Fru talman! I den utrikespolitiska deklarationen
från regeringen kan vi bl.a. läsa att Sverige nu för
första gången är ordförande i EU och att vår uppgift
är att i hela unionens intresse driva dess arbete framåt
och vara dess röst utåt. Min fråga är: Kan inte den här
rösten utåt för hela unionen innebära en begränsning
av röstresurserna från svenskt håll? Eller ställer sig
utrikesministern på barrikaderna för en rättvis världs-
ordning, och ställer sig Frankrikes Chirac i så fall
bakom utrikesministern?
Jag tycker att det här är intressant. När man är ute
och reser i världen i dag och träffar företrädare för
organisationer, politiker osv. får man ofta höra Olof
Palme nämnas när man pratar om Sverige. Det är
uppenbarligen så att Olof Palme gjorde sig känd just
för att ställa sig på barrikaderna för en rättvis världs-
ordning och för de fattiga länderna. Sedan har det
varit ganska tyst. Det skulle vara intressant om utri-
kesministern nu - för vi har ju förstått att det är en
stor möjlighet att få vara ordförande i EU - tar chan-
sen och axlar Olof Palmes mantel på den internatio-
nella arenan.
På en enda jord med begränsade resurser är vi alla
beroende av varandra. Ansvaret för tillståndet i värl-
den är gemensamt. Vår livsstil och vårt sätt att leva
påverkar andra människors möjligheter att leva på vår
enda jord. Det är allas vårt ansvar att verka för en
utjämning och en rättvis fördelning av jordens resur-
ser. Alla människor borde få sina grundläggande
behov tillgodosedda.
Men orättvisorna är stora, och klyftorna mellan
rika och fattiga har inte minskat utan ökat. Målet att
halvera världens fattigdom till år 2015 är ett mycket
bra mål och borde vara en självklarhet. Men om man
följer händelseförloppet och sifferstatistiken över vad
som händer i världen känns det ibland som att det där
målet och dagens politik inte hänger ihop. 1,2 miljar-
der människor har mindre än tio kronor om dagen att
leva av - 1,2 miljarder!
Varje dag dör över 30 000 barn av orsaker som till
största delen kunde ha förhindrats. Många dör i sjuk-
domar som vi i den rika världen för länge sedan har
lärt oss bota.
1,2 miljoner kvinnor och barn tvingas prostituera
sig varje år.
De 20 % av jordens befolkning som bor och lever
i i-länder förbrukar 80 % av jordens resurser. Kvar
blir 80 % av jordens befolkning som ska livnära sig
på de 20 % av resurserna som återstår. Detta är na-
turligtvis inte hållbar utveckling. Detta är inte rättvis
fördelning.
Världen står inför gigantiska utmaningar i form av
en kraftig befolkningsökning, en accelererande miljö-
förstöring, minskande bördighet, brist på vatten och
en snedvridning av livsmedelsförsörjningen. Konkur-
rensen om jordens resurser skapar stora spänningar
och konflikter. Brist på rent vatten och klimatföränd-
ringar är två stora miljöhot som kräver politiskt ledar-
skap och vilja att vidta åtgärder, även om det kortsik-
tigt leder till protester.
För att klara av detta behövs nya lösningar när det
gäller energiproduktion, energianvändning, transport-
system samt industri- och livsmedelsproduktion. Om
alla ska kunna leva på samma standard måste resurs-
förbrukningen per capita i västvärlden minska mar-
kant. I ett globalt miljö- och rättviseperspektiv är det
därför nödvändigt att den rika världen skyndar på mot
kretsloppssamhället. Det är därför för mig något för-
vånande att utrikesministern vad gäller miljöfrågorna
säger att vi måste komma till rätta med miljöproble-
men. Att städa upp i miljöproblemen behövs natur-
ligtvis, men det räcker inte för att uppnå hållbar ut-
veckling. Det behövs krafttag för att förändra sam-
hället så att vi inte ser miljön som ett problem, utan
ser miljön som den som kan ge oss möjligheter att
leva på vår jord, under förutsättning att Brundtland-
kommissionens synpunkter och idéer om hållbar
utveckling ses som en viktig del i allt samhällsbyg-
gande.
Förutsättningarna för hållbar utveckling, utrikes-
ministern, är inte att komma till rätta med mil-
jöproblemen, utan det är att på allvar inse att vi är en
del av miljön och att vi måste leva av och med mil-
jön.
Det är bra att regeringen har sagt att miljöfrågorna
tillhör de viktiga frågorna under ordförandeskapet,
och vi ser fram emot att få tydliga förslag både på
klimatområdet och på kemikalieområdet. Nyligen
kom en ny larmrapport från FN:s expertgrupp som
återigen varnade för klimatförändringarna. Det krävs
handling innan det är för sent, för rapporten pekar
inte på hållbar utveckling utan på kommande kata-
strofer. Trots att vi vet att klimatförändringen kan
leda till att stora delar av de kustnära områdena, som
också är de befolkningstätaste, riskerar att hamna
under vatten och att det skulle leda till att många
människor skulle tvingas fly för att inte bli dränkta, så
saknas politisk vilja från världens regeringar att vidta
nödvändiga åtgärder för att minska utsläppen av
växthusgaser. Förutom att det redan i dag finns alltför
många människor som tvingas fly skulle klimatför-
ändringarna orsaka en mängd miljöflyktingar. Och
vart skulle de ta vägen med nuvarande politik?
