Herr talman! En annan värld är möjlig, utropade
tusentals fredliga demonstranter i Porto Alegre i Bra-
silien på ett alternativmöte som anordnades som en
motvikt till makthavarnas ekonomiska forum i Davos.
En världsordning grundad på solidaritet och rättvisa
är vad miljoner människor hävdar och kräver runt om
i världen i organisationer som ATTAC, men också i
kyrkor, i progressiva rörelser, inom forskningsvärlden
och senast uttryckt i en intressant intervju med Samir
Amin, en nestor inom forskning för tredje världen.
Bakgrunden är naturligtvis att vi är många som
inte accepterar att fattigdom råder för miljarder män-
niskor i världen och att 30 000 barn dör i onödan på
grund av brist på mat och mediciner. Trots att värl-
dens rikedomar ökar är inkomstklyftorna större i dag
än vad de var på 70-talet.
Det är därför också viktigt att notera att här i riks-
dagen och i Sverige har viljan att hjälpa ökat. Bi-
ståndsviljan mäts på olika sätt. Det har klart visats att
människor vill att Sverige ställer upp som nation,
både när det gäller enskilda och organisationer.
Här i riksdagen är det sex partier av sju som aktivt
och starkt vill höja biståndet och biståndets anslag.
Man kan väl säga som i reklamen: Kan sex av sju
partier ha fel? Mitt svar är nej. Jag tror att sex partier
av sju har rätt. Biståndet måste öka - och öka snabbt.
I betänkandet om budgeten har vi i utrikesutskot-
tet sagt: "Utskottet menar att det svenska biståndet
skall nå en procent av BNI och att i takt med ökat
statsfinansiellt utrymme bör stegen mot enprocents-
målet påskyndas. Ambitionen är att målet skall nås så
snart som möjligt, helst inom fem år."
Vi har också lagt upp en ram för de närmaste åren.
Vi har fastslagit 0,74 % år 2002, för att år 2003
komma upp i 0,81 %. Och det är mycket bra. Efter-
som den svenska budgeten och tillväxten är bättre ger
det mer i pengar. Men det räcker faktiskt inte. Vi
måste nu fortsätta med den här planen och se till att vi
år 2005 faktiskt är uppe i den procenten. Det är inte
en så väldigt hög nivå om man jämför med de behov
som finns ute i världen.
Jag vill understryka att partierna hanterar den här
saken på olika sätt. I de tre partier som samarbetar om
budgeten har vi den här viljan. Från Vänsterpartiets
sida vill jag klart deklarera att vi har biståndsökning-
en som ett prioriterat mål.
Det krävs mycket pengar. Men det räcker inte.
Det krävs också planering, framförhållning och ef-
fektivitet med de här pengarna. Trots att ökningen är
stark får det inte vid något tillfälle komma i tvi-
velsmål att vi kan hantera detta på ett bra sätt.
Jag vet att det finns de som tror att Sida, den
svenska biståndsorganisationen, inte kan göra en
kraftfull utbyggnad på några få år. Men jag är överty-
gad om att detta är möjligt. Den kapaciteten finns på
Sida, och det är inga förhastade förslag som kommer
att läggas fram.
Jag vill bara peka på några områden som är vä-
sentliga. Katastrofbiståndet är ett. Nu har vi nästan
glömt orkanen Mitch i Centralamerika eller cyklonen
Eline i Moçambique. Nu är det jordbävningarna i El
Salvador och framför allt i Indien som det talas om.
Det kommer med all sannolikhet att inträffa mer av
den typen av katastrofer. Jag vill därför återkomma
till Vänsterpartiets förslag om en katastroffond, för-
utom den allmänna höjningen.
Men jag vill också peka på det långsiktiga ut-
vecklingsarbetet och vidare på hiv och aids, som
kräver allt större resurser. Vi ser enskilda byar och
samhällen som helt töms på människor på grund av
hiv- och aidssmittan.
