Fru talman! Utrikesministern valde att börja sin
deklaration med att citera FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna: Alla människor är födda fria
och lika i värde och rättigheter. Det är ett bra anslag
för en utrikespolitisk deklaration.
Jag tänkte också ta fart i FN och i FN:s stadgar.
De första orden i den här stadgeboken lyder: Vi, de
förenade nationernas folk, är beslutna att rädda kom-
mande släktled undan krigets gissel som två gånger
under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägligt
lidande.
Det var den erfarenhet som man hade efter de två
världskrigen, och det var därför FN bildades. Nu när
vi får rapporter från världens olika hörn via TV, radio
och massmedierna ställer ofta människor frågan:
Varför gör inte FN någonting? Det är en fråga som
jag ofta får.
Vad är då FN? FN är ingenting annat än de länder
i världen som har anslutit sig till organisationen för
att försöka få en bättre värld, och ingen sådan här
organisation är starkare än sin svagaste länk. Det är
många svaga länkar i FN. Det är det som är proble-
met. Det är ekonomiska problem, och det är problem
med att leva upp till deklarationer.
Ett av FN:s stora problem är att man inte har
lyckats hantera inre konflikter i länder. FN bildades
egentligen för att stoppa krig mellan länder, och det
är det som stadgan egentligen också säger. Kofi An-
nan har nu kommit fram med förslag om hur man ska
ändra på detta och försöka få stöd för att FN mer
kraftfullt ska kunna agera inom länder. Det är viktigt,
menar jag, att Sverige stöder den ansträngningen på
olika sätt. Sverige ska naturligtvis stödja ekonomiskt
men även på det viset att vi är beredda att ändra i
stadgan, så att FN får de här möjligheterna. De rap-
porter som vi har fått från Balkan, Kongo, Angola
osv. gör ju att människor blir frustrerade.
En annan organisation som bildades mot samma
bakgrund var ju den europeiska unionen. Erfarenhe-
ten från världskriget gjorde att man var tvungen att
fundera skarpt på hur man undviker ett tredje världs-
krig. Man kom fram till det här med Kol- och stålu-
nionen. Vi måste kontrollera vapentillverkningen. Vi
måste försöka få kontroll på länderna i Europa.
I det här arbetet ingår ju Sverige sedan sex år till-
baka, och vi är nu ordförande. Sverige har naturligtvis
under den tid som jag har funnits med i Sveriges
riksdag höjt profilen betydligt. När jag kom in här
fanns Sverige över huvud taget inte med i EU-
sammanhang. Vi drev på från vårt håll, och så små-
ningom blev det så också, och nu måste vi gå vidare.
EU:s absolut viktigaste uppgift de närmaste åren är
utvidgningen österut. Det är genom att de nya demo-
kratierna inlemmas i ett tätt nätverk av handel, kultur
och politisk samverkan som demokratin bäst kan
säkras. Utvidgningen är ett moraliskt åtagande som ej
får skjutas på framtiden. Sverige måste under det
pågående ordförandeskapet arbeta för att försöka
avsluta så många förhandlingskapitel som möjligt
med de här kandidatländerna. Den första utvidgning-
en bör kunna påbörjas redan 2003. Utvidgningen är
inte bara historiskt och moraliskt viktig i hela Europa.
Medborgarna tjänar på den här utvidgningen. Ett EU
som innefattar i princip hela kontinenten skapar en
dynamisk och konkurrenskraftig marknad. Den ger
oss möjligheter att arbeta för en bättre miljö i hela
Europa och ta krafttag för att bekämpa gränsöverskri-
dande brottslighet. Det handlar om säkerhet, och
solidariteten ökar.
Genom det här arbetet i EU och genom Sveriges
medlemskap har också Sveriges roll ändrats. Nya
säkerhetspolitiska förutsättningar ställer Sverige inför
nya vägval. Folkpartiet har länge ansett att den
svenska säkerhetspolitiska doktrinen, som säger att
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt
land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde, för länge sedan har spelat ut sin roll. Vi
hade den här diskussionen redan förra året. Jag cite-
rade då bl.a. den förre kabinettssekreteraren Sverker
Åströms artikel som just satte fingret på det här för-
hållandet. Nu ser jag att förre försvarsministern Tha-
ge G. Peterson i en artikel i Expressen utropar: Rege-
ringen håller på att smyga in Sverige i Nato!
Vi har från vårt håll försökt lyfta upp Natofrågan.
Nu är det också på gång att vi ska få partiöverlägg-
ningar när det gäller själva doktrinen, som vi har
upprepat under så många år men som ju har spelat ut
sin roll.
Med vårt medlemskap i EU lämnade vi uttryckli-
gen den traditionella neutralitetspolitiken bakom oss.
Som medlem i EU kan Sverige aldrig stå neutralt
inför en extern aggression mot en annan medlem i
EU. Som medlem av de fria demokratiska staternas
gemenskap anser vi att Sverige inte heller skulle
kunna stå neutralt vid en extern aggression mot någon
av våra tre baltiska systernationer.
De europeiska demokratiernas säkerhet har under
årtionden garanterats av Nato. Detta samarbete mel-
lan USA och Europa är viktigt också i framtiden. En
ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att
Sverige aktivt ska bidra till att skapa en alleuropeisk
fredsordning.
I vårt eget närområde skulle det vara av stor bety-
delse om Sverige, de tre baltiska staterna och Finland
- vilket självfallet förutsätter att det finska folket så
önskar - blir medlemmar av Nato i nästa utvidg-
ningsomgång. Sverige ska därför, i likhet med de tre
baltiska staterna, omgående söka medlemskap i Nato.
