Fru talman! Överallt där offentlig makt utövas
måste det finnas insyn och granskning. Det är en
viktig del av vår demokrati. Maktmissbruk, korrup-
tion och olikhet inför lagen måste förebyggas, påtalas
och avlägsnas. Inget land som vill kalla sig demokra-
tiskt kan undvara en kraftfull kontrollmakt, och ett
politiskt system som vill åtnjuta sina medborgares
förtroende måste granskas och kontrolleras.
Men även kontrollmaktens organ måste åtnjuta
förtroende och ha en hög status för att kunna fullgöra
sina uppgifter på ett för medborgarna trovärdigt sätt.
Ett av mina mål som ordförande i konstitutionsutskot-
tet har varit att stärka KU:s trovärdighet och inflytan-
de. Min önskan har varit att koncentrera granskningen
på konstitutionella och administrativa frågor och söka
hålla borta de rent partipolitiska värderingarna i ut-
skottets bedömningar i granskningsbetänkandet.
Jag tycker att utskottets ledamöter har lyckats
hyggligt med den målsättningen, med något undantag,
i årets betänkande. Jag tror att ett sådant arbetssätt på
sikt stärker granskningens trovärdighet, och därmed
stärks också dess betydelse.
Att utskottet i sitt betänkande koncentrerar sin
granskning på de konstitutionella och administrativa
frågorna behöver dock inte leda till att ledamöterna i
kommentarerna runt granskningen avstår från att göra
partipolitiska värderingar och kommentarer. Det är
inget fel i det. Vi är ju faktiskt politiker också.
En granskning av regeringen får enligt min me-
ning inte vara tandlös. Den skall drivas med envishet,
fasthet och misstänksamhet. En sådan granskning är
inte alltid behaglig, vare sig för granskaren eller för
den som granskas. Men vi har ju faktiskt inte fått vårt
uppdrag för att det skall vara skojigt eller bekvämt.
Utfrågningar, t.ex., kan kännas detaljrika, påfrestande
och tjatiga. Men det är faktiskt vår roll att vara envisa,
gnetiga och vetgiriga.
Vårt uppdrag är att hitta fel, även små fel, för att
förebygga att de stora felen över huvud taget begås.
Regeringen, oavsett kulör, skall ligga under ständig
lupp för att aldrig frestas till att ta genvägar över
lagparagraferna. Den som inte har uppfattat sin roll så
i granskningsarbetet tror jag har hamnat på fel plats.
I regel väcker de ärenden som anmäls till KU av
riksdagsledamöter störst uppmärksamhet. De tunga
administrativa granskningarna sker mer i tysthet, men
spelar en stor roll för utvecklingen av regeringens
administrativa praxis.
En del av de anmälda ärendena i år har, liksom
tidigare år, inte föranlett något uttalande från utskottet
sida. Man kan tycka att sådana anmälningar är me-
ningslösa och inte borde ha gjorts. Jag kan i viss mån
instämma i ett sådant påstående. Men samtidigt är det
viktigt att även sådana frågor kan granskas av utskot-
tet. Vi kan på ett objektivt sätt redovisa alla fakta i
sådana ärenden. Det kan vara viktigt att kunna redovi-
sa ett händelseförlopp, vad som faktiskt har hänt. Det
kan vara klargörande att redovisa grunderna för ett
visst ifrågasatt regeringsbeslut.
Ofta har sådana anmälningar sin grund i något
mediepåhopp på regeringen. Det är bara att beklaga
att de medier som har skapat upphetsningen inled-
ningsvis inte redovisar utfallet av granskningsärende-
na, som ju faktiskt kan vara mycket klargörande. Jag
kommer att redovisa några sådana frågor som exem-
pel.
Det har påståtts att regeringen använder bistånds-
medel till att förse de baltiska staterna med kustbe-
vakningsfartyg som skulle vara utrustade med signal-
spaningsutrustning. Därmed skulle fartygen kunna
användas till att spionera på Ryssland.
