Fru talman! I en tid då alla politiker talar om till-
tagande internationalisering, då ordet globalisering är
på alla politikers läppar, då ingen längre ifrågasätter
vårt beroende av omvärlden, då kommer signaler från
landet som har ordförandeskapet i EU att vi ska snäva
in och stänga ambassader. Vi ska därmed bryta upp
relationer och kontakter, rasera bryggor och broar i
politiken. Anna Lindh! Detta är inte enbart obegrip-
ligt, det är också obegåvat och helt oacceptabelt.
Regeringen måste tänka om. Att bryta kontakten
med Vatikanen, som för övrigt stod i begrepp att
flytta sitt skandinaviska högkvarter från Köpenhamn
till Stockholm, är detsamma som att kapa de bästa
tänkbara informationskanaler som ett litet land kan
ha. Det är mer än obegåvat att inte nyttiggöra sig den
information som Vatikanens utrikesförvaltning erbju-
der världen över. Det handlar inte om det lilla landet.
Det handlar om världsvida kontakter.
Utrikespolitiskt har vi den allra största anledning
att glädja oss över att Berlinmuren revs, och östut-
vidgningen är vi också alla angelägna om att betona
som den allra viktigaste och största utmaningen för
EU och oss alla i Europa. Kom då ihåg att både Gor-
batjov och Bush fann det angeläget att besöka påven
1989, det s.k. ödesåret. Om någon har betonat påvens
roll för utvecklingen i Östeuropa så är det just Gor-
batjov, och han visste. Han kände till relationerna.
Skulle då inte vi i lilla Sverige se till att bevara
och utnyttja de kontakter som ambassaden vid Heliga
stolen ger. Dessutom är kostnaden för ambassaden
synnerligen liten.
Ytterligare en viktig dimension med adress Tuni-
sien. Den som inte inser att morgondagens globalise-
ring kräver större förståelse mellan Europa och den
muslimska världen kan knappast sitta i den här kam-
maren.
Tunisien var ett av Sidas första programländer.
Biståndet har ersatts med ett bredare samarbete. Sve-
riges handel med Tunisien ökar kontinuerligt. Ett
tiotal svenska företag finns permanent etablerade i
Tunisien. Jag kan nämna Ericsson.
Sverige var ett av de första länderna som gav sitt
fulla stöd till Tunisien som självständig stat. Att
stänga denna ambassad berövar Göran Perssons rege-
ring trovärdigheten när det gäller internationella rela-
tioner och ökad förståelse mellan kulturer.
Jag är på det klara med att utrikesministern kom-
mer att anföra som skäl att det kostar att ha ambassa-
der. Men det kostar också att förlora politiska kon-
takter och att t.ex. inte kunna stå till näringslivets
tjänst i samband med handelsutbyte. Det kostar stora
pengar.
I sammanhanget kan man påpeka att regeringen
har haft råd att lägga ut närmare 100 miljoner på
konsultuppdrag som gav noll och att ordförandeska-
pet i EU kostar ca 1 000 miljoner för sex månader.
Det antyds nu från flera håll att den svenska utri-
kesförvaltningen redan har givit bestämda direktiv att
börja avskeda personal. Samtidigt har vi fått beskedet
att Utrikesnämnden och utrikesutskottet ska avhandla
dessa frågor innan de avgörs.
Nu kräver jag att utrikesministern här i dag ger
klara besked om vad som gäller i den här frågan. Har
nedläggningarna redan börjat? Är beslutet fattat? Är
det meningen att ärendet när det kommer upp i Utri-
kesnämnden och utrikesutskottet bara ska handla om
ett spegelfäkteri, en formalitet? Låt oss få ett klart
besked om detta i dag.
Fru talman! Så är då Sverige ordförande i EU:s
ministerråd. Äntligen! Regeringen har talat om det
länge, planerat, förberett, och de senaste månaderna
har statsministern och övriga ministrar rest Europa
runt och presenterat vad man ska åstadkomma under
ordförandeskapet. Jag önskar uppriktigt gratulera
regeringen till det stora engagemanget.
