Herr talman! Årets utrikesdeklaration har ett tyd-
ligt globalt perspektiv. Vi ser EU som en möjlighet
för global rättvisa. Vi använder därför ordförande-
skapet för att arbeta för mänskliga rättigheter, bättre
bistånd, skuldavskrivning och bättre tillträde för fatti-
ga länder till EU:s marknad.
Här kan vi också se hur EU och Sverige kan sam-
verka, för att anknyta till Holger Gustafssons frågor,
när det gäller mänskliga rättigheter i t.ex. Iran. Där
kan vi stödja reformprocessen samtidigt som vi ge-
mensamt protesterar mot de övergrepp som tyvärr har
blivit allt vanligare på senare tid.
Vi kan också gemensamt driva på rätten för
falungong att demonstrera i Kina. Vi kan gemensamt
inom EU se till att vi får en utbildning i mänskliga
rättigheter och genomföra alla de andra krav som står
på vår lista när det gäller Kina och mänskliga rättig-
heter. Samtidigt kan vi gemensamt med andra EU-
länder kraftfullt protestera mot förtryck, övergrepp
och dödsstraff.
Gemensamt inom EU kan vi också sätta de glo-
bala miljöfrågorna högt, något som Miljöpartiet borde
välkomna i stället för att ställa sig vid sidan av.
Eller låt mig ta upp en fråga som flera har varit
inne på, frågan om Afrika, Kongo. Sverige har varit
en stor humanitär biståndsgivare. I samverkan med
EU kan vi nu inte bara arbeta med biståndet utan
också se över möjligheten till vapenembargo och
internationell samordning av insatserna. Vi kan
skicka ned EU:s sändebud för att försöka hjälpa till
att få slut på striderna. Så vi ser tydligt EU-
ordförandeskapet som ett stöd för de fattigaste, som
en hjälp för de förtryckta.
I det sammanhanget tyckte vi också att det vara
bra att Kofi Annan tog upp flyktingfrågorna. Princi-
perna om en generös flyktingpolitik har vi ju kommit
överens om i EU. Men för att verkligen förverkliga
detta återstår det tyvärr alltför lång väg. Därför blir
det här en viktig fråga när de ansvariga ministrarna
från alla EU-länder träffas i Stockholm i slutet av den
här veckan. Vi hoppas att Kofi Annans ord ska vara
en vägledning för det mötet.
Jag kan alltså hålla med de föregående talarna när
det gäller den globala problembilden. Men jag tycker
att det är viktigt för Marianne Samuelsson och Lars
Ohly att se den oerhörda möjlighet som EU utgör när
det gäller den internationella solidariteten och det
internationella samarbetet. Kom med i det arbetet i
stället för att ställa er vid sidan om!
Herr talman! Sedan skulle jag vilja beröra säker-
hetspolitiken. Regeringen och en bred majoritet av
både det svenska folket och ledamöterna i Sveriges
riksdag vill behålla alliansfriheten. Det vill vi för att
vi anser att alliansfriheten hjälper oss att ha ett bra
säkerhetspolitiskt läge i norra Europa och för Sverige.
Vi får en handlingsfrihet. Vi får möjlighet att aktivt
driva kärnvapennedrustning, något som faktiskt inte
ens våra grannar Norge och Danmark har. De kan
t.ex. inte vara medlemmar i Ny Agenda-initiativet.
Några säkerhetspolitiska debattörer, liksom delar
av Folkpartiet och Moderaterna, vill ha medlemskap i
Nato. Jag tycker att Bo Lundgren har ett ansvar att
förklara för svenska väljare varför man vill byta
svensk säkerhetspolitik. Varför vill man byta linje?
Vi har redovisat varför vi vill ha kvar den svenska
alliansfriheten; för att det är ett bra säkerhetspolitiskt
läge, för att vi har en handlingsfrihet och aktivt kan
driva kärnvapennedrustningen. Varför vill ni byta?
Jag kan instämma i K-G Biörsmarks fråga tidigare.
Ni har varit ganska, låt mig säga, suddiga på denna
punkt. Vill ni att Sverige ska begära inträde? Ska vi
begära inträde ensamma? När ska vi begära inträde?
Jag tycker att ni kan börja ge svar på frågorna.