Vi har kunnat klarlägga att det inte finns någon
spaningsutrustning på dessa båtar, att regeringen inte
heller har någon avsikt att utrusta dem på ett sådant
sätt och att inget u-landsbistånd har använts för att
finansiera båtarna.
Misstankar om att regeringen har utövat minister-
styre gentemot Konkurrensverket beträffande Postens
av Konkurrensverket ifrågsatta portoprissättning har
kunnat vederläggas. Genom ett uttalande stöttade
Kommunikationsdepartementet Posten i ett annat,
modifierat portoprissystem. Regeringen ifrågasatte
således inte Konkurrensverkets beslut gentemot Pos-
ten.
Det har klarlagts att utrikesministern hade laglig
rätt att besluta om extra jullön till UD:s anställda.
Utskottet har inte uttalat sig om lämpligheten av utri-
kesministerns beslut. Det får hon ta ett politiskt ansvar
för inför sina väljare.
Vi har fått ett klarläggande om att de opolitiska
tjänstemännen inom Regeringskansliet inte skall
tvingas att delta i politisk informationsverksamhet om
regeringsförslag. På något departement hade tjänste-
männen fått sådan skriftlig information att de kunde
befara att de skulle beordras att medverka i politisk
informationsverksamhet.
I några ärenden gör vi påpekanden som vi förvän-
tar oss att regeringen tar till sig. Vi anser t.ex. att
regeringen bör ta upp överläggningar med partierna
för att åstadkomma gemensamma regler för olika
regeringar när det gäller frågor om jävsregler och
andra intressekonflikter, t.ex. redovisning av aktiein-
nehav och liknande. Det är inte bra att reglerna ändras
varje gång Sverige byter regering.
Vi anser vidare att de brister i olika typer av ären-
den som handlagts inom Utbildningsdepartementet,
och som utskottet har kunnat notera under en följd av
år, borde ha åtgärdats för länge sedan. Vi har kunnat
konstatera att det fortfarande finns brister vid konsul-
tupphandling i departementen. Underlag för upp-
handlingar och skriftliga avtal saknas bl.a. Samtidigt
skall sägas att det har skett förbättringar efter våra
tidigare granskningar. Men vi ger oss inte förrän det
saknas anledning till kritik.
Utskottet ger Anders Sundström en liten knäpp på
näsan i ett ärende som handlar om en ordväxling
mellan Konkurrensverket och Anders Sundström.
Konkurrensverket har helt i enlighet med sin instruk-
tion sänt rapporter till regeringen, som kritiserar
kommuner för att bedriva näringsverksamhet inom
områden där det finns en fungerande privat konkur-
rens. När ställföreträdande generaldirektören i Kon-
kurrensverket skrev en artikel om detta, uttalade An-
ders Sundström att "Konkurrensverket inte inkommit
med denna uppfattning till regeringen" samt att
"verket lånar sig till politiska syften".
Utskottet konstaterar att generaldirektörens artikel
är helt i linje med de uppfattningar som verket tidiga-
re har fört fram som ett led i den verksamhet som
åligger verket. Med detta menar utskottet, enligt min
mening, att Sundströms påhopp inte hade fog för sig.
Myndigheter måste få agera enligt sin instruktion utan
att bli misstänkliggjorda för att agera politiskt.
Fru talman! I årets granskning finns några ärenden
av mycket stor vikt, där utskottet antingen kritiserar
ett statsråd eller gör mycket viktiga påpekanden som
regeringen måste ta till sig. Trots att frågorna är
mycket kontroversiella har utskottet enats i sin be-
dömning. Det gäller kritiken av Thage G Peterson.
Det gäller regeringens samråd med EU-nämnden.
Vidare gäller det utvärdering av praxis beträffande
begreppet följdleveranser inom vapenexporten. Jag
återkommer senare under dagen till Arbogaaffären
och EU-frågorna.
Redan förra året ville några i utskottet att vi skulle
kritisera praxisutvecklingen när det gällde begreppet
följdleveranser inom vapenexporten. Jag tycker att det
var mycket klokt av utskottet att avstå från att då ta
ställning och i stället göra den mycket genomgripande
och noggranna analys av riktlinjerna för vapenexport i
detta avseende och av praxisutvecklingen.
