Fru talman! Det anförande som Birgitta Ham-
braeus höll om kritiken mot utskottets sätt att arbeta
på är inte något nytt. Birgitta Hambraeus driver en
kampanj mot utskottet för att skada utskottet. Jag
hade i min inledning kommentarer kring detta.
KU:s granskning är inte något slags bekvämlig-
hetsinrättning. Jag kan till och från själv känna otill-
fredsställelse med det sätt som vi tvingas att arbeta på,
att vara vetgirig, tjatig och envis, för att få fram san-
ningen om vad som faktiskt hänt. Om vi skulle införa
en princip som handlar om att granskningen skall gå
snabbt och att det skulle ha ett egenvärde är det inte
alls säkert att vi kan få fram det underlag som gör att
vi kan ta en objektiv ställning till det vi har att grans-
ka. Att vi hellre skall fria än fälla - vad är det för en
princip? Vi skall ta fram sanningen om vad som hänt
och sedan göra vår bedömning utefter det som vi
lyckats få fram. Det skall inte vägas mellan något
slags snällhet eller elakhet. Vi skall ta fram objektiva
slutsatser i vårt granskningsarbete.
Jag skulle vilja gå så långt - jag beklagar att be-
höva göra det - som att säga att Birgitta Hambraeus
delvis har missuppfattat sin uppgift som deltagare i
det viktiga arbetet att utöva kontrollmakt enligt den
svenska grundlagen.
Birgitta Hambraeus nämnde Carl Lidbom. Han har
i dagarna skrivit en bok där han rakt upp och ner
säger att KU inte fick svar på några frågor, ledamö-
terna var inte tillräckligt envetna och ställde inte alla
frågor. Trots att det ställdes öppna frågor om det
fanns något mer att framföra i frågan satt han där och
undanhöll sanningen. Man måste vara envis och tjatig
för att få fram sanningen.