Låt mig också fråga: Hur stärker det säkerheten
för Sverige och norra Europa? Hur stärker det säker-
heten att Sverige som Natomedlem skulle försvara en
offensiv kärnvapendoktrin? Enligt Natos regler ska
medlemmar nämligen försvara, nu läser jag innantill,
principen om kärnvapenavskräckning och den cent-
rala roll kärnvapnen spelar för alliansens strategi
enligt dess strategiska koncept. Hur ökar Sveriges och
norra Europas säkerhet för att Sverige offensivt skulle
driva kärnvapendoktrinen? Svara på det, Bo Lund-
gren och K-G Biörsmark!
Sedan har vi också diskussionen från Lars Ohlys
sida. Han säger att vi överger en säkerhetspolitisk
linje. Det gör vi inte, Lars Ohly. Vi överger inte alli-
ansfriheten, tvärtom. Däremot anser vi att formule-
ringen bättre ska anpassas till den verklighet som vi
lever i. Vi ser att det kalla kriget har tagit slut. Vi kan
se EU:s utveckling och att vi själva har blivit med-
lemmar i EU. Vi kan se att vi har en säkerhetspolitisk
situation som är mycket trygg i norra Europa. Tanken
på ett invasionshot är i princip borta.
Verkligheten är alltså mycket bredare än att vi ska
kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområ-
de. För att kunna tillgodose denna bredare beskriv-
ning av den svenska säkerhetspolitikens syfte tycker
vi att det är viktigt att vi ser över den här formule-
ringen.
Lars Ohly citerade tidigare Olof Palme. I så fall
vill jag gärna också citera Olof Palme, Lars Ohly.
Så här sade Olof Palme redan 1971:
Om vi ska kunna leva upp till vårt europeiska an-
svar och spela en roll i Europa krävs det att vi erkän-
ner vår europeiska identitet. Vi kan inte ställa oss
utanför den europeiska verkligheten. Vi kan inte föra
en politik som efter våra förutsättningar främjar av-
spänningens och det fredliga samarbetets sak om vi
samtidigt försöker hålla en distans till utvecklingen i
vår världsdel. Tvärtom är det först när vi är beredda
att fullt ut bära vår del av ansvaret för Europas ut-
veckling som vi kan bidra till ett stärkande av fredens
och framstegens sak.
Jag tycker att det är en viktig utveckling som vi
ser i Europa i dag, där man med respekt för varje
lands säkerhetspolitiska val, där vissa tillhör Nato och
där vissa är militärt alliansfria, skapar en förmåga
inom EU att arbeta både förebyggande och med kris-
hantering.
Vi kan i dag se att det är många som vill vara med
i EU:s krishantering. Kofi Annan och FN ser det som
en stor tillgång och möjlighet för FN. Vi kan se att
kandidatländerna, Ryssland, Ukraina och Kanada står
på kö för att få samverka med EU:s krishantering.
Och Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ställa sig vid
sidan om. Varför?
Jag kan också se att Sverige har mycket att bidra
med i denna debatt. Vi har påbörjat det viktiga arbetet
med att ta fram mål för EU:s civila krishantering. Vi
har börjat med mål för hur många poliser vi ska kun-
na ha gemensamt i Europa att sätta in i krishärdar.
Men det handlar också om att få rättsväsen att funge-
ra, att få åklagare, domare och räddningstjänst att
fungera. Vi har satt i gång det viktiga förebyggande
arbetet - hur vi ska kunna samordna EU:s bistånd,
handel, diplomatiska och politiska åtgärder - för att
kunna agera så tidigt att väpnade konflikter inte be-
höver bryta ut. Och vi har från svensk sida varit på-
drivande i samarbetet med FN - hur EU, som nu
bygger upp resurserna, ska kunna samverka med FN
som har ansvaret, legitimiteten, för den internatio-
nella globala ordningen - att kunna ta vårt europeiska
ansvar för att bistå när det gäller katastrofer, akuta
kriser och fredsinsatser. Jag tror att EU:s insatser här
kommer att bli mycket betydande, inte bara för att
klara freden i Europa, som är väl så viktig, utan också
för att kunna ge ett ordentligt bidrag till FN och det
globala förebyggande arbetet, i krishanteringen och
för att ta ett viktigt europeiskt ansvar för den globala
freden.