Utskottet är överens om att regeringen måste
överväga att precisera de avsnitt i riktlinjerna för
vapenexporten som behandlar följdleveranser. Jag
tror inte att utskottet efter den rudimentära behandling
som frågan av tidsskäl fick i förra årets granskning
hade kunnat enas om en sådan slutsats.
Det är ganska hårda ord som utskottet fäller när
det gäller överensstämmelsen mellan riktlinjernas text
om s.k. följdleveranser och den praxis som har ut-
vecklats. I 1971 års riktlinjer nämns reservdelar. I
1993 års riktlinjer nämns, förutom reservdelar, am-
munition och andra leveranser. Inte med ett ord i
själva riktlinjerna preciseras vad som menas med
andra leveranser.
Under granskningen har vi dock fått klart för oss
att det under åren har utvecklats en lång lista för till-
lämpningen och därmed för praxisutvecklingen om
vad som avses med begreppet följdleveranser. Inte
med ett ord finns heller preciserat vad som avses med
uttrycket "eller där det annars vore oskäligt att inte ge
tillstånd". Krigsmaterielinspektören trodde att ut-
trycket lämnade en vidöppen dörr för export av vapen
som över huvud taget inte hade någon koppling till
tidigare levererad materiel. Leif Pagrotsky ville under
utfrågningen inte närmare precisera hur uttrycket
skulle tolkas. Och hur skulle han ha kunnat göra det?
Det finns ju ingen vägledning, vare sig i riktlinjerna
eller förarbetena.
T.o.m. i en så viktig fråga som bedömningen av
tillståndet när det gäller mänskliga rättigheter i motta-
garlandet är riktlinjerna motstridiga och därmed också
praxis oklar. Det finns ytterligare tvister att dra fram,
men jag avstår här och nu från att göra det och hänvi-
sar i stället till det omfattande betänkandet.
Min bedömning är att den misstro som finns om
att allt inte går rätt till och det hyckleri som vapenex-
porten kritiseras för till stor del har sin grund i bris-
tande klarhet och tydlighet i riktlinjerna och den
praxisutveckling som skett inom begreppet följdleve-
ranser. Jag talar då inte om proffstyckare som deltar i
debatten om vapenexporten utan om intresserade
medborgare i allmänhet. Jag förstår dem. Jag har själv
inte varit medveten om den utveckling som skett
successivt sedan åtminstone 1986. Då användes be-
greppet följdleverans när det gällde export av helt nya
kanoner, trots att riktlinjerna på den tiden ju bara
talade om reservdelar.
Jag känner inget behov av att kritisera något en-
skilt statsråd eller någon speciell regering, inte heller
utrikesutskottet som ju förbereder riksdagens beslut
om vapenexportfrågor eller konstitutionsutskottet som
ju granskar. Jag tycker att alla som har kommit i kon-
takt med de här frågorna i en eller annan form bör
känna sitt ansvar för den rådande situationen.
Möjligen bör Medborgarkommissionen undantas.
Dess granskning 1988 träffade huvudet på spiken och
borde ha tagits mer på allvar. Man sade att riktlinjer-
nas utformning och precisering hade kommit att bli en
belastning för svensk politik. Riktlinjerna borde där-
för ersättas med en ordning som bättre svarade mot
verkligheten. Det var för snart tio år sedan, och vi
lever fortfarande i ett tillstånd där riktlinjer och verk-
lighet har väldigt litet med varandra att göra. Så ska-
pas misstro mellan förtroendevalda politiker och
folket. Låt oss snabbt tillsammans undanröja orsaken
till denna del av misstron mot oss politiker.
Fru talman! Jag yrkar på godkännande av utskot-
tets anmälan i samtliga de frågor som jag har behand-
lat i det här anförandet. Jag och Håkan Holmberg
återkommer till reservationerna senare i debatten.