Fru talman! Jag ska tala om intolerans. Vi hade en
mycket spännande konferens om intolerans här i
Stockholm för inte så länge sedan. Jag vill bara be-
rätta att diskussionen om intolerans för vissa av oss
människor som bor i det här landet i dag har prägel av
personlig historia.
Min mormor var mycket yngre än vad jag är, bara
44 år, när hon flydde över isen från Sovjetunionen år
1922. Då blev hon skjuten i magen. Hon låg på isen
och väntade på den bolsjevikiske soldaten som skulle
komma och avsluta hennes liv med en bajonett. Men
hon hade tur. Min morbror, som då var 14 år, hann
springa tillbaka från den rumänska stranden av floden
Dnestr och dra mormor på isen undan bolsjeviken.
Jag vill berätta om den del av intoleransen som
har blivit född och närd, och som fortfarande är närd,
av den marxistiska ideologin. Marx och Engels skrev
1848 i den berömda kommunistiska grundtexten, det
kommunistiska manifestet, att ett spöke vandrar ge-
nom Europa. Och de hade rätt. Problemet är bara att
det var de själva som skapade spöket. De byggde
fram en politik vars kärna är hat, vars huvudmotor är
kriget mellan de sociala grupperna, klasskampen. Den
här politiken har i praktiken visat sig misslyckas
fullständigt överallt där den har tillämpats. Men den
har en fantastisk förmåga att gömma sig bakom nya
formuleringar och ibland tala med oerhört snälla och
milda toner om sin passion för demokrati.
Jag har här i min hand en fantastisk bok. Den är
skriven av en ledamot i franska akademin, en histori-
ker, Jean-François Revel. Boken heter La grande
parade och är en otrolig beskrivning av vänstergrup-
pernas historiska revisionism. Den handlar om hur
vänstergrupper, trots alla fakta som i dag är mer än
kända, har lyckats blockera den debatt som vi alla
behöver om intoleransen som kommer från vänster.
Den här intoleransen lever i högsta möjliga grad i
dagens debatt. När man talar i förenklade bilder om
relationen mellan rika och fattiga länder, när man
talar i förvrängda bilder om t.ex. de fattigas skuldbör-
da, för man vidare samma giftiga lärdom under nya
toner. Självklart ska vi alla samarbeta för att de fatti-
ga ländernas skulder ska försvinna. Men om någon
hade förlåtit Ceaucescu hans skulder medan han lev-
de skulle detta inte ha inneburit den minsta förbätt-
ring för det rumänska folket. Detta är dessutom histo-
riskt bevisat. Han lyckades nämligen själv betala
tillbaka alla sina skulder - men just under den tid då
han gjorde det, när han gjorde rent hus så att han inte
hade några stora skulder, då led det rumänska folket
som mest. Då var det kallt inomhus. Då saknades
tvål, mediciner och tvättmedel i alla hushåll. Då var
människorna tvungna inte bara att frysa, svälta och
vara rädda; de var också tvungna att leva i den otroli-
ga förödmjukelse som smutsen bär med sig.
Det vore alltså jättebra om vi, när vi diskuterar de
här frågorna som är så viktiga i dag, också gjorde rent
hus med alla politiska lärdomar som bygger på be-
grepp som klasskamp och klasshat.
Jag minns att vi en gång hade en diskussion om
detta i ett annat sammanhang. En mycket ung med-
lem i Vänsterpartiet, som förresten i dag är mycket
aktiv i ATTAC-rörelsen, förklarade då för mig att
fascisternas rashat är en helt annan sak än kommu-
nisternas klasshat. Varför? Jo, sade hon, rashatet är
någonting som vi absolut måste ta avstånd ifrån. Men
klasshat är mycket bra, för det kan mobilisera folk.
Det är ett resonemang som jag absolut inte kan begri-
pa.
Vi behöver sanningen. Vi talar om mänskliga rät-
tigheter. Rätten till en sann bild av det förflutna, rät-
ten till en ärlig och välgrundad dialog med det egna
förflutna, är en av de viktigaste mänskliga rättighe-
terna. Vänsterrevisionismen är destruktiv eftersom
den blockerar den här dialogen.
Vi har i dag en mycket vacker bild av hur ett land
kan bearbeta sina svåra och plågsamma erfarenheter.
Det är Sydafrika, som har visat oss hur man går till
väga. Man gömmer inte undan sanningen. Man för-
söker inte tränga bort det som har hänt. Man lyfter
fram sanningen, och i det ljus som sanningen skapar
kan också försoningen äga rum.
Jag har också en mindre vacker bild av detta. Vad
händer i ett land där uppgörelsen med det förflutna
inte äger rum? Jag talar om mitt första hemland, Ru-
mänien. Där fick vi inte veta någonting. Antagligen
hade kommunisterna lyckats bränna alla dokument
osv. långt innan vi kunde få tag på dem. Vad hände
då? Jo, samma grupper som hade varit väldigt aktiva
under Ceaucescu satte i gång våldsamma rörelser. Det
var de som kallade gruvarbetarna till Bukarest flera
gånger för att stoppa demokratirörelsen, och det var
också de som satte i gång konflikt mellan rumäner
och ungrare.
Jag vill avsluta det här anförandet med en uppma-
ning till alla politiska partier: Vi måste diskutera
intoleransen från alla synvinklar.