När FN:s generalsekreterare Kofi Annan besökte
Sverige tog han upp EU:s flyktingpolitik. Han vädja-
de till Sverige att arbeta för en humanare flyktingpo-
litik än den som i dag råder inom EU.
I går kunde man se ett reportage i TV om en kvin-
na från Iran som trots att hon hotades att bli dödad
om hon skickades tillbaka till Iran inte kunde få stan-
na i Sverige. Var finns humaniteten i flyktingpoliti-
ken i dag? Sträcker den sig bara till att fördöma regi-
mer som bryter mot FN:s deklarationer om mänskliga
rättigheter, inte till att ta ansvar för dem som drabbas?
Det är viktigt att den politik som regeringen vill
föra hänger ihop vad gäller ord och handling och att
vackra ord också följs av ett aktivt handlande. Är det
så i dag, att ord och handling hänger ihop? Jag tycker
att det inte alltid är så.
Ta frågan om fred och nedrustning och export av
vapen. Är det freden och nedrustningen som är det
viktiga i regeringens politik, eller är det att gynna vår
egen vapenindustri?
I regeringsdeklarationen säger utrikesministern att
den militära alliansfriheten gör det möjligt för oss att
vara drivande i arbetet för kärnvapennedrustningen.
Det låter jättebra, tycker jag. Sverige borde verkligen
vara pådrivande för en avrustning, men nyligen lade
ju regeringen fram en proposition till riksdagen som
bygger på att vi ska ha ett samarbete inom vapenin-
dustrin med bl.a. Europas två kärnvapenstater Frank-
rike och England. Går verkligen detta att förena? Å
ena sidan säger sig regeringen arbeta för kärnvapen-
nedrustning, å andra sidan vill man ha en gemensam
vapenindustri som producerar en del av kärnvapnen.
Åtminstone jag känner en mycket stor oro för att
ord och handling inte hänger ihop och att trovärdig-
heten för svensk nedrustningspolitik går förlorad i
ivern att få vara med och samarbeta på vapentek-
niksidan.
Det är också intressant att notera att utrikesminis-
tern nu vill se över formuleringen om alliansfriheten
och därför tänker inbjuda partierna till överläggningar
om den formulering som skrevs 1992. Samtidigt
anser tydligen regeringen att alliansfriheten inte ska
överges utan är en tillgång för Sverige. Vad är det
som ska ändras på och ses över om nu alliansfriheten
är en tillgång? Är det i praktiken så att Nicefördraget,
som regeringen gått med på, inte ger oss utrymme för
en svensk alliansfrihet, att vi från Miljöpartiets sida,
som kritiserat regeringen för att EU-anpassa säker-
hetspolitiken, nu får rätt och att Nicefördraget innebär
en förändring av doktrinen om alliansfriheten?
Ja, nog är det svårt att se hur alliansfriheten, som
mycket riktigt har ett starkt stöd bland svenska folket,
ska kunna kvarstå med gemensam säkerhetspolitik
och gemensam försvarsindustri. Är det inte dags att
regeringen talar klartext om vad Nicefördraget får för
konsekvenser för alliansfriheten?
Det är 1,2 miljarder människor som har mindre än
10 kr per dag att leva på. En stor del av dessa svälter.
Att bekämpa fattigdomen, och ha det som övergri-
pande mål i svensk biståndspolitik, måste naturligtvis
få till konsekvens att övrigt agerande följer av detta.
En viktig del är att skriva av de fattiga ländernas
skulder. Här kan vi fortfarande se hur nettoflödet av
ekonomiska resurser går från fattiga länder till rika.
Sverige måste därför på ett mycket aktivt sätt arbeta
för att avskriva skulderna för de fattiga länderna.
En annan viktig förutsättning för att minska fat-
tigdomen är att införa rättvisare handelsregler. Det är
tragiskt att konstatera att EU-länderna inte ens kunde
ge tullfrihet till de s.k. MUL-länder, att EU:s egna
socker-, ris-, och bananintressen var viktigare för
uppgörelsen än att ge förutsättningar för de allra fatti-
gaste länderna. Det visar på problemet med intressen
inom EU kontra behoven för andra delar av världen.
Jag hoppas verkligen att regeringen under ordföran-
deskapet kan se till att det här får en lösning och att
de allra fattigaste länderna får möjlighet att på ett
rättvist sätt också kunna handla med EU-länderna.
Det som är mycket positivt i den här skrivelsen är
att regeringen under våren ska lägga fram ett förslag
om hur EU långsiktigt ska kunna stärka Afrika för att
bygga upp och för att lösa konflikter. Det finns ett
stort behov av att Afrikas länder får ökad uppmärk-
samhet internationellt och också får hjälp. Demokra-
tiska republiken Kongo, Kongo-Kinshasa, där åt-
minstone fem länder är involverade i konflikten, lider
enormt. Dess befolkning har verkligen behov av både
fred och humanitär hjälp. Nöden är enormt stor, och
svälten är stor i detta annars så rika land.
Det finns en hel del andra länder som också behö-
ver svensk uppmärksamhet. Det kan vara intressant
att höra om detta nu när utrikesministern får möjlig-
het att tala om vilka länder man ska försöka lyfta upp
på EU-mötena för att öka uppmärksamheten på beho-
vet av insatser.