Herr talman! Låt mig först kommentera de två
frågor som Marianne Andersson och Karl-Göran
Biörsmark ställde till mig. Jag tycker först och främst,
Marianne Andersson, att det är väldigt bra att Centern
nu klart och tydligt konstaterar att militär alliansfrihet
kan vara ett medel och att det inte är något självän-
damål. Det är mycket bra, därför att det öppnar för en
realistisk diskussion om framtiden.
Sedan ställdes frågan om Ryssland och den ma-
rinövning i maj i fjol som vi motsatte oss. Så länge
kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer och
så länge det ohyggliga kriget med dess följdverkning-
ar pågår i Tjetjenien och man inte har fått det som
man med fog kan kräva av Ryssland så tycker vi inte
att man ska genomföra bilaterala militärövningar.
Karl-Göran Biörsmark, Lars Leijonborg svarade
egentligen på frågan när vi var på Folk och försvars
konferens i Sälen förra året. Han sade:
Det är klart att man inte kan fatta beslut i frågan
om ett Natomedlemskap genom att rösta ja eller nej
till en motion i Sveriges riksdag. Det kräver en djupa-
re och mer genomgripande behandling än så.
Utrikesministerns inlägg skingrade ju inte dim-
morna kring den socialdemokratiska säkerhetspoliti-
ken. Tvärtom ökade det förvirringen. Vad är det som
Sveriges utrikesminister står och säger i riksdagens
talarstol? Jo, hon säger: Vi ska inte byta linje. Varför
byta linje? Precis så. Vi ska ha överläggningar nu för
att hitta ett modernare språk. Vi ska bara ändra for-
muleringarna. Innehållet ligger fast. Det är precis
samma innehåll som tidigare. Sedan säger utrikesmi-
nistern att vi måste göra det därför att verkligheten
har förändrats. Men det är ju inte bara språkbruket
som har förändrats, utrikesministern. Det är faktiskt
den verklighet som vi ser kring oss. Det är ju den
gamla öst-väst-konflikten som har försvunnit. Vi har
en helt annan säkerhetspolitisk situation som präglas
av att vi på ett helt annat sätt blir beroende av samar-
bete och samverkan med andra. Det är ju ogenom-
tänkt, t.o.m. otänkt, skulle man kunna säga, att reso-
nera på det viset.
Den här vilsenheten och oförmågan som regering-
en har att faktiskt se att dagens verklighet leder till att
vi inte kan säga att vi nu och för all framtid kan säga
att vi kommer att vara militärt alliansfria. Den oför-
mågan i sig leder ju till en osäkerhet. Den är omöjlig
och leder till osäkerhet. Detta gäller även försvarspo-
litiken. Minskad handlingsfrihet och ökad osäkerhet
följer ju av att man inte kan fullfölja de uppgifter som
man har med de resurser som man får. Med den bredd
i internationella uppgifter som försvaret har fått och
de andra uppgifterna som finns kvar med de föränd-
ringar som sker klarar man inte uppgiften. Och det är
ju än mer anmärkningsvärt att regeringen vill lägga
locket på i den debatten.
När Svenska Dagbladet i går publicerade slutsat-
serna i ett par rapporter, vad hände då? Tycker man
att det är vettigt att svenska folket kan få vara med i
en debatt och få underlag för en diskussion? Nej, man
ska egentligen lägga locket på, och man ska dessutom
göra personförändringar i Försvarsberedningen. Det
är resultatet. Acceptera att världen ser annorlunda ut,
och gör någonting åt den svenska inriktningen av
politiken för svenska folkets och vår säkerhets skull.
Vi ser ett Natomedlemskap som ett ganska natur-
ligt nästa steg för Sverige. De argument mot att bryta
med alliansfriheten som utrikesministern har är ju
ganska märkliga i vissa avseenden. Ett av dem var ju
att det skulle öka osäkerheten om Sverige skulle till-
höra Nato i framtiden. Det innebär ju att Danmarks
och Norges Natomedlemskap i sig innebär en osäker-
het. Detta är ju mycket märkligt. Om de baltiska län-
derna som har ansökt om Natomedlemskap, och som
jag hoppas regeringen är beredd att stötta, skulle bli
medlemmar skulle vi sitta isolerade på en ö här. Det
finns egentligen inga grundläggande raka tankar. Vi
ska byta linje. Regeringen inser att vi måste byta
linje. Men den vågar inte ta den debatten, och det är
beklagligt.
Sedan måste jag ta upp en annan fråga som jag
tycker är förvånande. Visserligen talade utrikesmi-
nistern om en nordisk identitet inom ramen för den
treenighet som också innebär det europeiska och det
globala. Men det var inte så mycket mer substans
bakom det som handlade om det nordiska. För oss är
det viktigt att intensifiera samarbetet med Danmark,
Norge, Finland och Island inom ramen för ett bredare
internationellt samarbete. För oss är det naturligt att
det nordiska rådet ska kunna användas på ett annat
och bättre sätt i framtiden, och därför bör det nordiska
rådet inbjuda de baltiska länderna att bli medlemmar
och ta del av den verksamheten.
Det ska bli intressant att höra utrikesministern
möjligen utveckla hur det kommer sig att det nu bara
är ord som ska ändras och ingen substans. Det är
mycket märkligt. Då behöver vi ju knappt ha några
överläggningar. Jag ser fram emot överläggningar för
att diskutera den nya verkligheten och den faktiska
förändring som krävs. Det är det som vi måste disku-
tera i överläggningarna.
Vart tog Norden vägen? Ska vi bredda och för-
djupa samarbetet med de nordiska länderna? Och är
regeringen villig att medverka till att bredda det nor-
diska rådet och att inbjuda de baltiska länderna att bli
medlemmar?
Allra sist: Frihandel är något väsentligt och vik-
tigt, oavsett hur orden används. Men det som oroade
mig i en diskussion i TV för några veckor sedan med
Göran Persson var att när jag två gånger ställde frå-
gan om regeringen kommer att ta initiativ till att
verkligen få i gång frihandelssamtal och överlägg-
ningar med den nya amerikanska administrationen
och jobba hårt, så fick jag egentligen inga konkreta
svar. Och tyvärr har det funnits signaler inom EU
som är lite besvärande. Skulle utrikesministern vilja
utveckla också den frågan?