Förutsättningarna för en svensk säkerhetspolitik
har förbättrats drastiskt under de senaste decennierna.
Upplösningen av Sovjetunionen, och alldeles särskilt
Estlands, Lettlands och Litauens återkomst som fria
och demokratiska stater vid Östersjöns sydöstra kust,
har skapat ett säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde
som i gynnsamhet saknar historiskt motstycke. Det är
därför en huvuduppgift för svensk utrikes- och säker-
hetspolitik att göra allt för att medverka till att de tre
baltiska staterna integreras så fullständigt som möjligt
i de framväxande europeiska samarbetsstrukturerna.
Sveriges, och för den delen hela Europas, säkerhet
är i allra högsta grad beroende av en gynnsam ut-
veckling i Östersjö- och Barentsområdet. Arbetet för
att förbättra miljön, kärnsäkerheten, ekonomin, kam-
pen mot internationell brottslighet m.m. i regionen är
avgörande för säkerheten i vårt land. Därför är det
angeläget att vi gör stora satsningar för att stärka
samarbetet mellan länderna kring Östersjön.
Folkpartiet har i en motion 1999 yrkat på att Sve-
rige ska ansöka om medlemskap i Nato. Folkpartiet är
ensamt om ett sådant yrkande här i riksdagen, men
jag har förstått av vissa inlägg här att det finns stor
sympati för denna tanke. Jag skulle vilja fråga Mode-
raternas partiledare Bo Lundgren om Moderaterna är
beredda att stödja Folkpartiets motionsförslag i utri-
kesutskottet. Det är under behandling nu. Det har
tagit en hel del tid. Förslaget lades som sagt fram
1999 men ska behandlas nu under våren. Det skulle
vara intressant att få ett besked på den punkten.
Jag skulle också vilja komma in lite mer på de
globala, övergripande frågorna, solidaritetsfrågorna.
Folkpartiet menar att de vilar på fyra grundpelare: en
tydlig demokratiprofil i utrikes- och biståndspoliti-
ken, frihandel, ett ökat bistånd samt reformering av
FN. Reformeringen av FN har jag varit inne på tidiga-
re. Jag skulle vilja nämna någonting om den tydliga
demokratiprofilen.
I deklarationen som utrikesministern läste upp står
det att utvecklingssamarbetet är ett verktyg för
mänskliga rättigheter och demokrati, och det stäm-
mer. Jag skulle också vilja vända på det och säga att
demokrati och mänskliga rättigheter är verktyg för
utveckling. Det är just därför som Folkpartiet länge
har strävat efter att vi skulle få en utredning - och nu
är en sådan på gång, nämligen GLOBKOM-utred-
ningen om biståndet - där vi poängterar just detta att
det övergripande målet för utvecklingssamarbetet
med fattiga länder och andra länder är demokrati och
mänskliga rättigheter. Om vi inte har demokrati, om
inte folket får säga sitt i fria val med flerpartisystem
osv., får vi ingen stabil utveckling. Det visar det ena
exemplet på det andra.
Detta går också hand i hand med den andra punk-
ten jag tog upp, nämligen vikten av att vi får frihan-
del. Det slog mig när jag lyssnade på utrikesministern
att ordet frihandel över huvud taget inte finns med i
deklarationen. Det står mycket om att ta bort tullar
osv., men finns det någon anledning till att man inte
vill ta just ordet frihandel i sin mun? Socialdemokra-
terna och Folkpartiet strävade ju i början av det här
seklet mycket efter frihandel. Jag hoppas att den in-
ställningen, att frihandel är det som ger utveckling,
lever kvar.
Vi kan ta exempel utifrån världen och se hur slut-
na ekonomier fungerar gentemot öppna ekonomier.
Vi kan ta Sydkorea och Nordkorea, två länder som
ligger alldeles intill varandra. Sydkorea har fått en
enormt fin utveckling, medan Nordkorea är ett av
världens fattigaste länder. Vi kan ta Taiwan och Kina.
Vi kan ta många sådana exempel som visar frihan-
delns betydelse.
Jag ska i nästa omgång komma in lite grann på
andra frågor som jag inte hinner med nu. Men jag
skulle så här på slutet vilja ställa en fråga till utrikes-
ministern. Det finns ju olika argument från regerings-
sidan för att Sverige inte ska gå med i Nato. Ett är att
vi skulle tappa vår profil ute i världen. Vi skulle inte
kunna tala med samma kraft ute i världen om vi går
med i Nato när det gäller nedrustning, globalt samar-
bete osv. Vi skulle vara låsta på något sätt. Jag delar
inte den uppfattningen. Jag vill fråga utrikesminis-
tern: Är t.ex. Norges medlemskap i Nato ett hinder
för att landet nu kan bidra till internationellt freds-
samarbete? Är Danmarks Natomedlemskap ett hinder
för Danmark när det gäller att bistå de baltiska stater-
na i deras arbete med att bygga en stabil och demo-
kratisk ekonomi? Vari ligger hindret i de här länder-
na, dvs. motsvarande hinder som vi skulle möta om vi
var med i Nato? Det skulle jag vilja ha utrikesminis-
terns kommentar till.
Jag skulle vilja avsluta med en kommentar till
Lars Ohly, som hade ett mycket bra inlägg om inter-
nationell solidaritet. Jag förväntar mig att Vänster-
partiet också lever upp till detta när vi ska anslå
pengar till det internationella solidaritetsarbetet och
inte placerar Sverige på en historiskt låg nivå till-
sammans med regeringen.