Jag vill också uttrycka vår tillfredsställelse över
den internationella konferensen mot intolerans. Det
var starkt av regeringen att så öppet erkänna bristerna
i det svenska samhället inför den internationella are-
nan, för att just kunna diskutera hur vi tillsammans
ska kunna motverka främlingsfientlighet, rasism och
andra människokränkande aktiviteter.
Som kristdemokrat önskar jag att allas vårt enga-
gemang för ett bra ordförandeskap ska bidra till nya
insikter ute i landets lägenheter, stugor och på arbets-
platser. Insikter om att EU inte främst är till förfång
för Sverige, med hög avgift och ibland irriterande
regleringar, utan att EU verkligen ger en möjlighet att
åstadkomma mänsklig gemenskap och närmare rela-
tioner, bättre miljö, bättre ekonomi och sociala villkor
och dessutom, inte minst, bidra till fred och stabilitet
långt utanför EU:s gränser. Det är innehållet i denna
EU:s utrikespolitik som jag vill ta tillfället att debatte-
ra i dag, när vi nu har ordföranden för EU:s utrikes-
ministerråd här i kammaren.
Låt mig först peka på de krishärdar där vi krist-
demokrater anser att EU:s ordförande måste åstad-
komma resultat under dessa sex månader: Sudan,
Iran, Irak, Israel och Palestina, Kina, kandidatländer-
na till EU samt Ryssland och Tjetjenien.
Sverige bör med vår historia och vår kultur ha
förutsättningar att tillföra ett fredsmoment, ett
fredsverktyg av demokrati, öppenhet och icke-våld
som ett medel att lösa upp både inre och yttre kon-
frontationer i dagens oroshärdar.
Sudans regering har ända sedan kriget inleddes
använt flygbombningar mot oppositionella i södra
Sudan. Kriget har ändrat karaktär under senare år.
Numera är de huvudsakliga måltavlorna sjukhus,
skolor och den civila befolkningen i allmänhet. Detta
strider naturligtvis mot den humanitära rätten, och
världen måste reagera.
Samtidigt uppger World Food Programme att 3,2
miljoner sudaneser hotas av svält till följd av inbör-
deskrig och torka. I juli och augusti började även
bombningar riktas mot humanitära NGO:er och hjälp-
sändningar. Det finns också misstankar om att kemis-
ka vapen har använts.
Inte förrän internationella hjälparbetare drabbades
kom protesterna från FN. Under juli släpptes mer än
250 bomber. En liten del riktades mot NGO:er medan
resten var mot civila sudaneser. Som ordförande för
EU måste den svenska regeringen lyfta fram frågan
om de ökade bombningarna mot de civila i södra
Sudan. Vad kommer EU att göra, utrikesministern?
En reform- och demokratiseringsprocess har in-
letts i Iran, ledd av den reformvänlige presidenten
Khatami. Men som alla vet är Iran en tudelad stats-
förvaltning. Alla vet att den verkliga makten ligger
hos den religiösa delen av staten, hos de religiösa
ledarna och det understyrda väktarrådet.
Även om reformprocessen inleddes positivt, har
den blivit starkt motarbetad av konservativa krafter i
samhället. Demokratiska krafter börjar ändå att gro,
och alltfler iranier är intresserade av att diskutera
demokrati och mänskliga rättigheter.
Alltför ofta vänder vi instinktivt ryggen mot Iran
- detta kulturella land med så många begåvade män-
niskor. Öppna i stället upp för mer dialog mellan det
demokratiska Iran och EU. Överväg att i partnerskap
ge bistånd för att stödja den kommunala demokratin
som i dag börjar växa fram i Iran. Våga stödja re-
formvänliga politiska fraktioner för att främja en
demokratisk kultur och ett flerpartisystem. Hur kom-
mer EU att möta Iran det första halvåret år 2001,
utrikesministern?
