Herr talman! Först vill jag lite kort kommentera
Bo Lundgrens svar på min fråga om moderaterna är
beredda att stödja vårt yrkande här i riksdagen om
Natomedlemskap. Svaret förvånade mig något. Bo
Lundgren sade ungefär att det inte är genom att säga
ja eller nej i Sveriges riksdag som vi ska ta ställning
till det här. Jag tycker faktiskt att det är ett anmärk-
ningsvärt uttalande. Om det är någonstans som vi ska
diskutera svensk säkerhetspolitik och hur vi ska för-
hålla oss till olika allianser är det väl i Sveriges folk-
valda riksdag.
Jag har full respekt för att man ska ha överlägg-
ningar i slutna rum och diskutera saker och ting, men
nu ligger det här yrkandet i riksdagen, och vi ska ta
ställning till det. Det gäller vad vi har anfört om att
Sverige i likhet med de tre baltiska staterna bör söka
medlemskap i Nato.
Jag skulle önska att jag fick ett lite tydligare svar
från moderaterna på den här frågan.
När det sedan gäller utrikesministerns kommenta-
rer och diskussion kring Natoalliansen och vår alli-
ansfrihet är det klart att budskapet är att vi ska vara
alliansfria. Utrikesministern säger att det inte finns
någon anledning att ändra på detta.
Frågan är vad det innebär att vara alliansfri. Vi
ingår i dag i en mängd allianser, på alla möjliga håll.
Är det just Nato som är svårt att ta i sin mun, att vi
skulle kunna gå in i den alliansen?
Lars Ohly är inne på samma tema. Han frågar var-
för man ska laga något som inte är sönder. Jag menar
att vår doktrin och alliansfriheten är sönder och har
varit så länge. Det finns en diskrepans mellan vad
folk, svenskar, uppfattar som realiteter och vad som
sägs i vackra formuleringar.
Jag har varit med ett tag. Jag gjorde min militär-
tjänst i slutet på 50-talet. I Svenska Dagbladet i går
stod att Sveriges bantade försvar kräver utländsk
militär hjälp. Jag fick en association när jag läste det.
Det är ingenting nytt för oss som har varit med ett
tag. Det var precis vad jag fick lära mig när jag gjorde
min rekryt, en gång i tiden. "Anfall mot kust" hette
det på den tiden.
"Anfall mot kust" var alltid österut, nere i Skåne.
Uppgiften var att hålla borta den lede fi åtminstone
två tre dagar, tills vi fick hjälp västerifrån. Det var
uppdraget. Det där har naturligtvis levt med. Det
finns med i dag också, någonstans i bakhuvudet. Det
vet vi.
Det har formulerats på olika sätt under årens lopp.
En del har ansetts trampa i klaveret när de har sagt
ungefär så här: Vi vet var vi hör hemma. Sedan har
det blivit bråk om det, därför att man associerar till att
vi förlitar oss på att vi kommer att få hjälp väster-
ifrån.
Nu går vi in allt närmare i detta arbete. Det är re-
aliteter. Vi samövar med Nato. Vi har svensk trupp i
Nato. Vi har svensk materiel. Vi samordnar materiel
med Nato. Varför ska vi dubbelköra detta?
Nu uppehåller vi oss mycket vid säkerhetspolitik.
Det är bra. Det ska vi göra öppet. Det ska inte vara
som förre försvarsministern Thage G Peterson sade,
att man inte ska diskutera detta öppet. Det måste upp
på bordet, klart, tydligt och redigt. Det är bra.
Vi i Folkpartiet har dragit slutsatserna av det. Vi
menar att det är en säkerhetspolitisk ordning som
Sverige och den här delen av världen vinner på. Ett
tiotal länder står och klappar på dörren och vill in i
Nato, däribland de baltiska länderna. Om vi får en
sådan säkerhetspolitisk struktur vinner också vi i
Sverige på det. Vad vi gör är att föra upp frågan i
ljuset och diskutera den öppet. Vi tvingas att ta ställ-
ning till det under våren från de olika partierna i riks-
dagen. Som jag sade tidigare har det dröjt ett tag
innan motionsyrkandet behandlades i riksdagen. Det
kommer upp i vår, och det är bra.
Slutsatsen är alltså att Folkpartiet och kanske nå-
got mer parti kommer att landa på det så småningom.
I förlängningen kommer det att visa sig att Folkpartiet
- även i den här frågan som i så många andra, både
på det internationella området och i svensk politik -
har gått före och många andra har traskat patrullo
efter.