Jag vill också peka på enskilda organisationer,
som spelar en mycket viktig roll i det svenska bistån-
det. De kan verka där avtal mellan stater inte funge-
rar. Vi avslutar nu ett programsamarbete med Zim-
babwe på grund av den politiska situationen. I den
typen av situationer kan enskilda organisationer fun-
gera mer effektivt och åstadkomma mer.
Det är möjligt att man måste börja diskutera i lik-
nande termer vad gäller Tanzania efter händelserna
på Zanzibar.
Som utrikesministern påpekade i deklarationen
har EU:s bistånd en väldigt stor betydelse. Från Sve-
rige satsar vi årligen omkring 1 miljard. Vi har möj-
ligheter, men vi måste öka möjligheten att påverka
EU:s bistånd, eftersom det är så centralt, som värl-
dens största biståndsgivare. Där måste reformarbetet
inom EU fortsätta. Man måste se till att livsmedelsbi-
ståndet dras ned till förmån för långsiktig utveckling,
se till att ett ensidigt gynnande av råvaruexport från
fattiga länder upphör till förmån för andra typer av
åtgärder.
Bistånd är mycket viktigt. Det är centralt för
Vänsterpartiet och för många partier här i riksdagen.
Men jag vill också understryka att det inte räcker,
därför att vi alla vet att det är andra frågor som i väl-
digt stor utsträckning avgör hur fattigdomen i världen
drastiskt kan minskas.
Den globala utredningen har ett mycket bra anslag
och pekar på den här bredare samlingen, där även
handelsfrågor och en rad andra frågor finns med. Men
jag vill ändå peka på hur en hel del i mina ögon vä-
sentliga delar fattas, exempelvis fattigdomen i Sveri-
ge. Hur utrotades den? Och hur möter nu forskningen
om ökad fattigdom i vissa sektorer i Sverige och i
västvärlden forskningen om fattigdomen i resten av
världen? Finns det inte paralleller, saker att lära var-
andra?
Dessutom har vi krigsmaterielexporten. Den lyser
som vanligt med sin frånvaro. Vem vill hävda att
krigsmaterielexporten till länder med fattiga männi-
skor inte påverkar deras situation? Den bidrar natur-
ligtvis till fattigdom, massflykt osv.
Talar vi om utvecklingen och fattigdomen i värl-
den måste vi ha ett könsperspektiv. Vi måste se hur
de stora orättvisorna i världen i hög utsträckning är
präglade av förtryck av kvinnor och hur barn kommer
i skymundan. Slavhandel med kvinnor och barn,
könsstympning, barnarbete, hedersmord, utestängning
från utbildning och hälsa är sådana faktorer som i hög
grad präglar kvinnors tillvaro. Därför är det bra med
barntoppmötet som kommer att anordnas av FN i
höst. Men det är också bra med jämställdhetspers-
pektiv, som måste finnas i biståndet och inom en rad
andra frågor.
Mänskliga rättigheter och demokrati har diskute-
rats här. Det är av stor vikt att vi gör det. Det finns
exempel i utrikesministerns deklaration, men det
finns betydligt fler som vi alla känner till och som
måste nämnas.
Colombia nämns i deklarationen. Det är bra, där-
för att Sverige kan ha och borde ha en central roll.
Men varför kommenterade inte ens utrikesministern
Plan Colombia, som man ändå har ställt sig kritisk
till? Där måste ordförandelandet visa vägen.
Västsahara har redan nämnts, och det är direkt
sorgligt att inte utrikesministern tar tillfället i akt att
visa att man som ordförande måste ha en aktiv roll,
inte bara följa med.
Jag vill till slut bara säga att det finns möjligheter
att påverka. Vi har sett förändringar i Chile och i
Guatemala. I Peru är det på gång. De av oss som står
för internationell solidaritet och rättvisa och strävar
mot att halvera fattigdomen till år 2015 måste visa att
en annan värld är möjlig.