt
nästa besök i Moskva.
Säkra grannar och säkra gränser bidrar till Ryss-
lands egen trygghet och till att landet kan bygga sin
säkerhet på grundval av samarbete. De krafter i
Ryssland som vill räkna in de baltiska länderna i en
rysk intressesfär måste mötas av det definitiva bud-
skapet att deras inställning är ohållbar. Det är därför
av grundläggande betydelse - också för vår egen
säkerhet - att Estland, Lettland och Litauen blir
medlemmar i Nato.
I sitt anförande på Folk och Försvars konferens i
Sälen slog utrikesministern fast: "Det ligger i vårt och
EU:s intresse att de nya demokratierna i vår region
kan förverkliga sina säkerhetspolitiska mål. Varje
land har rätt att välja säkerhetspolitisk linje." Det var
ett steg framåt, och jag tycker att det är beklagligt att
formuleringen inte upprepas i dagens utrikesdeklara-
tion.
Fru talman! Det är viktigt att regeringen säker-
ställer att det blir ett lovande EU-ordförandeskap och
inte bara ett ordförandeskap som lovar. Toppmötet i
Nice slog fast att Sverige och Belgien ska stimulera
till en bred debatt om EU:s framtid. Det handlar om
att utforma strategier för den framtida unionen. Men
om Sverige bara försvarar status quo och inte vågar
driva på kommer de viktigaste frågorna i stället att
landa i knät på det belgiska ordförandeskapet.
Det är klart att vårt utanförskap när det gäller eu-
ron och att vi står utanför Nato redan har försvårat
Sveriges möjligheter att agera pådrivande i två av
huvudfrågorna inom Europasamarbetet. Europeiska
mynt och sedlar kommer att introduceras den 1 janua-
ri nästa år, och Europeiska unionens krishanterings-
styrka på 60 000 man ska stå klar år 2003.
Den allra största utmaningen under det svenska
ordförandeskapet är att säkerställa att EU:s utvidg-
ningsprocess tar ett stort kliv framåt. Den utmaningen
måste antas fullt ut. Statsminister Göran Persson har
formulerat det så att regeringen ska uppnå ett politiskt
genombrott i förhandlingarna med minst ett av ansö-
karländerna. Det är en stor ambition, men inte omöj-
ligt att klara om regeringen visar tillräckligt politiskt
ledarskap.
I globaliseringens tidevarv flödar kapital, tekno-
logi och information över nationsgränser som aldrig
förr. Men ännu kan inte alla skörda frukterna av att
världen är närmare. En viktig orsak är de handelshin-
der som drabbar de fattiga länderna. Det är för att ta
bort dem och göra det möjligt för människor i fler
länder att dra nytta av världsmarknaden som det be-
hövs en ny WTO-runda.
Med en ny frihandelsvänlig administration i USA
har Europeiska unionen stora möjligheter att sätta fart
på förhandlingarna om en liberalisering av världshan-
deln. Alla skulle vinna på en sådan utveckling, men
framför allt utvecklingsländerna.
Därigenom finns möjligheter att minska klyftorna
mellan rika och fattiga länder på det enda långsiktigt
hållbara sättet - genom att stödja marknadsekonomin
och göra det möjligt för land efter land att av egen
kraft resa sig ur fattigdomen. Efter utvidgningen är
detta den allra viktigaste frågan under det svenska
ordförandeskapet.
EU:s medlemsländer har satt upp ambitiösa mål
för att Europa ska bli världens mest konkurrenskrafti-
ga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi och att
arbetslösheten, den verkliga arbetslösheten, ska kun-
na minskas rejält. Men det kräver att medlemsländer-
na verkligen genomför nödvändiga strukturreformer.
Att Europa halkat efter USA beror på att våra
ekonomier varit och är alltför reglerade. Vägen till en
långsiktigt högre tillväxt och lägre arbetslöshet har
inga genvägar. Om EU ska bli ett ledande kunskaps-
och tillväxtområde krävs att medlemsländernas eko-
nomier blir friare.
Fru talman! Ingen kontinent är i dag så konflikt-
drabbad som den afrikanska. Där vi finner de största
behoven av förebyggande och fredsfrämjande insatser
är det internationella samfundet tyvärr minst benäget
att agera.
Europeiska unionens Afrikapolitik måste tillföras
en tydligare säkerhetspolitisk dimension. Detta bör
vara en av frågorna som tas upp i det konfliktföre-
byggande program som regeringen ska presentera i
Göteborg.
I går fick Israel en ny premiärminister. Det är nu
viktigt att både israeler och palestinier tar sitt ansvar
och gör sitt yttersta för att söka en fredlig lösning på
gamla konflikter. Europeiska unionens stöd till
fredsprocessen är viktigt, men det är USA som till
slut måste inta en ledande roll för att säkerställa en
varaktig fred i Mellanöstern.
Fru talman! Raoul Wallenbergs öde är en skam-
fläck för svensk historia. Det är lätt att bli upprörd
över hur den svenska utrikesledningen övergav Wal-
lenberg i stället för att ge honom kraftfullt stöd i ett
skede då han kanske hade kunnat räddas. De borger-
liga partierna har gemensamt föreslagit att regeringen
ska tillsätta en oberoende kommission med interna-
tionellt inslag för att följa upp Wallenbergfallet. Jag
välkomnar att statsministern som svar på vårt förslag
nu valt att kalla till partiledaröverläggningar om den-
na fråga. Vi måste visa att Sverige är redo att vända
alla stenar i denna fråga. Det får inte vara så att vi har
lättare att göra upp med andra länders historia än med
vår egen.
(Applåder)