Herr talman! Man ska inte laga det som inte är
sönder. Regeringen intar två oförenliga ståndpunkter
samtidigt i sin säkerhetspolitiska diskussion. Å ena
sidan vill man ändra säkerhetspolitiska doktriner och
har t.o.m. inbjudit de svenska partierna till överlägg-
ningar om det. Å andra sidan menar man att det inte
är regeringens ansvar att förklara varför man vill
ändra linje, utan det är andra som förespråkar föränd-
ringar som har till ansvar att förklara att man vill byta
säkerhetspolitisk linje. Självklart, det ansvaret har alla
som förespråkar ändringar eller det nuvarande.
Men det intressanta just nu är att regeringen säger
att den svenska neutralitetspolitiken har varit ett pro-
blem. Är det inte rimligt att fråga sig. Vad är det i den
svenska neutralitetspolitiken som har lett till pro-
blem? Vad är det som har inneburit att vi inte kunnat
föra den politik som vi har velat? Vad är det i den
nuvarande formuleringen som omöjligen kan förenas
med Sveriges framtida säkerhetspolitik? Att hänvisa
till att det kalla kriget inte längre finns duger inte.
Den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken
hänger intimt samman med men har aldrig enbart
varit förknippade med den gamla ordningen i Europa,
utan det har tvärtom varit en medveten utmejsling av
en linje som har gett Sverige självständighet, obero-
ende och handlingsfrihet. Det är faktiskt inte bara
andras ansvar att förklara varför man ger upp gamla
föreställningar. Det är faktiskt regeringens ansvar att
förklara varför man vill laga något som inte är sönder.
Herr talman! Den eurocentrering som jag varnade
för i mitt huvudanförande är alltför tydlig i Bo Lund-
grens anförande här i dag. I sitt huvudanförande tog
Bo Lundgren upp två saker som möjligtvis skulle
kunna anknytas till något större synsätt än enbart det
europeiska och inbland tyvärr enbart det EU-mässiga.
De två var dels förhandlingar inom WTO för ökad
frihandel, dels några korta välvalda ord om konflik-
terna i Afrika. Det globala perspektivet fanns över
huvud taget inte. Synsättet som innebär det gemen-
samma ansvaret för hela världens utveckling, för de
strukturella problemen, för underordningen av kvin-
nor, för fattigdomen i världen lyste med sin frånvaro.
I stället förde Bo Lundgren en lång diskussion som,
efter vad jag minns, aldrig från moderaternas sida
utmynnat i ett så tydligt ställningstagande för ett
svenskt Natomedlemskap. Detta Nato som försvarar,
som utrikesministern så riktigt påpekade, principen
om kärnvapenavskräckning, som bygger sitt försvar
på innehav av kärnvapen, vill samtidigt inte bara
moderaterna utan också regeringen arbeta allt intima-
re samman med. Man vill bygga upp gemensamma
strukturer mellan den europeiska unionen och Nato.
Man har redan bestämt att man ska ha regelbundna
återkommande möten på ganska hög nivå. Man utar-
betar olika former och strukturer för samarbete med
det Nato som ibland ses som ett stort hinder för kärn-
vapennedrustning och en radikal politik av den
svenska regeringen men som ibland ses som en garant
för säkerheten i Europa. Så här sade utrikesministern
i sin deklaration: "Den transatlantiska länken, och en
fortsatt stark amerikansk roll i Europa och vårt nä-
rområde, är av stor betydelse för såväl Sveriges som
Europas säkerhet. - - - Det transatlantiska samarbetet
vilar på stor värdegemenskap ." Värdegemenskap
om vad? Om konfliktlösning? Om kärnvapenav-
skräckning? Om synen på dödsstraffet? Vad bygger
denna värdegemenskap på?
Jag noterar också att utrikesministern i sin dekla-
ration inte nämnde den sista kvarvarande kolonin
Västsahara och att vi dessvärre då inte kan förvänta
oss ett starkt svenskt agerande mot den marockanska
annekteringen. Jag tycker att det är sorgligt. Jag tyck-
er att det skulle vara ett utmärkt tillfälle att använda
det svenska EU-ordförandeskapet till att driva på för
en fredlig lösning som måste innefatta en folkomröst-
ning bland det västsahariska folket.
Jag har också uppmärksammat en formulering i
deklarationen som jag hoppas inte innebär att rege-
ringen numera inte vill ställa upp på kraven på en
folkomröstning om den monetära unionen. Formule-
ringen är att ett svenskt medlemskap i EMU ska
"underställas svenska folket". Det rimliga är väl att
man också talar om hur detta ska ske. Är det svenska
folkets rätt att i en folkomröstning och i en demokra-
tisk kampanj inför en folkomröstning ta ställning till
EMU-medlemskap, eller anser utrikesministern att
detta ska avgöras av enbart Sveriges riksdag utan den
breda demokratiska förankring som en folkomröst-
ning medför?