För tio år sedan inledde västalliansen sitt stöd för
Kuwait mot den aggressiva regimen i Bagdad. Det
var ett nödläge, en "sista-utvägens-politik" som
tvingade FN att ge mandat för militära insatser. Det
var ett försök att få Saddam Hussein att ändra den
destruktiva politiken med biologiska, kemiska och
nukleära vapen.
Saddam Hussein har inte tvekat att använda vap-
nen mot den kurdiska befolkningen i landet, och han
skulle inte tveka att göra om det igen.
Den andra verkligheten är de fruktansvärda hu-
manitära konsekvenserna som i dag drabbar befolk-
ningen i Irak. Sanktionspolitiken hindrar inte enbart
Hussein att skaffa sig kärnvapen, den krossar även
alla möjligheter för en stark opposition att växa fram i
landet.
Det duger inte att skylla på Saddam Hussein för
att barnen i Irak dör. Vi måste alla ta ett ansvar för
våra medmänniskor - speciellt den kommande gene-
rationen - oavsett var de bor i världen.
Vad gör EU för att ta fram mer riktade sanktio-
ner? Vad gör EU för att främja demokratin och re-
spekten för mänskliga rättigheter i Irak? Är det nå-
gonstans som ett early warning system bör etableras
så är det i Irak - som kan hota både Mellanöstern och
Europa med en kris.
Fru talman! Sedan är det Israel och Palestina. Vi
förfäras alla över den verklighet som dagligen speglas
från regionen. Människor torteras, lynchas, dödas.
Våldet ökar och hatet mellan folken växer.
Det som gör mig mest orolig är den generation av
barn och ungdomar som växer upp med enbart hat
och våld omkring sig. Vad har de för framtidsdröm-
mar? Vilken bild får de av sina etniska grannar? Hur
kommer de att kunna bekämpa intolerans och främ-
lingsfientlighet i framtiden?
Israel använder sig av övervåld i gränsområdena.
Samtidigt hetsas palestinier att som terrorister förinta
staten Israel. Freden tycks vara avlägsen. Israeler och
palestinier pressas till sitt yttersta för sin egen över-
levnad.
Politiken gentemot Israel och de palestinska om-
rådena måste sätta mänskliga rättigheter i centrum.
Alltför ofta handlar diskussionerna om enbart själv-
bestämmande och landgränser. Detta måste ersättas
med en fokusering på rätten till mänskliga rättigheter
för alla i regionen, såväl israeler som palestinier.
Utmaningen inför framtiden är fred och försoning.
Vad kommer EU att göra i det förväntade tomrummet
efter USA, utrikesministern?
För inte så länge sedan besökte jag Kina med en
svensk delegation i samband med 50-årsfirandet av
Sveriges representation i Kina. Vi träffade en del av
det kinesiska utrikesutskottet för överläggningar om
nödvändigheten av mänskliga rättigheter.
Många av oss i de västeuropeiska länderna - och
enskilda politiker - gör ofta ett generalfel i våra för-
sök att främja mänskliga rättigheter. Vi framför en-
bart hård kritik, bestraffningar, sanktioner, utestäng-
ning och "den-enda-vägens-politik" för att främja
mänskliga rättigheter. Visst måste vi hårt kritisera
brott mot mänskliga rättigheter, men parallellt måste
vi också finna konkreta samtal, en dialog och gemen-
sam utbildning.
Vi förfäras över att falungonganhängare förföljs i
Kina. Kina blottar här en stor svaghet, när man inte
kan skapa ett samhälle med utrymme för ett normalt
föreningsliv och dess aktiviteter. Ett samhälle som
inte kan tillgodose medborgarnas behov av social
samvaro utan att detta ses som ett hot mot nationen är
i grunden ett instabilt och farligt samhälle som behö-
ver hjälp. Här har Västeuropa erfarenheter som med
nödvändighet måste komma Kina tillgodo. Hur arbe-
tar EU med Kinafrågan, utrikesministern?